Nejnu smågrisarna. Nu har jag tröttnat på blogsomebajset.

Nu flyttar vi.

http://www.tatortstimotej.com

hepp!

RSS: http://www.tatortstimotej.com/feed

Nu är det lite som höst; jättevarmt så man dog i helgen, men idag femton och regn. Då sitter jag här och min kropp talar om för mig att jag är skitsugen på:

Kardemummaskorpor.

Jamen typiskt.

Dollarn går uuuupp. Jag väntar med att skicka pengar till mig själv för att betala CSN till nästa vecka, hoppas den går upp mer, då kanske det blir Sverigesemester i vår.

 

In more sad news det har gått två hela år nu. I måndags. SNYFT. Emotårar och tonårsdikter borde det bli. Mjuka kuddar och drama i flickrum, men jag inte haft ett flickrum sen jag var nitton, och rummet som var är nu gästrum åt småbarnsfamiljen som köpte huset av min mamma, så jag får svära tyst för mig själv och fortsätta att bygga en helt onödig webbsida som förklarar en självförklarande röstningblankett, ety musik är värdsliga saker och vuxna människor ska jobba osv.

De första fr. alla, den andra från Ika.

Idag får både Finland och Italien mig att vilja börja gråta.

Citat us DN, den senare artikeln:

Fy fan, jävla mänsklighet, jag hatar er. Allihopa.

…är åtminstone jag intresserad av. Och då antar jag, i min fåfänga, att ni är det med.

Nubbe i Seattle Weekly - "Sweden’s greatest gift to humankind".

 (och snart blir det nog mer, för H&M öppnar tre butiker i augusti.)

Nu har dett gått över en månad, sä det kanske är dags att publicera svaren och påbörja rond 2?

Fråga ett, eller inte riktig: jag lovade att berätta hur jag hamnade i USA.

Svar: Redan när jag började gymnasiet hade jag en samling internettkompisar via StarWarsChicks; en del av oss har ramlat bort sen dess, men en kärngrupp finns kvar, även om bara Debbie har en blogg. De flesta i grupen var amerikaner, även om vi hade lite folk i skandinavien, Storbrittanien och Italien med. Det blev naturligtvis att vi pratade om en massa annat än science fiction, och när jag efter Världens Sämsta Teaterlärare i tvåan bestämde mig för att byta mål i livet snackade de flesta av internetvännerna om college. Det, tänkte jag, skulle man kanske prova. Jag ville desperat bort, och varken Lund eller Uppsala verkade tillräckligt långt bort, så jag tog kontakt med syon, som gav mig en massa broschyrer. Via en organisation som hjälpte mig med pappersarbete och visum hamnade jag till slut på Pacific Lutheran University i Tacoma år 2002, och där fastnade jag för en Lucas, för en massa vänner, för norra stillhavskusten och för Rainier tornande vid horisonten. Alltså kom jag tillbaka så snart juridiken tillät.

Fråga: Marianne undrar varför jag flyttade till Seattle.

Svar: för att alla jag känner flyttade hit, och för att det är mindre sunkigt än Tacoma. Och för att maken blev helt kär i Fremonts Solstice Parade.

Fråga: Fr. Cynthia: är det svårt att få jobb i Seattle som svensk med statsvetarexamen och lite arbetserfarenhet?

Svar: Generellt räknas det som svårt att få jobb i Seattle jämfört med andra delar av USA, men jag ser fortfarande det som att det är ett bättre läge än jag upplevt  i Sverige. Jag vet inte hur det ser ut med utländskt examen, men jag har svårt att tro att det skulle försvåra särkilt mycket - bara jämför med motsvarande amerikans examen (BA/MA) och var detaljerad i beskrivningarna av tidigare erfarenhet.
Seattle har en hel del non-profits som jag antar har använding for folk med examen i PolSci/Public Policy, kolla idealist.org… annars vet jag inte riktigt.

