Alltså.

Nu när jag har jobb måste vi verkligen se till att införskaffa ett ordentligt barskåp med tillhörande alkohol. Dricker en gräslighet bestående av vodka, Apple sour,  granatäpple/blåbärsjuice och lime. 

Blä. 

Man skulle kunna tro att folk som har utbildat sig till frisörer kan konsten att klippa. Typ luggar. Typ "men kolla om det ser likadant ut när det torkat."

Jag har problematiskt hår. Jag en virvel vid ena sidan luggen. Och jag fick fixa till luggen själv när jag kom hem. Ganska billigt, men iallafall. 

 

Färgning när jag inte avlider av trötthet. 

Jaha.

Igår handlade jag. Inte hela dagen, kanske, men länge. Downtown är vackert på sommaren (+ sol =  man kan se bergen hela tiden) och jag hade pengar och ett stort behov av nya kläder (till jobbet, och i allmänhet.) Fem timmar senare var jag väldigt död i huvudet, det kan jag lova. Bland mina inköp fanns följande:

 

Även luvtröja, cardigan, två till toppar och ett par byxor.

 

Ointressant? Mais oui. Men nu har jag nåt att ha på mig på jobbet.

YAY!

SC uppfann ett nytt jobb åt mig.

YAY!

Nu ska jag vi lunch ute och sen shoppa och gå på museum. I has been months.

Ett absolut patetiskt antal, jag vet. Det konstiga är att jag läser mer när jag är upptagen; med ett halvår utan ordentlig sysselsättning har jag inte kommit någonstans. För mycket internet, och inte tillräcklig mycket tåg/bussresor.

Regler: kronologisk ordning, inga omläsningar, och bara böcker jag läst 100% av.

P.S. Ber om ursäkt i förväg för alla typos. Stavningskoll funkar dåligt.

1.  Eldest, av Christopher Paolini (Den äldste, två delar, på svenska)
Men gud så tråkigt. Folk klagade på att Paolini lånade från all annan fantasy i Eragon, men han gjorde det åtminstone intressant. Här är de lånade elementen nedtonade (om än fortfarande närvarande, och ganska irriterande för en van fantasyläsare) men farten saknas helt. Först mot slutet drar det lite, men det blir aldrig riktigt spännande. Jag blir så ledsen; high fantasy, till och med tonårsfantasy, lever i sina arketyper, men här blir det bara sterotypt.

2. Catch-22 av Jospeh Heller (Moment 22)
Ett (patetiskt) försök att läsa klassiker. Mkt bättre än jag hade trott - rolig, absurd, sorglig och surrealistisk på samma gång.

3. The Historian av Elizabeth Kostova (Historikern)
Eftersom boken var ett lån från svärmor förväntade jag mig inte mycket, och blev positivt överraskad. Kostovas berättarstil påminner mig om Jostein Gaarder, både vad det gäller val av relationer i fokus, den akademiska/intellektuella arenan och låtsas-sann-händelse-motivet, och jag har i princip alltid gillat Gaarder. Plus vampyrer. Det kan inte gå fel, helt enkelt.

4. The Male Body av Susan Bordo
Besvikelse. Hade en del intressant poänger, men de försvann i ett hav av personliga anekdoter och luddigt språk. Jag gillar Bordo när hon skriver på akademiska.

5. The Gold Falcon av Katharine Kerr (Guldfalken)
Yay! Jag har läst Kerrs Deverryserie sen 99, och den här har tagit några år p.g.a. sjukdom, så den var efterlängtad. Konstigt nog skriver Kerr tvärtemot de flesta andra fantasyförfattare - istället för att bli mörkare, börjar serien ganska pessimistiskt och blir successivt ljusare och lättare. Den här har dessutom en enda handling, vilket är ovanligt. Serien rekommenderas.

6. The Atheist Manifesto (Traité d’athéologie) av Michel Onfray (Handbok för ateister)
Så hypad. Så tråkig. Ingen inspiration, och samma information som jag kunde fått från en korrekt läsning av Nietzsche och lite Freud. Gillar inte språket heller.

7: Madness and Civilization (Folie et déraison) av Michel Foucault (Vansinnets historia, tror jag)
Ni vet jag inte var jag ska börja igen. Naturligtvis superintressant och obligatoriskt läsning för alla alla alla.

