Så var det dags för småtimmesångest. Fast det är torsdag och klockan inte ens är midnatt än (när jag skrev.)

Dagens tema: könsrollsångest. Jag menar, de finns ju. I världen, och i vårat, mitt och makens förhållande med. Fast jag inte vill. Just nu väldigt märkbart, eftersom jag inte kan jobba än och inte har nåt annat att göra än att pyssla omkring (+ är mycket mer ordningsam i det att jag gärna stökar ner, men när jag vill ha ordning vill jag ha ordning NU, jag skiter i att jag är kissnödig/hungrig/ska träffa folk, städning är viktigare. Jo, jag har golvfobi med. Inget får vara på golvet utom möbler.)

Anledning idag: makens kläder på sovrumsgolvet. Maken är ingen idiot, såklart han inte tycker att jag ska plocka upp dem (maken har läst genus, han lyssnar bäst i världen, han ogillar porr, han fattar hur patriarkatet funkar, han vägrar skratta åt sexistiska skämt, han har varit geisha på Halloween helt seriöst, han är inte vulgär.) Men han fattar liksom inte att det är vad han signalerar när han lämnar dem där. "Låt dem ligga då," säger han. Men det kan jag ju inte, civilicerade människor har fan inte saker på golvet.

Kortslutning: tjatar jag blir jag tjatbruden. Plockar jag upp blir jag hemmafrun. Och det är inte rättvist att den med mest stöktolerans bestämmer.

När jag gick i gymnasiet hade jag sånär bestämt med för att bara dejta brudar just för att slippa allt sånt här. A tyckte att det skulle vara att fuska, om man inte ens försöker, men jag vet inte. Med tanke på vilket jävla pucko mitt ex var hade det ju inte funkat mkt bättre med henne. Men jag hade åtminstone inte känt mig som en jävla femtiotalskärring*.