Fråga: vad jobbade du med i Sverige innan du flyttade? Och har du bott utomlands förut? -Petra H.

Svar: Jag har aldrig jobbat "på riktigt" i Sverige. Jag har sommarjobbat och deltidsjobbat som vårdbiträde och personlig assistent ett par år, men det är allt. Här är jag som jag kanske nämnt webbutveckare (front-end), fast det har inte heller ngt med min utbildning att göra. Jag bara ramlade in.

Fråga: Jag tänkte fråga hur gammal du är? - Anne

Svar: Tjugofyra.

 

Nästa! Samma regler som sist: Fråga mig vad som helst. 

Jag lovar att svara, kanske inte helt sanningsenligt om ni blir för snokiga, men svara kommer jag. Kommentera eller maila till sianna (snabel-a) onomatopoetry (punkt) com.

Det är äntligen varmt, och eftersom jag inte orkar lida och svettas som en gris under lunchen och på vägen hem bestämde jag mig för att ha på mig en sommarklänning till jobbet. Så många klänningar har jag nu inte, så jag frågar maken om han tycker mitt klädval är okej. Jo, svarar han, varför skulle det inte vara det? Tja, klarröd klänning med vid kjol och knytnacke kanske inte passar helt bland nördpojkarna på jobbet, ens med grå cardigan över inomhus, men det gör å andra sidan inga andra av mina kläder heller, så det får vara.

Väl på jobbet inser jag att klänningen kanske ligger lite over standardnivån. Västkusamerikaner är dock väldigt snälla och artiga människor, så jag får bara komplimanger: de gillar min klänning, min klänning är jättefin. Det är då Andrzej, som europé han är, som får ta ned mig på jorden. Han ger mig en blick, höjer på ena ögonbrynet, och frågar om jag ska på fest.

Idag på bussen satt det en man mittemot mig och läste Och världen skälvde. Helt oironiskt satt han där, uppslukad av boken och med fundersam min, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Hade han försökt gömma boken, eller kanske fnissat till någon gång ibland, hade det hela varit lättare att förstå, men nej. Han satt där, med sina konstymbyxor, skjorta, slips och ryggsäck, läsandes världens kanske uslaste "mästerverk", som han för övrigt borde klarat av i college.

Fånigt skägg hade man med, förresten. Det liknade mest en hitlermuchstach som halkat ner under underläppen.

Oh, the humanity.

Det är svårt att "vara" "kvinna".

Faktiskt. Det är säkert inte lätt att "vara" "man" heller, det vet jag ingen egen erfarenhet av, men att göra kvinnlighet är fan ingen semester. Man lär sig så klart så länge man lever, men det hjälper att att jag missat de första tonårsläroåren genom att totalvägra ögonskugga, ha på mig trasiga jeans och läsa de Beauvoir (på svenska, den gången) iställlet för att bläddra i VR, fullfnissa tretton stycken i ett liter badrum, och knulla musiker. Jag kan inte normalisera jobbiga grejer, de förblir jobbiga, men eftersom de blir mer och mer jävla obligatoriska ju äldre jag blir är precis lika jobbigt att låta bli.

Det är jobbigt att gå upp en halvtimme innan maken, fast våra bussar går samtidigt, för att ha okej hår. Det är jobbigt att raka/vaxa/eppilera benen/bikinilnjen/under armarna. Det är jävligt jobbigt att duscha hela tiden (mer ett krav i USA, tror jag*), jobbigt att fila fötterna, att hitta en bh som passar, att måla naglarna och fixa till smiket trettiotusen (läs två) gånger under dagen, och det är asjobbigt att gå i klackar. Just klackar skiter jag i, tillika kroppshåret (oftast) men när jag sitter på cykeln på gymmet och Wired eller MacWorld inte finns att få tag i blir jag alldeles chockad över hur normaliserat det skitjobbiga verkar vara för så många. Så många tidningar som upprepar samma saker om samma ögonskuggor och fotfilar och fucking jävla artontimmarsmascara. Det upphör aldrig att förväna mig att folk inte blir trötta och ifrågasätter det nödvändiga i allt detta pillande.

