Idag ska vi prata om böcker. Eller, rättare sagt, om en bok. Först tänkte jag fundera ut vilken den bästa boken jag någonsin läst är, men det är förstås omöjligt. Det finns alldeles för många faktorer att ta med i beräkningen: när jag läste den, genre, det faktum att jag har en tendens att värdera karaktärer och  -beskrivningar över välkonstruerade handligar. Iallafall.

Den absolut sämsta vuxenroman jag någonsin läst ut¹ är Johanne Hildebrandts Freja (det var två och ett halvt år sedan nu, men jag minns min avsky som vore det igår. Lyckligtvis gäller inte samma sak den oerhört tråkiga handlingen.) Den rekommenderas av någon (moders kollega?) som visste att jag var intresserad av mytologi. Blä. För det första har Hildebrandt alldeles uppbarligen läst Marion Zimmer Bradley, och hon verkar vilja fortsätta i samma tradition. Alltså: känd myt (i detta fall konflikten mellan vaner och asar), den ena är relativt jämlik, martriarkal, och God, den andra våldsam, ojämlik, patriarkal och om inte direkt Ond, så åtminstone Otrevlig och långt ifrån God. En kvinnlig huvudperson som är mytologiskt välkänd, men som ikläds en något annorlunda gestalt än man är van vid – dels för att förvåna, dels för att göra (den förändrade) mytologin möjlig. En kärlekshistoria, kanske. Några dumma brudar, någon smart. Lite soldater. Åtminste en intelligent person på De Mindre Godas sida. Massor av sex. So far, so good. Väldigt sterotypt, jag vet, men fullt genomförbart om man skriver väl (MZB klarade det galant) och inte låter mallen lysa igenom fullt ut. Tyvärr lyckades inte Hildebrandt med det, historiemallen är genomskinlig hela tiden, karaktärerna är tråkiga och inkonsekventa, miljöerna stereotypa, handligen så in i helvete tråkig, sexet överdrivet och – gissa? – tråkigt. Hela eländet uspelar sig i någon slags kvasibronsåldersamhälle där alla är människor, kanhända med lite småmagiska förmågor på det där chica, förhistoriska sättet. Freja är van, så klart. De jordbrukar och dyrkar kvinnliga guddomar och använder brons. Så kommer de elaka asarna som, om jag minns rätt, använder järn. Samt inte dyrkar gudinnor. Och så konfliktas det och sexas och hålls på, lite folk dör, och till slut tar det nog slut, och det minns jag med lättnad.

Ända ogillar jag inte Johanne Hildebrandt som krönikör. Jag håller inte alltid (okej, oftast) med henne, och även om jag inser att krigskorrespondenter kanske behövs, så kan jag inte relatera till hur någon kan åka till en krigzon frivilligt. Men hennes sätt att skriva krönikor och artiklar är helt okej, bra och passande för sitt medium. Så varför en så in i helvetes dålig roman?

(Vill man läsa samma tema välgjort väljer man Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor (The Mists of Avalon, Arthurmyten) eller Facklan (the Firebrand, Trojanska kriget.) )