The Arks nya skiva släpptes på CD idag onsdag (digitalt i måndags.) Varken DNs eller Svenskans recensenter gillade den, men Fredrik Strage på DN (nej, jag tänker inte länka, jag pingar twingly och tänker inte listas brevid recensionen, tackar som frågar) har en intressant poäng: även om ingen verkar avsky The Ark, är det svårt att hitta någon som avgudar dem. Bortser man från de italienska tjejerna som hänger på thearkworld.coms forum, har alla jag träffat på haft ungefär samma attityd som jag: kul, rolig musik, jag köper skivan och lyssnar på den, Ola är söt (inte ens min strejta make skulle kunna se dem live och inte bli liite kär i Ola), vad var det vi pratade om nu igen? Absolut bra och rolig musik, men ingenting man tar på fullt allvar. Jag diskade en jävla massa disk igår, men eftersom jag lyssnade på Prayer for the Weekend hela tiden blev det kul.

Jamen skivan då? Jorå. Personligen tycker jag den känns lite… skramlig? Jag saknar något av volymen i låtarna från State of the Ark, lite mer andrastämmor skulle inte skada. The Worrying Kind når defininivt inte upp till kvaliteten på resten av låtarna. Min favorit är annars Death to the Martyrs, om någon som man tyckte var cool, men som aldrig förändrats och som man plötsligt inser är en jobbig poser: "Now forgive me, I considered it both radical and wise / but for god’s sake, I was fourteen at the time". Prayer är mindre politik och mer personligheter, men jag har inte lyssnat in den ordentligt nog för att kunna säga vad jag egentligen tycker om det. Inte slår den mig i magen med brilljans, men den är kul och charmig, och det räcker gott för mig.

(USA-turné nu, kthnx!)