Folk som inte idkar feminism (= dumma jävlar) brukar säga a) att kvinnlighet är natuuuuurligt och b) att hänvisa till patriarkat innebär att man omyndigförklarar biokvinnor. De verkar inte ha tänkt på hur fucking jävla jobbigt det är att kleta på foundation varje dag, eller att den enda anledningen till jag inte är diktator över hela planeten ännu är att jag är upptaken med att hitta den perfekta, kluddfria, mascaran.

Sen kan man bli med barn också; jag undrar ibland hur mycket av åttans sexualkunskapsskrämseltaktik funkade på andra elever. Själv var jag nyligen paranoid och fick igenom ett antal gravtest när mensjäveln var fyra dagar sen, trots att jag aldrig har haft oskyddat KIFsex i hela mitt liv. Tänk om. Bättre att vara säker, bättra att oroa sig utan anledning, astt ha ont i magen halva tiden, det är så komplicerat med abort här, så dyrt och gynekologer gör så ont.

Det är jobbigt att "vara" "kvinna". Mer om skorna en annan gång, nu ska jag till Montana.

—

* Jag skulle nog bli socialt utstött om folk t.ex. på mitt jobb fick reda på att jag bara duschar varannan dag. Att inte duscha varje morgon? Omhmigod, B.O.!

JAMEN JÄVLA ATKINSIDIOTER! TA ER JÄVLA BACON OCH STICK TILL MARS, JAG ACCEPTERAR INTE ERA DUMMA JÄVLA ARSLEN PÅ MIN PLANET.

Innan vi börjar ska jag kanske klargöra att jag inte missat FRA-debatten, har bara inget eget att tillägga. Samt har varit för upptagen med jobbet för att blogga.  Nå.

—

Jag tillhör den lilla skaran människor som fortfarande gillar Alanis. Faktiskt. Det vara bara för några månader sedan som jag kom mig för att lyssna på den akustistiska versionen av 1996-albumet Jagged Little Pill (den kom ut 2005) och var helt sålt. Det jag har svårast för med hennes musik är nämligen skramlet -på rätt (fel) humör ger det mig en stickande huvudvärk vare sig jag gillar texten och melodin eller ej.

Så. Flavors of Entanglement. Bra?

Nej.

Nio av elva låtar bäddas in i en kompakt skrammelmatta ("det låter himla irriterande härifrån," säger maken när jag sitter med hörlurar) som i de flesta fall känns helt omotiverat och get ett överproducerat intryck från första början. Då hjälper det inte att den småflummigt kvasi-new-age-indiska känslan från tidigare album (tänk Utopia fr. Under Rug Swept) överdrivits till ett tema; antingen reparerar sig Alanis från ett spruckit förhållande eller så leker hon världsmedborgare, och det blir vare sig privat eller allmängiltigt, bara klyschigt. In Praise of the Vulnerable Man är närmast outhärdlig, likaså Versions of Violence. Ska jag välja ett spår jag gillar får det bli Incomplete, en mer avskalad låt som faktiskt verkar leka lite med alla de mysiga fluffiga andliga ideal skivan kryddas med. "One day I will be faith-filled / I’ll be trusting and spacious, authentic and grounded and whole." 

Eller kanske inte. Suck.

Hur man lagar världens bästa fredag:

Ta åtta timmar tråkigt jobb, dra ifrån tre kvart och hinn med ett tåg. Gå vilse mellan King Street Station och Pioneer Square (bara jag kan det!), bli salongsberusad och ät underbara grönsaksrullar tillsammans med vänner, drick dagens andra kaffe och nyktra till på bussen hem. Blanda i upptäckten att maken redan startat tvätten och diskat innan han stack på konsert.
Tillsätt tre timmars städning av lägenheten helt på egen hand (så mycket enklare än att samsas!), några maltesers, och somna med vetskapen att morgondagen innebär Ikeabesök.