8. Abhorsen av Garth Nix
Tredje delen i en serie av ungdomsfantasy. Bra bok, tar upp den sorterns människor som inte får plats i fantasyhistorier av den mer konventionella sorten (om man har tonårsångest och inte passar in någonstans är det väl ett naturligt val att bli bibliotekarie, eller hur?) Nix är dock mindre bra på slut, det blir väldigt aprupt.

9. Guilty Pleasures av Laurell K. Hamilton
Ick! Första delen i serien om Anita Blake. Jag läser nästan vad som helst med vampyrer i, men det här var löjligt dåligt.  Fruktansvärt  klyschigt språk, och helt utan självdistans. Ni vet hur man gillar Buffy the Vampire Slayer för att den inte tar sig själv på allvar? Samma sak, fast utan ironi. AJ MITT HUVUD!

10.  Smoke and Mirrors av Neil Gaiman
Antologi av kortare texter, noveller och dikter. NG är i princip gud, och han tappar inte farten. Jag har svårt för poesi, men annars… wow.

11. Fragile Things av Neil Gaiman
Mer korta grejer. Se ovan. Plus vampyrer! Och How to Talk to Girls at Parties vann pris. Det var den värd.

12  Can’t Catch Me and Other Twice-Told Tales av Michael Cadnum
Cadnum tar klassiska sagor och vänder på dom. Intressant men inte helt engagerande.

13. The Eyre Affair av Jasper Fforde (Var är Jane Eyre?)
Ibland hittar man böcker man vet att man kommer att älska hela livet, och det här är definitiv en sådan. I ett underlig  fantasy-alternativvärlds-scifi-Storbrittanien bor Thursday Next. Hon är litteraturpolis, och det behövs, för i den här världen tar folk litteratur väldigt allvarligt.  Roligt, nördig, smart och helt skruvat. Med Wales som självständig republik. Läs!

14. The American Way of Death Revisited av Jessica Mitford
Mycket relevant bok om begravningsbranchen som den ser ut i USA (och jämfört med Storbritannien mot slutet.) Måste-läsning här, mindre relevant med inte desto mindre intressant i Sverige.

15. Glasshouse av Charles Stross
En person med nästan inget minne om vem han är bestämmer sig i en mycket avlägsen framtid för att medverka i ett sociologiskt experiment: att leva i ett samhälle som imiterar slutet av nittonhundratalet. Fast varför, och hur och vem som organiserar visar sig vara väldigt svårt att få reda på. Boken fungerar som en skrattspegel, som all bra sci-fi, men tar det ett steg längre. Intressant och spännande, fast genustemat hade kunnat tas ännu ett steg.

16. Lost in a Good Book av Jasper Fforde
Mer Thursday Next! Och det blir ännu bättre, men mer konstiga metakommentarer och underliga karaktärer. Underbart.

17. How To Do Things With Words av JL Austen
Eftersom just språkfilosofi inte är min grej hade jag lite svårt att hänga med i svängarna efter typ kapitel. Det här är boken som sporrade stora delar av den kontinentala traditionen, och speciellt Judith Butler, med ideer om performativa yttranden. Guldteori, bara jag varit lite smartare. Föredrar områden den använts i.

18. The Well of Lost Plots av Jasper Fforde
Thurday Next-trean; Fforde har tappat lite fart sedan sist. Eller, nej, det är snarare så att han blev klar med att introducera nya knäppa ideer, och här är det mer handlig som gäller. Inte fullt lika kul.

19. The Well of Lost Plots av Jasper Fforde
Fyran.  Se ovan; fortfarande underbar, men inte i klass med bok ett och två.

20. The Prestige av Christopher Priest (Skenverk)
Det finns en film; någon gång måste någon ha läs boken, sedan väntat ett par år och sedan skrivit manuset. Huvudpersonerna heter samma som i boken, har samma yrke, samt är i konflikt, men sen slutar likheterna. Dock en mycket intressant bok, men en något annorlunda berättarform och en ramberättelse som känns helt onödig.

21. On Television (Sur la televison) av Pierre Bourdieu (Om televisionen)
Det känns som den här boken blivit viktigare sen sen skrevs. Om tvs hastighet och riskerna den för med sig, och om journalistik i allmänhet, sett ur ett sociologiskt perspektiv.

