Nånstans runt middagstids i torsdags messade min söta man mig och frågade om jag ville följa med på ‘Open mic’ på The Chai House. Jag ville egentligen inte, det finns en alltför stor risk att det blir ruskigt, ruskigt pinsamt, och då sitter man där och kan inte gå, för då blir det ännu värre.

Åsiktstorpeden har ett ord som jag verkligen gillar: skämskudde. Han ger dessutom ordet ett kreativt andvändningsområde genom att tagga sina inlägg med "skämskuddevarning" (tänk: du sitter framför TVn. Det är, säg, uttagningarna till Idol. Folk gör bort sig. Är inte din första impuls att gömma huvudet under, eller åtminstone bakom, en kudde? Just det. Voìla skämskudden) när han skriver om fenomen där en skämskudde skulle behövas eller om folk som förtjänar att övertäckas av en.
Min version av skämskudden (vid tv-tittande) består av muteknappen eller text-tv, ibland i kombination. Jag utnyttjar dem ungefär, tja, var tionde sekund. Jag skäms jämt. Jämtjämtjämt. Över allting, precis allting. Speciellt när jag tittar på House. Jag skäms över saker som ska vara rörande, roliga, jobbiga… Allt. Speciellt när Camerson är Känslosam. En kursare till mig påpekade att det förmodligen är anledningen till att jag inte klarar av (någon form av) anime. Japansk humor verkar bestå till stor del av folk som hamnar i pinsamma situationer (jag försöker inte vara generaliserande, det bara verkar så. Ungefär som att Amerikans humor mest handlar om prutt- och sexskämt) och det GÅR bara inte. Jag skäms, jag skäms jag dööööör. Kan. Inte. Titta.

Men varför? Jag har undrat och undrat, och inte kommit fram till någonting. Verkliga livet innehåller faktiskt inte särkilt många sådana situationer – hade det det hade jag låst in mig i en garderob och svultit ihjäl för länge sen. Så frågan är om det inte är jag som är frisk här. Vad har ni andra för problem, ni som njuter av andra människors skam, va va, va?

(Open Mic var bra. På riktigt. En tjej spelade dragspel och sjöng visor som var så jävla bra att jag önskar att hon hade släppt skivor.)