Men gud vad jag är effektiv då.

Maken jobbar idag (den icke alltför trevliga konsekvensen av vår Tacomaresa i onsdags, samt att nåt pucko slutat sådär bara rätt av), så jag beslutade mig för att vara effektiv i hans frånvaro. Hittils har jag:

Tvättat tre koftor som legat och väntat i veckor
Damsugit
Diskat
Strukit
Tagit en rejäl promenad
Dushat för första gången på alldeles för länge (don’t ask)
Bakat ganska misslyckade blåbärsmuffins.

Och om några minuter ska jag börja med middagen, hade jag tänkt mig. Problemet är bara att jag har varit så satans trött hela tiden, men vetat att jag inte kunnat somna om jag lagt mig ner. Frusterande, jag vill ha en soffa att lata mig på!

Nu är det typ trettio grader här inne. Liten lägenhet + baka i ugn = vaaaarmt.

Åh. Jag lyssnar på Triakels version av Skepparschottis. Den gör mig så glad. Jag förutser att Emma Härdelins status på min Last.fm stiger.

Fick just ett mail från Kusin Vitamin Olivia, hon hade precis sett våra bröllopsbilder: "Your hair is great, sort of old Hollywood glamour meets space-age vampire goddess." Jag gillar min släkt :)

Idag fikade¹ jag världens dyraste fika. Eller, okej, det är möjligt att om jag åkt till Paris och beställt kaffe med guldflan i på ett kafé halvvägs upp i eiffeltornet² hade det kostat liiiiite mer. Kanske.

Men. Men betalar man så mycket för kaffe och cheesecake vill man ha gott kaffe. Är det okej att vända när man ser att en specifik barista jobbar? Jag tror jag gör det nästa gång.

För några månader sen, när man sökte på ordet tätortstimotej på google (och eniro, o.s.v) hittade man c:a tretusen olika sidor med texten till Winnerbäcklåten Söndermarken. Det sa jag redan då.

No more.

Nu hittar man hit eller till ställen som länkar hit eller där jag kommenterat de första nitton gångerna.

Och jag har kanske lite dåligt samvete. Borde jag ha det?

(26e september!!) 

Jag hittade en björk. Nu är det vår på riktigt. Jag kommer att njuta.

Och nysa. Men vaddå.

Jaha. Jobbintervjun gick… ja, hur gick den egentligen? Jag har ingen aning, den var så olik alla andra intervjuer jag varit på (fyra?) Inga standardfrågor, inga försök att luska ut min personlighet, bara sitta ner och prata webbdesign¹. Vilket var kul. Men jag har verkligen ingen aning om hur det går.

Eftersom maken varit snäll nog att skjutsa mig ner till Tacoma tog vi oss till PLU och vandrade omkring på campus ett tag. Olyckligtvis a) hade jag tjejskor på mig och hade därför skoskav efter c:a fem minuter. Vad fan ska klackar vara bra för? Jag hatar att behöva ta små prydliga steg; jag är inte gjord för prydlighet. Docs, tack. och b) var det spring break, vilket betyder att alla studenter var borta och intilliggande butiker stängda. Vi tänkte hälsa på lite personal vi kände, men de var tillfälligt försvunna i andra affärer, så det blev inget av det heller. I vilket fall har jag inte vandrat omkring på PLUs campus sen i maj 2005, så det var en otroligt konstig känsa, som förmodligen hade varit ännu konstigare om det varit fullt av studenter jag inte känner överallt. Dessutom var resan ändå inte bortkastad, eftersom vi åt lunch på India Mahal. Jag har käkat indiskt mat i Seattle, i halva Sverige, och t.o.m i London utan att hitta mat som ens kommer i närheten av en liten ful restaurang i Tacoma. Yum. Himmelen.

Jag har en jobbintervju i morgon och jag är inte nervös alls. Alls. Och jag vet precis vad jag ska säga. Hela tiden. Yes. Totalförberedd.

Paniiiiiiiiiiiiiik.

Tanke: cred är ju faktiskt en väldigt bourdieusk grej.

Om du klickar här kan du kolla på lite bakomgrejer från inspelningen av Arn-filmerna.