MAI MEDELKLASSTILLVARO, LET ME SHOW YOU IT!

Men först: jag ber om ursäkt för frånvaron, men jag har var ledig. Hela förra helgen plus måndag-tisdag gjorde jag ingenting. Alls. Sen började fangirla en helt ny grej och då gick allt utför, och sedan jobbade jag igen. Men böcker, böcker!

 

Stora hyllan; böcker G-Z. Den blev nyligen mycket tommare då vi rensade ut och skaffade ny hylla. Vi har ganska få böcker om man ser till våra respektive bokälskande personligheter; jag fick göra mig av med mycket när jag flyttade (åtminstone fem hyllmeter, förmodligen mer.)

 

Lilla hyllan; de enda böckerna där är vår hela lyrik- och dramatiksamling (mkt liten), samt några oversizade böcker om, eh, boktillverkning och förlagsverksamhet. 

 

Nya hyllan.  Skön- och facklitteratur huller om buller A-G.

 

Boktema jag inte kan få nog av: kvinnor och filosofi. Egenligen ville jag ha en bild på Nancy Tuanas underbart obligatoriska Woman and the History of Philosophy, eller Susan Moller Okins Women in Western Political Thought, men jag kunde inte hitta Tuana och äger inte Okin. 

 

Favoriter rent generellt: American Gods av Neil Gaiman, Gender Trouble av Judith Butler, The Penguin Book of Vampire Stories (antologi med den bästa som skrivets i vampyrgenren, inklusive Tanith Lees underbara novell Fleur de Feu or Bite-me-not) Neither Man Nor Beast av Carol J Adams (om kopplingar mellan  olika former av förtryck rent generellt, och specifikt mellan köttätande och patriarkat. Det låter flummigt men är oerhört genomtänkt och välgrundat, om än inte helt akademiskt. Rekommenderas.) och The Red Wyvern av Katharine Kerr. Kerrs Deverry-serie var en av de mängder böcker jag gjorde mig av med, och jag har långsamt köpt tillbaka dem (på orginalengelska de här gången, vilket faktiskt är lite synd då den var en av de bäst översatta fantasyserier jag läst, och dessutom snygga. Här har jag fula standardfantasypockets, men det får man leva med. Fast egentligen gillar jag Daggerspell (Silverdolken) bättre.)

Överhuvudtaget är det mycket mytologi och folkgrejer och fantasy i vårt hem. Jag läser gärna high fantasy och magiskt realism, vi gillar ungdomsfantasy/scifi båda två av nostalgiska skäl, och maken har kilovis med mytologi från världens alla hörn; läser han inte den läser han tolkningar i form av Jung, von Franz eller Hillman (och sen knyter vi ihop genom att blanda in kvinnor och filosofi: The Task Utopia: A pragmatisk feminist perspective, av Erin McKenna, min handledare från PLU). Man skulle kunna säga att vi helt saknar verklighetsanknytning, men då skulle man ha fel. Vi kommer tillbaks till det. Jag glömmer ofta att makens skandinavienintresse inte börjar och slutar med mig. Ibland hittar jag en Moa Martinsson eller Sigrid Undset eller Karin Blixen i bokhyllan och frågar mig varför i hela världen jag släpade med mig den över atlanten, bara för att upptäcka att den är i översättning och att jag inte ens läst den. Hepp.

Hur jag läser: Jag gillar min teori och underhållning separat, tack. Jag analyserar inte före tredje genomläsning (andra om jag ogillar texten); jag har ingen simultankapacitet och jag inte läsa och tolka samtidigt. Jag försöker Camus med kan inte med honom av den anledningen. Jag kan älska böcker och inse att de är av tvivelaktig kvalitet (se Rowling, Rice, osv.) Jag älskar ungdomsböcker för att de är underhållning rätt igenom. Idealsituationen är en bok, en kopp kaffe, en ipod att lyssna på i läspauser, och inga andra människor. Jag läser mycket mindre sedan jag skaffat internetuppkoppling. Jag kan inte lyssna på böcker annat än i bilen. Jag kan läsa varsomhelst.

