Jamen jävlar i min låda.

Albertson’s i en annan stadsdel.

Fortfarande ingen jäst. Men det är inte så konstigt, jag antar att ingen bakar i det här landet.

Suck. 

Idag ska vi prata om Ballard. Ballard är den del av Seattle vi bor i, belägen i nordvästra delen av staden mellan Fremont, Wallingford och Puget Sound (eller, för de flesta, havet). Innan den var en del av City of Seattle var Ballard en egen stad, och det vimlar fortfarande av lokalpatrioter som avskyr alla former av nybyggnader. Det finns, i mitt tycke, inga rimliga anledningar till detta, då de bygnader som försvinner varken är gamla eller vackra. Till skillnad från många ställen på norra väskusten finns det faktskt lite äldre hus, även om ’Old Ballard’ är från sekelskiftet 18/1900 och bara något kvarter stort. Restaurangen Madame K’s har en övervåning som var bordell fram till 1910, och husen är av riktigt tegel snarare än betong. Mmm. Jag går dit ibland när jag behöver komma ihåg att världen finns på riktigt. Dessutom är det ”the Swedish neighbourhood”, vilket numera inte innebär något annat än att nya byggnader får fåniga namn, att det finns ”Scandianvian stores”¹ och att svenska flaggor fins utspridda lite varstans.

Till saken hör att Ballard måste ha det högsta antalet inredningsbutiker per capita i hela västra USA. Hela Ballard Avenue är överbefolkat med små mysiga designbutiker, det mesta lokaldesign. Eftersom Seattle har flera konstskolor finns det talang nog att ösa med sked, och någon bestämde dig för att placera mig (för att inte tala om min stackars plånbok) mitt i smeten. Lyckligtvis är inkomstnivån rimlig och designerna okända, så prisnivåerna är helt rimliga, för att inte säga fynd². De stora kedjorna måste man åka till downtown eller köpcentrumen för att hitta, men det finns så mycket mysig här att jag oftast inte känner för det.

Jag ber om ursäkt for fulheten. Borde vara fixat inom 3 timmar, när mitt webbhotell och därmed mitt stylesheet kommer tillbaka.

Edit: eller så kan man fippla lite och få det att funka ändå. Hurra för mig. 

Jaha. Kläder. Ska man ju ha på sig, annars fryser man (jag vill dessutom passa på och klaga på de låga temperaturerna idag. Igår var jag ute och påtade i trädgården¹ i elva grader och solsken, men idag var det kallt. Bara inte krokusarna och påskliljorna dör.) Jag har aldrig varit modeslav till 100%; under gymnasiet och de första åren på PLU var jag dessutom någon slags halvgothare². Jag klär mig fortfarande mest i svart (snyggast så), men känner mig lite för gammal för sammet och spetsar. Nå, jag bodde i Sverige förra året, och kunde inte stå emot den allmänna konformiteten, och dessutom var ju modet snyggt.

Ni anar inte hur glad jag blev när tidningarna basunerade ut farfarströjans återkomst. Jag var visserligen bara en liten plutt sist de var moderna, men sedan dess har jag längtat. Samma sak med oversizade tröjor; en jul i slutet på åttiotalet önskade jag en påhittat stickad tröja av min mamma: lång, v-ringad, med breda lila och svarta ränder. Jag fick en kort collegetröja i vinrött. I höstas fanns min drömtröja på H&M, men jag var för dum för att köpa den.

Just därför blev jag ganska putt när jag kom tillbaka hit. USA ligger nämligen cirka ett år efter i modeutveckligen jämfört med Europa³. Inga långa tröjor. Inga stuprörsjeans (nu börjar folk prata om dem; ungefär ett år, va?) Men så kom jag på det: jag får ett helt extra år medan allt jag gillar försvinner från butikerna i Sverige, bara för att ersättas av något fult⁴ som alla mer eller mindre tvingas ha på sig (har man något val?) Jag, å andra sidan, får ha mina präriekjolar, farfarströjor⁵ och långa toppar ett helt år till. Hurra.