22. The Big Over Easy av Jasper Fforde
Någon har mördat Humpty Dumpty. Serien Nursery Crime; ungdomslitteratur, har jag hört, som tar teman ur sagor och barnkammarrim och skapar polisdrama. Efterom jag gillar polisdrama ungefär lika mycket som gillar sprutor var det ingen megahit.

23.  Ender’s Shadow av Orson Scott Card
Efter att jag läst Ender’s Game (Enders Spel) ville jag läsa mer, men gillade inte de senare delarna i serien (Speaker for the Dead, Xenocide och Children of the Mind) och låtsades inte om den här just därför. Men. Den är bra! Den har inte överraskningsvärdet, men är annars på samma nivå som Game. Här är Bean huvudperson, och eftersom han är så olik Ender blir det en helt annan historia, syn på världen, IF och Battle School.

24: Finding Serenity: Anti-Heroes, Lost Shepherds and Space Hookers in Joss Whedon’s Firefly,  red. Jane Espenson
Antologi. En del underbara analyser, en del kassa. Halvintressant, jag hoppas det finns mer seriösa saker att läsa om Firefly och Serenity.

25. Fear and Trembling in Sunnydale: Philosophy and Buffy the Vampire Slayer red. James B. South
Som det här! Inressanta analyser från moralfilosofiskt håll (är Buffy en moralisk förebild? Konsekvens- eller pliktetiskt sett? Kommentarer på Buffyverses metafysik, om kärlek, om metaforers makt…) Mycket intressant läsning om man gillar båda ämnena; jag saknar bara mer analyser av Spike. Men man kan inte få allt.

26. The Spirit Stone av Katharine Kerr
Mer Deverry! Jag börjar bli orolig att Kerr kommer att göra en Robert Jordan och aldrig bli klar; med två böcker kvar i serien påbörjar hon en ny subplot. Fast lesbiska karaktärer gillar vi alltid. Ett plus är att "svaga" karaktärer utforskas: Kerrs persongalleri har många olika typer, men sällan skildras handlingen utifrån de som borde klara det men dukar under av trycket. Mera!

Så.

Jag fick inte jobbet. Eller, jo, det gjorde jag ju. Innan. Men sen gick det för länge innan arbetstillståndet kom, och de hann komma på att min påhittade position faktiskt behövdes, och anställa någon annan. Det ironiska* är att han börjar den första juli, när jag hade kunnat börja i går eller förra veckan. Titel? "senior designer." Det vill ju jag vara. Suck.

Så idag har jag sökt lite andra jobb (skit i jämförelse, men alla andra designjobb är antingen frilans eller plussat med utvecklarjobb, och jag kodar inte php.) SC kanske har andra designjobb i framtiden, sa de, de vet inte hur de utvecklas. Man kan ju hoppas.

Suck suck suck. Jag hatar att söka jobb. Men iaf lättare än i Sverige. 

---

Sitter här och väntat på ett telefonsamtal.

Har gjort det de sista två timmarna. Känns mindre kul. 

(Nedan kommer jag att gnälla om bröllopsidioti. Heteronormativitet kommer inte att diskuteras, men ni kommer att se varför: överflödigt. Det finns inte rum för något annat än heteropar i bröllopsmytoligin. Alls.)

Jag började utveckla en kritisk syn på bröllopsidustrin som någons slags obligatorisk del av min collegeutbildning. Ni vet, man får reda på hur mycket pengar de tjänar på att reproducera idiotiska könsstereotypa drömmar och hur liten roll det egentligen spelar. Jag tror kursen hette Gender and Communication, och som grupparbete valde vi att analysera bröllopstidskrifter. Det finns ett stort antal bara i Sverige - då kan ni ana hur många det finns här (sist jag kollade en vanlig bokhandel hade de fjorton olika, tror jag.) Analysen gick mest ut på hur genus reproduceras genom bilder och språk, lite om etnicitet (mainstreamtidskrifterna har i princip enbart vita modeller) och en del om klass (svindyra bröllop är mer regel än undantag.) I vilket fall var jag mer analytiskt än personligt kristisk - det fanns något lockande någonstans, prinsessdrömmar osv.

