Om bemötande (och hår)
En sak jag verkligen uppskattar med (västra) USA1 är trevligheten. Jag minns min allra första morgon i Tacoma, när jag jetlaggat vaknat vi halvsextiden och var på väg till matsalen. Ensam, så klart, inga vettiga människor förutom vaktmästare som klipper gräset, fixar vattespridare etc, är uppe än. Med de där vaktmästarna, de hälsade på mig. Inte halvhjärtat, utan med glada "good morning!" och liknande. Och så fortsatte det. Det tog veckor innan jag vande mig vid att alla möjliga människor jag inte kände kunde tilltala mig ungefär närsomhelst, och att de med nästan inga undantag var trevliga. Klassiska amerikanska överdrifter av typen "I love your glasses" är inte ovanliga.
Igår hade jag flätor. Med ganska fluffigt hår (p.g.a av solglasögonen; de kräver fluff), så de stod ut åt lite olika håll. Samma frisyr har i Sverige fått kommentaren "öööhh, Pippi Långstrump-bruden!". Här? "I love your pigtails".
Win.
1 -Enligt trovärdiga källor är folk drygare på ostkusten.
Ha! Om du behöver avvänjning kan du komma hit till Tysklandet. Här stirrar alla på en (det är helt normalt i den här kulturen), men ingen tilltalar en, om dom inte absolut måste. Och säger sitt namn? Nej, knappt ens om en frågar.
Comment by Emelie — May 9, 2007 @ 14:47
En sak som jag dock aldrig lyckades klura ut: okända människor som glatt slänger åt dig “What’s up” då du går förbi dem på trottoaren, vad förväntar de sig för svar? En nordeuropeisk hjärna klarar liksom inte av att få fram en lagom respons innan trevlighetsmaskinen är 15 meter bakom en…
Comment by Jonna — May 9, 2007 @ 23:02
Exakt det där blev jag sjuuuukt förälskad i när jag var på västkusten over there. Så förälskad att jag numera står i green card-lotteriet :-)
Comment by åsiktstorped-micke — May 11, 2007 @ 06:20