Förra lördagen höll jag och söta maken bröllopsfest. Det var visserligen över en månad efter det faktiska bröllopet, men iallafall. Eftersom min ömma moder inte kunde medverka vid själva bröllopet, bestämde vi att ingen skulle få vara där  - två vänner som vittnen och en domare vid King County Court, samt en polare som är fotograf. Senare (till sommaren, i min svärmors regi) blir det ytterligare en fest för släktingar, men här gäller det alltså vänner.

Jag har bara en sak att säga: traditionella bröllopsmottagningar är överskattade. Till och med det lilla (50 pers totalt) bröllopet jag var på i somras hade ett stort överskott av stress  - toastmastern fick knappt sitta ner länge nog att äta sin mat, och brudparet var helt upptagna med att hinna konversera så många som möjligt. Jag vill inte tänka på hur de som gifter sig inför 200 pers i gräddbakelse, med kyrka, arton kusiner i följe och tretton våningar tårta vid mottagningen samma dag känner sig efterråt (jag vet, då jag diskuterat ämnet med mer erfarna kursare vid tidigare tillfällen.)

Vi skippade det. Vi skippade DJ, dans (våra vänner dansar inte) och catering på lokal; en före detta chef och universitetsanställd lånade ut sitt hus, och vi hade knytkalas där gästerna hade med sig mat istället för presenter. Exchefen är svenska, så det blev småsvenskt tema med blå dukar och påskliljor. Det låter kanske tamt, men det var riktigt jävla trevligt; vi åt barbecue och lax, och jag gjorde efterrätten: kanelstekta äpplen med vaniljsås. Sjutton pers var vi som mest, och många, många har sagt att de var nervösa innan festen, då bröllopsmottagningar brukar vara både stela och tråkiga, men att de hade väldigt kul. Många hade varit upptagna över helgerna och januari, så vi hade inte kunnat träffas sedan jag flyttade tillbaka, vilket bara gjorde saken roligare.

Råd till bröllopsfestfirare:

• Håll antalet gäster nere. Bjud chefen någon annan gång, det blir bara nervöst.
• Anpassa musik efter plats och gäster. Skippa dans om dina gäster inte brukar gilla att dansa. Gillar ni chokladmousse? Ha chokladmousse.
• Inga bröllopsmagasin. Inse att de tjänar pengar på att ge dig nojor. Dessutom ljuger de.
• Inga måsten. Du minns dagen lika bra utan våningstårta. Dessutom är de äckliga.
• Kvinnor: ljug hos frissan och sminket om möjligt, de tar mångdubbelt för bröllop. Skippa helt om du vill.
• Fila ner! Ta bort allt du inte vill ha; skriv listor på saker du vill slippa. TA BORT.

Nu måste jag gå. Söta maken köpte glass :)

Tänkte undvika onyttigheter genom att helt enkelt inte ha dem hemma - det innebär att jag får hindra den söta maken från att handla, men det får man ta.

Det funkar.

Men fan vad jag är sugen på glass nu.

… men är bara en decimeter hög. Har ingen aning om vad det är. Grannarna har krokusar, och ett körsbärsliknande träd blommar. Muy muy pretty. Kort kommer.

Nu blir det hatkaka.

Hat hat hat hat. En vecka efter mitt äventyr på Safeway vågar jag mig dit igen, eftersom Lucas tyckte att det var löjligt att bojkotta på grund av mango chutney. Okej. Idag hade de inte jäst. Hade inte haft på flera år.

VAD I HELVETE? Menar de att jag ska baka med äcklig jävla torrjäst? Fan heller. Så var det bara att lägga tillbaka alla varorna och trava sju kvarter till QFC.

Gissa.