Jag blev därför lite förvånad när jag upptäckte att jag numera backar av personlig avsmak snarare än p.g.a. teori. Bröllop är stort just nu - minst två pers på min direkta bloggrulle ska gifta sig snart, det är dokumentärer på tv, det är reklam, det är ett jävla tjat rent utsagt (nu ska ni inte ta illa upp om ni bröllopsbloggar, "tjat" handlar mer om de två sista kategorierna där.) Och så är det den andra bröllopsfesten för mig och maken om ett par veckor (jag skrev om den första här.) Det blir mycket. Jag tröttnar på traditionerna. Jag tröttnar på estetiken. Jag tröttnar på språket.

"Det är ditt livs lyckligaste dag" - kanske. Men eftersom vi ofta snackar stor fest med många gäster blir det förmodligen stressigt. Dessutom är det så uppenbart att det oftast är bruden som itutas detta - brudgummen, han ska väl sörja att han inte får knulla runt mer? Nu när vi ändå leker artonhundratal liksom? Om ni nu är så kära, kanske er lyckligaste dag var när ni träffades? Bestämde er för att tillbringa livet tillsammans (för om han "överaskningsfriade" borde ni kanske inte gifta er)? Eller annars, varför i helvete inte när du fick det där drömjobbet? Det kostar såna enorma summor pengar, vill man verkligen lägga ut allt på en enda dag? Desstom kommer du inte vara vackrast på festen om du inte redan är det - dyrt smink kan bara göra so much. Har du en snyggare kompis kommer hon fortfarande vara snyggast, och har du valt att gifta dig med en man som inte tycker du är bäst iallafall - ställ in. Nu.

Vitt vitt vitt! Gud så jävla tråkigt, och folk som inte kan historiken och symboliken drives me craaazy. Pasteller hit och dit. Vita dukar. Så fult. Så vulgärt. Klänningarna i sig är illa nog, med de spelar iallafall oftast bara roll i den kvinnliga homosociala delen. Men underkläderna! Så mycket snack, och hela tiden handlar det om den jävla brudgummen. Fina kläder under klänningen, sedan gull-vitt-porrigt till bröllopsnatten (men herregud, ni har knullat innan, han vet hur du ser ut, det blir inte automatmagiskt sex bara för att du har en vit spetskorsett), svart standardporrigt till bröllopsresan, man vill ju göra sin nyblivne make och husbonde nöjd med sin investering. Så han inte sätter på en av tärnorna, liksom.

Det är så anakronistikt. Livet förändras inte bara får att ni skriver på ett papper, jag lovar. Och jag upprepar: våningstårtor är dyra och äckliga. Att lägga ut tusentals kronor på en klänning som ska hänga i garderoben resten av ditt liv är puckat. Att lägga all sin energi i flera månader på ett endagsprojekt är tvivelaktigt. Hippor har förlorat sin kulturella relevans och är idiotiska.

Men jag vet inte. Jag kanske bara är trött på att prata ner min svärmor. Inga pasteller, färre gäster, färre gester, inga pasteller sa jag, nej jag tänker inte ha vit klänning, inga broderade servetter, ingen våningstårta (chokladglasstårta.)

Suck. 

Nästa gång jag pratar med någon från King County Metro (vilket kommer att bli på måndag eftersom de JÄVLA IDIOTERNA TILL MISSBILDADE RÖVHÅL inte har sin jävla kundinformation öppen på helgerna (VILKEN JÄVLA IDIOTI, NI KÖR BUSSAR, VAD FAN FÅR ER ATT TRO ATT VI INTE VILL KLAGA PÅ HELGERNA, JUBELKUKHUVEN?)) ska de få reda på att de borde tvångsknullas med kaktus. Sådär lite generellt. Samt att de pajat hela min helg och fråntagit maken två timmars inkomst.

 ååå haaaatkaka.

 

Kan ni hoppas att jag får SC-jobbet, ni med?

Alla sätt som funkar är bra sätt, etc. 

Jag: If I get this job we can afford getting the tasty Minute Maid juice instead of the Safeway brand.

Maken: That’s what really matters. 

Jag säger bara en sak.

Arbetstillstånd.

