Nu är jag trött. Jättetrött. Jag har tvättat väggarna hela dagen.

Ja. Tvättat väggarna. Nu är det inte så att min renlighetsmani har slagit över i alldeles vanlig galenskap, jag har en anledning. Ett syfte. Ett högre mål.

Vi ska måla. Som jag har väntat på det målandet. Min söta man flyttade in i september, och sedan dess har jag väntat, planerat, väntat lite till, och knarkat inredningstv och –böcker tills ögonen blödde.

You see, vår lägenhet är gul. Det är inte en snygg gul. Det är inte en ny gul. Det är en gammal smutsgul färg som ägaren tyckte skulle ge ett mexikansk intryck tillsammans med otroligt tacky eluttag i fejksten.

Nej, det funkade inte. Så nu ska vi måla om. Har man inte turen att bo i ett land där lagen ger en rätt till nya tapeter ibland  (jag minns att, men inte hur ofta, från hemkunskapen i åttan) får man skatta sig lycklig om ens hyresvärd låter en måla om själv. Vår är snäll (han hara bara ingen smak), och igår var vi och köpte den beiga kalahari (vardagsrummet), den bruna osso bucco (fondvägg) och en i mitt tycke otroligt snygg bordellröd till sovrummet. Min söta man ville egentligen ha en brunare röd, men test med färgkort bevisade att det var alldeles för mörk, det skulle bara bli mörkt. Anna wins again!

Hyresvärden lade till, när han okejade våra färgval, att "from an architectual perspective" skulle vår bruna vägg göra rummet mindre. "’From a Swedish perspective’, gör gula väggar att den ser ful och smutsig ut" sa jag. Inte. Folk här blir irriterade när jag berättar att mina polare hemma kollar på amerikanst inredning-TV för att ha nåt att skratta åt, men allvarlig talar, amerikaner har ingen smak. De verkar ju till och med inse det själva; alla de okej programmen har åtminstone en brittisk man som har koll på saker.

I varje fall: vi syns på söndag. Det kommer en fotodokumentär, jag lovar. Nu ska jag gå och undvika att andas in Livsfarlig Spackelånga.