De hade inte heller jäst. Av en bättre anledning; den hade blivit gammal och slängts ut. Vad är det för fel på folk i det här landet? Eller i den här stan, när vi bodde i gettoiga Tacoma hade vi aldrig några problem att hitta chutney. Eller disktrasor. Eller jäst. Jag saknar Albertson’s. Jävla idioter.

 
Sa jag att kardemumman skulle kostat typ hundra spänn? För en sketen liten burk kardemumma. Jääääävla idiooooooooooter. Här blir det inga semlor. Nu fan blir det choklad och glaskross till lunch.

Nu är jag trött. Jättetrött. Jag har tvättat väggarna hela dagen.

Ja. Tvättat väggarna. Nu är det inte så att min renlighetsmani har slagit över i alldeles vanlig galenskap, jag har en anledning. Ett syfte. Ett högre mål.

Vi ska måla. Som jag har väntat på det målandet. Min söta man flyttade in i september, och sedan dess har jag väntat, planerat, väntat lite till, och knarkat inredningstv och –böcker tills ögonen blödde.

You see, vår lägenhet är gul. Det är inte en snygg gul. Det är inte en ny gul. Det är en gammal smutsgul färg som ägaren tyckte skulle ge ett mexikansk intryck tillsammans med otroligt tacky eluttag i fejksten.

Nej, det funkade inte. Så nu ska vi måla om. Har man inte turen att bo i ett land där lagen ger en rätt till nya tapeter ibland  (jag minns att, men inte hur ofta, från hemkunskapen i åttan) får man skatta sig lycklig om ens hyresvärd låter en måla om själv. Vår är snäll (han hara bara ingen smak), och igår var vi och köpte den beiga kalahari (vardagsrummet), den bruna osso bucco (fondvägg) och en i mitt tycke otroligt snygg bordellröd till sovrummet. Min söta man ville egentligen ha en brunare röd, men test med färgkort bevisade att det var alldeles för mörk, det skulle bara bli mörkt. Anna wins again!

Hyresvärden lade till, när han okejade våra färgval, att "from an architectual perspective" skulle vår bruna vägg göra rummet mindre. "’From a Swedish perspective’, gör gula väggar att den ser ful och smutsig ut" sa jag. Inte. Folk här blir irriterade när jag berättar att mina polare hemma kollar på amerikanst inredning-TV för att ha nåt att skratta åt, men allvarlig talar, amerikaner har ingen smak. De verkar ju till och med inse det själva; alla de okej programmen har åtminstone en brittisk man som har koll på saker.

I varje fall: vi syns på söndag. Det kommer en fotodokumentär, jag lovar. Nu ska jag gå och undvika att andas in Livsfarlig Spackelånga.

Här vart det vår. Elva grader, och sedan en vecka har vi snödroppar. Jag har bildbevis:

Varför kunde jag inte varit född blondin?

Det gör så helvetes mycket mindre ont att färga håret och ögonbrynen och använda mascara än att vaxa i ansiktet.

eller

AJ SOM FAAAAAAN!

Idag ska vi prata om Wilcox.

Wilcox är chokladmjök. Eller, förresten, Wilcox är till chokladmjölk vad Marabou är till någon polsk skitmjölkchoklad från Netto. Wilcox är allt en mjölkchoklad ska vara: krämig, chokladig, lokalproducerad och totalt fri från lågkaloriprodukter.

Jag smakade underverket första gången dagen innan jag åkte hem till Sverige efter mitt första år på college, och sen saknade jag smaken hela sommaren.

Wilcox är egentligen inte chokladmjölk, det är mer som chokladgrädde. Väldigt lätt grädde, men iallafall. När man duckit ur men glömt att skölja ur glaset efteråt blir det en hinna av fett, precis som med grädde. Nu ska jag inte oroa er; jag man dricker inte Wilcox. Det vore både ohälsosamt och slöseri med smak. Istället häller man upp ett halvt glas och sitter och småsmuttar, så mellan mig och min söta man räcker en halvlitersflaska till utgångsdatum (dessutom är det i princip det enda mjölkfett jag får i mig, då jag dricker sojamjölk och käkar margarin istället för mjölk och smör.) Inga förhöjda blodfetter här inte. Än.