(Och "hoppas SC fortfarande vill ha mig.")

Två saker, då. 

Folk tog studenten, eh? Examenstjosan här med. I helgen var vi på fest hemma hos B och JIII då den senare precis blivit klar på PLU. Det innebär att det var över två år sedan för mig. Två år, och vad har jag gjort? Pluggat en termin filosofi utan att bli klar med en magister, hoppat av, pluggat etnologi. Jobbat lite på ett skitjobb som personlig assistent medan jag hjälpte mamma sälja huset och väntade på visum. Flyttat hit igen, gjort ingenting alldeles för länge medan jag väntat på arbetstillstånd. Suck. Fem år sedan jag tog studenten (jag var förresten tvungen att göra mig av med min egensydda smaragdgröna studentklänning innan jag flyttade, det var lite sorg.) Ja jisses.

Fast jag vet inte. Det finns säkert folk som gjort mindre. Jag är en elitist bitch och det är jag helt tillfreds med, jag finner tröst i det faktum att folk jag gick i mellanstadiet med har jobbat på samma vård/industrijobb sedan efter gymnasiet.

Jag är kanske fast just nu. Men jag flyttade. Jag pluggade. Jag har gjort något med mitt liv (bara det går i fortsättningen…) Så det så.

 

Nu, om ni ursäktar, har jag en analys av likheterna i barn/vuxen relationerna i Harry Potter-böckerna och Orson Scott Cards Enders Spel att skriva. Ety I don’t have a life. Men mitt icke-liv är smartare än deras liv.

Allergimedecin.

Nu, tack.

Så var det dags för småtimmesångest. Fast det är torsdag och klockan inte ens är midnatt än (när jag skrev.)

Dagens tema: könsrollsångest. Jag menar, de finns ju. I världen, och i vårat, mitt och makens förhållande med. Fast jag inte vill. Just nu väldigt märkbart, eftersom jag inte kan jobba än och inte har nåt annat att göra än att pyssla omkring (+ är mycket mer ordningsam i det att jag gärna stökar ner, men när jag vill ha ordning vill jag ha ordning NU, jag skiter i att jag är kissnödig/hungrig/ska träffa folk, städning är viktigare. Jo, jag har golvfobi med. Inget får vara på golvet utom möbler.)

Anledning idag: makens kläder på sovrumsgolvet. Maken är ingen idiot, såklart han inte tycker att jag ska plocka upp dem (maken har läst genus, han lyssnar bäst i världen, han ogillar porr, han fattar hur patriarkatet funkar, han vägrar skratta åt sexistiska skämt, han har varit geisha på Halloween helt seriöst, han är inte vulgär.) Men han fattar liksom inte att det är vad han signalerar när han lämnar dem där. "Låt dem ligga då," säger han. Men det kan jag ju inte, civilicerade människor har fan inte saker på golvet.

Kortslutning: tjatar jag blir jag tjatbruden. Plockar jag upp blir jag hemmafrun. Och det är inte rättvist att den med mest stöktolerans bestämmer.

När jag gick i gymnasiet hade jag sånär bestämt med för att bara dejta brudar just för att slippa allt sånt här. A tyckte att det skulle vara att fuska, om man inte ens försöker, men jag vet inte. Med tanke på vilket jävla pucko mitt ex var hade det ju inte funkat mkt bättre med henne. Men jag hade åtminstone inte känt mig som en jävla femtiotalskärring*.

---

Maken har köpt en radio.

Just ljudet av radio har stort.. inte nostalgiskt värde så mycket som helt obligatoriskt. Vardagligt. I mitt föräldrahem satte personen som gick upp först på radion vid sju-tiden (p4. Alltid p4: både lokala och eko-nyheter, och enlig min ömma moder, "trevliga pratare") och sen gick den hela dagen. Man vaknade till radio, gick man och lade sig sist fick man stänga av radion. På sommaren skaffade vi batterier och hade en radio på altanen. Det enda som kunde få dem att stänga av ljudmaskinen under dagen av Radiosporten; ingen gillade stora sportevenemang, eftersom de pajade radioschemat.