Vad jag läser: fantasy (både high fantasy och magisk realism. Jag har hatat Tolkien under hela min fantasyläsarkarriär, men fantade när jag läste om serien innan filmerna kom. Ogillar dock fortfarande ettan), kvalitetsscifi om jag har ork men det har jag inte, filosofi (jag har en speciellt läsfetish för populärkultursfilosofi av "The Philosophy of Monty Python"-typ), alla former av genustexter med dragning åt socialantropologi.

Vad jag inte läser: bestsellerlistan. Deckare (undantag: gammaldags whodunnits av Christie-typ), amerikanska och ryska romanklassiker (jag blir automatisk avog av måsten), ren skräck, reseskildringar, chicklit, BOATS.

När jag var liten läste jag: allt. Jag minns speciellt Narnia och Lillla Huset på Prärien, mytologi redan då, tre miljoner hästböcker och allt jag kunde hitta om stjärnor och planeter; av någon outgrundlig anledning var jag mycket intresserad av Andromedagalaxen. Michael Enge och Maria Gripe.

Nylästa favoriter: The End of Mr Y av Scarlett Thomas, We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson. The Trouble with Normal av Michael Warner.

Vi slutar med citat:

Efter mycket krull kan jag äntligen lyssna på Strimmor.

Ingen bra idé. Vad sa jag om Winnerbäcklåtar och tårar?

 

Och jag sitter på jobbet. Fan. 

Egentligen ett fusk-EFIT, eftersom jag missade måndagen. Mina vardagar är dock likadana (iaf måndag-onsdag), så tisdagen ägnades åt plåtande:

05:42: Ge kriskrokodilen mat

06:48: Buss

07:14: Kaffe (downtown)

08:40: Frukost

09:17: Jobba

10:35 Jobba mera 

 

11:03: Jobba jobba.

12:45: Lasagne

13:07: Jobba igen

14:28: Gud vad jag jobbar

15:20 När jag inte är under skrivbordet och tar kort, dvs.

16:40: Hann med tåget!

17:47: Halvägs framme

18:02: Vänta på lokalbussen hem

19:07: Dusch

20:21: Makens glass

21:52: The end of the Janeway bear

22:28: Spinoza

Ett mem som för en gångs skull kräver lite eftertanke och självkritik. Det är visserligen inte i listform, men man kan inte få allt.

"Nu vill jag veta vad du lyckats med, vad du misslyckats med och vad du låtsas" skriver Åsiktstorped-Micke. Och då gör jag väl det då.

Misslyckande? Jag har misslyckats med att ta en magisterexamen i filosofi. Hela grejen är lång och komplicerad, baserad på att jag var så jävla trött på Filosofen i Lund att jag beslutade att inte skriva klart min uppsats, och avslutet på en sjukt jobbig (rent psykologiskt) termin. Jag läste till kandidatexamen i USA, och var inte beredd på Lunds eller filosofens attityd, på bristen på kvinnor, eller på det faktum att ingen delade mina filosofiska intressen. Jag ville skriva uppsats om Deweys pragmatiska etik, men kunde inte försvara den inför ett gäng professorer som alla var analytiker, för att inte tala om medstuderande som tyckte mina intresseområde var skitflummiga. Inte förren efteråt, när jag träffade min kompis Martin på etnologen, fick jag veta att filosofen har och har haft problem med både kvinnor som sådana, genusfilosofi och kontinentalfilosofi i allmännhet. Amerikansk pragmatism (som har sin utgångspunkt i Hegels förnekande av Kants noumenon) hamnade helt klart i samma låda. En förklaring, ingen ursäkt (jag kunde ha haft lite mer jävlaranamma, men jag orkade inte). Och ingen magister i filosofi.