Jag tänkte laga lite currygryta; inget konstigt med det. Gick till affären. Först kunde jag inte hitta mango chutneyn. Inget konstigt med det heller, jag har inte vant mig om vid hur affärerna är ordnade här än. Ringer min söta man, han har inte heller någon aning. Letar. Hittar inte. Frågar en inkompetent jävla kärring dam som arbetar i affären. Hon har aldrig hört talas om mango chutney.

Kom igen nu. Vi pratar inte precis om något obskyrt. På Ica i hålan där min mamma bodde kunde man få tag på två olika märken.

Kvinnan kommer tillbaka. Hon har kollar i datorn. De har inte mango chutney. De har ingen chutney alls.

Jag svär och talar om att jag aldrig kommer handla där igen, får promera en halvtimme till, och kan inte köpa äpplen.

FörbannadejävlaidiotkukhuvudinkompetentajävlaSKITAFFÄR! AAAARRGGHHHH!!

::kisspaus::

Men vad söta ni äääär! Det har visat sig att de flesta som kommer hit (eller, nej, det gör de inte. De flesta som hittar den här sidan ska det vara) gör det for att de letar efter info om Kahls te- och kaffehandel i Jönköping.

Det här är allt jag vet om dem: de har inte sojamjölk. Plus att de som startade den skulle kunna vara långvaga släkt till mig. Min gammelmormor hette Kahl som flicka.

Det vore lite smartare om ni letade på deras hemsida.  

Nånstans runt middagstids i torsdags messade min söta man mig och frågade om jag ville följa med på ‘Open mic’ på The Chai House. Jag ville egentligen inte, det finns en alltför stor risk att det blir ruskigt, ruskigt pinsamt, och då sitter man där och kan inte gå, för då blir det ännu värre.

Åsiktstorpeden har ett ord som jag verkligen gillar: skämskudde. Han ger dessutom ordet ett kreativt andvändningsområde genom att tagga sina inlägg med "skämskuddevarning" (tänk: du sitter framför TVn. Det är, säg, uttagningarna till Idol. Folk gör bort sig. Är inte din första impuls att gömma huvudet under, eller åtminstone bakom, en kudde? Just det. Voìla skämskudden) när han skriver om fenomen där en skämskudde skulle behövas eller om folk som förtjänar att övertäckas av en.
Min version av skämskudden (vid tv-tittande) består av muteknappen eller text-tv, ibland i kombination. Jag utnyttjar dem ungefär, tja, var tionde sekund. Jag skäms jämt. Jämtjämtjämt. Över allting, precis allting. Speciellt när jag tittar på House. Jag skäms över saker som ska vara rörande, roliga, jobbiga… Allt. Speciellt när Camerson är Känslosam. En kursare till mig påpekade att det förmodligen är anledningen till att jag inte klarar av (någon form av) anime. Japansk humor verkar bestå till stor del av folk som hamnar i pinsamma situationer (jag försöker inte vara generaliserande, det bara verkar så. Ungefär som att Amerikans humor mest handlar om prutt- och sexskämt) och det GÅR bara inte. Jag skäms, jag skäms jag dööööör. Kan. Inte. Titta.

Men varför? Jag har undrat och undrat, och inte kommit fram till någonting. Verkliga livet innehåller faktiskt inte särkilt många sådana situationer – hade det det hade jag låst in mig i en garderob och svultit ihjäl för länge sen. Så frågan är om det inte är jag som är frisk här. Vad har ni andra för problem, ni som njuter av andra människors skam, va va, va?

(Open Mic var bra. På riktigt. En tjej spelade dragspel och sjöng visor som var så jävla bra att jag önskar att hon hade släppt skivor.)