När jag flyttade med mamma till hennes lägenhet några veckor förra hösten (jag satt i limbo och väntade på visum) körde hon samma grej, vilken i det fallet inte var fullt lika mysigt eftersom jag sov i en tältsäng i vardagsrummet och vaknade så fort det satte igång. Men iallafall. Radio = hemma.

Vakande av NPR i morse. Intervju med guvernören, Chris Gregoire. Henne gillar vi.

Filmpuddingar:
1. David Tennant
2. Hugh Jackman (så länge han låter bli att kamma sig)
3. David Krumholtz (numera, kan sägas.)

Filmpinglor:
1. Jeri Ryan! (Tyvärr fruktansvärt oanvänd talang; jag är kär i hennes Seven of Nine till denna dag. Men även to swoon for i dåliga Dracula 2000, för henne +  vampyrtänder= iiiiiiiiiii!
2. Famke Jansen? Fast låt mig inte höra människan prata, hon pajar min Jean Grey kthxbai.
3. Gillian Anderson. Minns ni Arkiv X? Ok, men har ni sett Glädjens Hus? GA är vacker!

Kärlekspar:
1. Eric och Shelly i Crow. När man återuppstår för att hämnas någons död, det är true love.
2. Jean och Scott i X-Men och X2 (Let’s not låtsas att X3 finns, jävla pajasfilm)
3. Zoe och Wash - Serenity ::teardrop::

(men gud vad hetero det blev nu då. Men det finns i princip inga lesbiska par jag gillar i filmer, och vad det gäller bögar… det skulle vara Ennis och Jack då, men trots stor kemi ogillar jag deras respektive personliga fel alldeles för mycket för någon listplacering. Fast om subtext gäller blev det nog inga heteopar kvar :) )

Favoritmonster:
1. Reavers - Serenity
2. The Sarlacc - Return of the Jedi
3. Nej, jag ger upp.

Plats/ställe du sett i en film och gärna skulle vilja bo på:
1. Minas Tirith
2. Mattisborgen
3. Serenity. ety jag är nörd

Filmer som kräver näsdukar:
1. Brokeback Mountain
2. Dragonheart
3. Milo & Otis (obs! pratande djurungar på äventyr! obs!)

Actionrullar för hårdkokta stunder:
1. Jag älskar explosioner, men förutom…
2. Die Hard
3. …kollar jag mest på äventyr med action och scifi och alltihop blandat.

Skrattframkallande filmer:
1. eh…
2. Shaun of the Dead
3. Monty Python and the Holy Grail

Tre rollfigurer du skulle vilja ha spelat själv:
1. Selene - Underworld
2. Evey - V för Vendetta
3. The Bride - Kill Bill

Jaha. Säger jag. All tid spenderad med makens familj är intressant, så mycket kan jag säga. Och Montana: storslaget räcker liksom inte till. Jag har inte upplevt makens föräldrahem på sommaren; tidigare besök har skett vintertid och kryddats av snöstormar och skottning. Det känns nästan konstigt, den tidigare sommaren ser på nära håll i princip ut som densamma i småland: värme, grusvägar, ängar med vildblommor, barrskog. Men så tittat man längre och inser hur otroligt mycket större allting är. Skogarna sträcker sig vidare över hela norra Klippiga bergen, ängarna är kilometerlånga, och det mesta av naturen år orörd. Montana är 381156 kvadratkilometer stort och har strax under en miljon invånare, de flesta i städerna, och de indianer som bodde i Helena-området var nomader som följde buffelhjordarna. Visst har det bott folk ute i vildmarken, men inte många och inte länge, och jorden brukas inte åt säd utan (i den mängd den används alls) åt köttdjur som betar på samma mark som en gång bufflarna (det finns förresten folk som håller bufflar. Och emuer och antiloper och allt möjligt konstigt.) Vi var ute och gick en kväll, maken och jag, och jag frågade om potentiella faror. "Nej", säger han. "Björnarna håller sig undan så här års, och vi är för nära huset för pumor. Det skulle vara skallerormar i så fall, men de håller sig till vägar och stenrösen."

Tack, liksom. Nu är jag mycket lugnare. 

Man ser berg, höga berg, miltals bort. Och bortom dem mer berg, och bortom dem… Det går inte att veta hur långt man kan se, men långt är det. Vi åker tillbaka i juli, jag kommer att ta kort då.