Lyckats? Jag byggt ett liv här. Jag har permanent uppehållstillstånd, heltidsjobb, make, katt, gymkort, snygga mattor och en massa andra medelklassaker. Viktigare är kanske att jag har vänner jag gillar (fru A, herr R och herr D saknar jag, men kom igen, jag lyckade skaffa tre vänner jag kunde ringa lite närsomhelst i Sverige på tjugo år, och här hade jag tio pers hemma senaste gången vi hade kompisar över.)

Jag låtsas… Nu vet jag inte om man menar mer typ livslögner, men jag brukar låtsas att jag är… vad ska vi kalla henne? En karaktär i en historia som bara finns i mitt huvud? Det började som en ide till en bit fanfiction när jag var sexton, sedan dess har hon vandrat ut och in ur olika fandom och riktiga händelser. Hon är numera alldeles för mycket av en Mary Sue för att någonsin kunna skrivas ner, men det är okej; hon är wish fulfilment och något att sysselsätta hjärnan med på bussen.

Jag dattar: Åsa, Elise, Ika, Anne och Peppe.

–

Dagens konstigaste: Min kompis Kevin hamnade i en tysk reklambroschyr. 

Okej göbbar av alla kön och former:

Jag är oinspirerad och har mensvärk, jag kommer inte på ngt att blogga, så:

Fråga mig vad som helst. 

Jag lovar att svara, kanske inte helt sanningsenligt om ni blir för snokiga, men svara kommer jag. Och innan ni ens frågar det så lovar jag att förklara varför jag flyttade hit. Kolla vad bra, nu slipper ni. Kommentera eller maila till sianna (snabel-a) onomatopoetry (punkt) com.

Sitter på jobbat, utan tillgång till hemmet eller bilder därav, så det blir fulkollagetajm.

Kommentar: Jag har generellt svårt for glossies; de riktar sig aldrig till mig iallafall, jag har inte pengarna de kräver (både i eget pris och i prisklass på det de marknadsför) och jag orkar inte 87% reklam. Seattles kanske främsta glossy, Seattle Metropolitan (The Stranger sade det bäst: "In its debut issue, Seattle Metropolitan magazine announced that "It takes a village — University Village — to marry hunting and gathering with sophistication." This is obviously a dumb sentence, but it functions as a mission statement for Seattle Metropolitan: work in a stupid reference and then link that reference to stupid shit you can buy. " ) är for den sortens manniskor som inte enns bodde här för tio år sedan (nej, jag vet att jag inte gjorde det heller.) Jag har försökt läsa tjejtidningar, bara för att inse att MacWorld är trettio ggr intressantare. Förutom de nedan läser jag ibland PhotoShop User och liknande ibland (men generellt är designtidningar för jävla pissdyra) och jag planer att börja prenumerera på en recepttidning för vetetariskt mat, för gud vet att vi behöver inspiration.

 

Bitch Magazine - A Feminist Reponse to Pop Culture. Jag älskar Bitch. Den är Bangs ngt mindre intellektuella, mer stöddiga lillasyster.

Wired läser jag på gymmet, det är den enda rimliga tidningen där, bland skvallertjafs och fitnesstidningar.

The Stranger ar en av Seattles två gratisweeklies i tabloidformat, med tydlig vänstervridning. Inte alltid av toppkvalitet, men alltid underhållande. Är även hemvist åt Dan Savages brillianta sex/relationsspalt Savage Love, som även publiceras i dussintals tidningar över hela USA.

BUST -  Mindre uttalat politisk än Bitch, mer tjejtidning fast med hjärna. Smart hjärna.

Seattle Weekly  - Ungefär som The Stranger, fast lite mindre hysterisk. Har världens bästa Ask an Uptight Seattleite .