Jag måste erkänna att jag hoppade på Arn-tåget med en gång; jag har alltid varit svag för historiska romaner, speciellt medeltiden, och Guilliou skriver faktiskt inte illa alls (även om alla mina tonårsförsök att läsa hans agentomaner tråkade ut mig så till den milda grad.)  Och jag är väldigt förväntasfull inför det här; två filmer och sex tv-serieavsnitt ska det bli, eller en film för utlandet. Jag tror de klarar det, så länge de inte drar alldeles för långt utanför orginalramen. I am a purist när det handlar om filmatiseringar.

Samt Stellan Skarsgård. För en gångs skull i en svensk film, istället för att spela död pirat med sjöstjärneskabb. Alltid nåt.

När vi var och handlade idag fick jag en plötslig Insyn I Hur Saker och Ting Fungerar. Eller iallafall en hygglig idé om en tendens jag har märkt.

När jag precis började tjoa omkring på internet regelbundet, runt -99, fanns det inget intressantare eller mer samtalsvänligt än Starbucks, och speciellt Frappuccino. Visserligen befann jag mig då i den ålder visa människor benämner "då man borde vara inlåst" (vanligt folk säger "tonåren"), och var därför extremt mottaglig för fads och grupptryck, men jag tror tendensen fanns överallt. Dem av oss som hade kontakter på andra sidan Atlanten (nu pratar jag om USA, jag bodde i Sverige på heltid tills jag var arton) smittades så klart av denna iver, men hittade inget utlopp för den då smaksatta islatte inte precis var vardagsmat i småstäder mot slutet av nittonhundratalet. Jag har ett klart minne av att vara i Stockholm på shoppingresa och djupt imponerad av Coffee Cup mittemot SF-Bok i gamla stan. Ett lika klart minne innehåller en Londonresa något år senare, febrilt letande efter en Starbucks och den första, förälskade klunken frap. Men det är värt att notera att ingen fattade vad jag pratade om: kallt sött kaffe med smak? Modenycken fanns, men den var inte allmänt tillgänglig. Inte än.

När jag kom tillbaka från USA första gången visste ingen var Ben & Jerry’s var. Ej heller andra året. När jag flög tillbaka tredje året läste jag en artikel i Scanorama, SAS otroligt tråkiga flygtidning, att de skulle introduceras i större städer, och när hösten kom -05 och jag bodde hos kompisar i Malmö tog jag mig över halva stan för att hitta en 7eleven som hade svindyr Phish Phood. Jag var lite besviken över att de inte hade min favoritsmak, men vaddå. Jag hade hemlängtan. Nuförtiden är B&J glassen i allas smak, enligt Mister Åsiktstorped introducerade de precis tre nya smaker i Sverige. Med större internetanvändande och populärkulturellt utbyte sprids trender snabbare. Jag har t.ex. sett flera referenser till Oreos (dubbla chokladkex med vaniljcreme emellan) i både svenska och tyska bloggar på sistone. Är det nästa trend? Vad kommer sen? Mac and cheese? Jag ser fram emot att läsa om det.

Vi har främmande idag. Nå, inte så snusfint kanske, men en polare från universitetstiden är och hälsar på. Just nu sitter han och maken och är nostalgiska, vilket innebär att de gör det de gjorde 95% av tiden på PLU: spelar tetris.

Jag sitter här och hatar dom lite för att de är bätte än jag någonsin kommer att bli. Här snackar vi typ fyrtio pluttar som försvinner åt gången.

(fast att ha en ny fungerande vattenkokare är the shit)

(och nya träningsbyxor  - här ska joggas)

Dear Anna Bjork-Stonehouse,

In response to your email regarding free items placed in orders. When we have sample items in stock the warehouse will place them in orders as a promotional item. Sorry for any inconvenience.

As always, thank you for choosing CVS.com.

xx
Customer Care Department

Ett så tråkigt svar på en så intressant fråga. 

Jaha. Här sitter jag och väntar på at kylskåpet ska marinera i rengöringsmedel. Bakom mig står allting som brukar vara innuti nämnda möbel.

En sak bara för er att komma ihåg, bara: spisgaller kan vara varma. Jättevarma t.o.m. Och så blev det isvatten, neosporin, kirurgtejp och plasthanske, och fortsätta städa. Fredag, ju.

