Jag har telefobi. Och nej, det betyder inte att jag är rädd för saker som är långt borta, det är ett i mitt tycke smart sätt att förklara att jag är rädd för att ringa folk. Paniskt. Det är så mycket som kan gå fel – jag kan slå fel nummer, inte höra vad de svarar, råka säga mitt namn fel, sluddra på något annat sätt, bli tillsagt att vänta och sedan bli glömd, vadsomhelt. Det går inte att ringa. Jag får kräkkänningar och börjar gråta. Någon gång har det funkat, när paniken över att inte veta överröstar ringpaniken, men annars är det tvärstopp.

Konstigt nog är det bara privat som jag har den här fobin – de gånger jag ringt (eller svarat i telefon) i jobbet har det bara varit lite nervöst. Jag har t.o.m. arbetat som telefonförsäljare i några veckor utan att panikavlida, även om jag var lättad när det var över (kan i och för sig ha något att göra med idiotisk arbetsplats och bli pratskriken på¹. )
Då är det på något sätt Arbetsplatsen som ringer, och det värsta som kan hända är att någon tycker Arbetsplatsen är lite dålig i telefon². Jag står inte ut med att folk tycker att jag är dum.

Nå. För ett antal veckor sedan skickade jag en jobbansökan till ett ställe jag verkligen, verkligen vill jobba på. Flera gamla kollegor och en chef från min arbetsplats under studenttiden jobbar där, så jag har en väldigt reell chans. Säger alla. Nu var det dags att ringa och följa upp.

Ni anar vartåt det lutar?  I fredags lät telefonplanerna helt realistiska, och sen förträngde jag dem hela helgen. Framåt tio-tiden (jag skulle ringa vid elva, hade jag planerar) började jag kallsvettas. Vid tio över elva ringer jag maken: jag kan inte, det går inte. Maken säger att jag borde ringa iallafall. Hmpf. Mailar exkollegan: Det går inte, jag kan inte, kan jag inte maila? Han svarar: Faktiskt är X inte inne idag, så du är nog tvungen att maila iallafall.

Jaha. Snopet. All panik i onödan.