Nu känns det bättre. Jag tog mig till the Chai House, där söta maken lovade att fixa middag och diska när han kommer hem, samt skjutsa mig till Tacoma på onsdag, vilket sparar mig tjugo dollar i pengar och tre dagars bussreseångest. Och så kan vi äta lunch på Mahal och hälsa på vår alma mater, PLU.

Jag hade bussreseångest x2, viktångest¹, ingetattgöraångest, beslutsångest, jobbintervjuångest, diskångest², brödångest och uppehållstillståndsångest, och även om inget av dem är riktiga former av ångest så blev det ganska mycket med lager-på-lager-effekten. Men Ballard Avenue hjälper: turkosprickig fönstershoppingterapi. Och komplimangterapi. Jag kan inte gå in i en affär utan att någon gillar mina glasögonbågar eller min kappa. Hon som jobbar på Camelion sa att jag alltid ser så söt och välkädd ut, och jag blev tillräckligt glad för att varken svara "I’m European" eller "Does that mean we’ll get our couch on this side of Christmas?" Jag vet inte om jag håller med, men fan vad trevligt det är att höra ibland.

Nu ska jag äta fettfri yoghurt med banan, ignorera att jag åt en kaka till kaffet, skriva en att-göra-lista och bara vara en medelklasskärring i största allmänhet.