Det finns en massa saker jag vill blogga om, men det blir aldrig något av det, jag har alltid en dagsform att berätta om, liksom. Nu har jag tröttnat, nu kommer listan istället (blogga.txt på mitt skrivbord:)

queer(teori)  (m. tvåsamhet?)
målningen
särbo/ säng – egentligen tvåsamhet.
LW (har jag inte redan gjort det två gånger?)
svensk i Ballard (lr. WA)
greken
underkläder
M (med tvåsamhet? queerteri?)
hår
namn (länk bok + DN)
Dewey/pragmatism
Steven Spielberg

Nu känns det bättre. Jag tog mig till the Chai House, där söta maken lovade att fixa middag och diska när han kommer hem, samt skjutsa mig till Tacoma på onsdag, vilket sparar mig tjugo dollar i pengar och tre dagars bussreseångest. Och så kan vi äta lunch på Mahal och hälsa på vår alma mater, PLU.

Jag hade bussreseångest x2, viktångest¹, ingetattgöraångest, beslutsångest, jobbintervjuångest, diskångest², brödångest och uppehållstillståndsångest, och även om inget av dem är riktiga former av ångest så blev det ganska mycket med lager-på-lager-effekten. Men Ballard Avenue hjälper: turkosprickig fönstershoppingterapi. Och komplimangterapi. Jag kan inte gå in i en affär utan att någon gillar mina glasögonbågar eller min kappa. Hon som jobbar på Camelion sa att jag alltid ser så söt och välkädd ut, och jag blev tillräckligt glad för att varken svara "I’m European" eller "Does that mean we’ll get our couch on this side of Christmas?" Jag vet inte om jag håller med, men fan vad trevligt det är att höra ibland.

Nu ska jag äta fettfri yoghurt med banan, ignorera att jag åt en kaka till kaffet, skriva en att-göra-lista och bara vara en medelklasskärring i största allmänhet.

Åååå hatkaka. Igen. Och det är fan det enda som blir bakat här idag. Skulle baka bröd, men inte fan har jag en tillräckligt stor bunkjävel. Eller visp med degkrokar.

Specialhatkaka till King County Metro, som bara tar exakt växel på bussarna, så jag måste spara som en liten hund för att ha exakt till $2.75 fram och tillbaka till Tacoma på onsdag. Jävlar jävlar  jääääääävlar. Jag vill inte slösa $20 (minsta man kan ta ut i bankomaterna, och inte fan kan jag ha småpengar utan att handla) på en jävla bussresa. Hat hat haaaaat.

Jag hatade våra fula glas. Jag fick sopa lite, men det blir mindre disk. Jag får fan diska varenda jävla dag - hatar makens arbetstider, och maken också just nu. Jävla idiot. Kan inte ens trösta mig med lite choklad, eftersom jag satt mig själv på godis- glass- och snacksfri diet då jag börjar lägga på mig elefeantvikt. Hatar matkulturen här.

Fick jag sova inatt? Svar nej.

Smärttoppen: människor som LIDER mest i dagens Sverige, Åsa har hela listan!

Alltså. Jag skulle så gärna vilja ha bra musiksmak. Gilla musik av hög klass, gärna lite okänd för de flesta. Vara varierad.

Men det kommer inte att hända. Jag kommer att forstsätta att lyssna på samma tre (okej, typ sju. Men.) skivor om och om igen, för jag gillar dem. Jag kommer fortsätta att ha problem med att börja lyssna på nya artister, för det är så jobbig att sätta sig in.

Därför länkar jag inte till min last.fm-profil här.

Jag satt och letade efter cd-fodralbilder till alla mina låtar på iTunes, då jag inte har en scanner, och när jag kom till bokstaven L blev jag (naturligtvis) distraherad ganska ofta. Jag hittade en massa gamla skivrecensioner (det vanligaste sammanhanget i vilket omslagsbilder finns, upptäckte jag) och hade väldigt roligt. Bl.a. en recention på (Lars Winnerbäcks) Singel från 2001, i vilken recensenten klagade på att alla låtarna handlade om samma sak: att vara ensam, sakna flickvän o.s.v. (jag tror att man kanske kunde ha gissat det med tankte på titeln, men det är en helt annan historia.) Hobbyrecensenten hade dock en poäng; jag citerar:

Och det stämmer ju. Jag sitter här och inser att jo, det är andemeningen i varenda spår.

Utom kanske Nånting större. Men den är å andra sidan en jävligt bra låt.

Jag önskar att jag på något sätt kunde fånga det Seattleska regner. Foton funkar liksom inte hela vägen. Det är som hällregnet under ett svenskt sommaråskväder, lika mycket fast med mycket mindre, finare, blötare droppar. Det verkar inte vara så farligt de första fyra sekunderna, men sedan är man genomblöt.

Men det är liksom fint ändå. Hemma.