Men Firefox, sluta logga ut mig ur saker. Safety be damned, liksom.

Apropå det någon sa om fetmaepidemin och skolbarn och gympa (vilket borde ge alla normala människor metallsmak i munnen (det är adrenalinet, förresten) och lust att rymma) hade Emelie ett par relevanta saker att säga: varför just bollspel och hoppa bock? Hon bloggade även ut en debattartikel hon skrev i tvåan på gymnasiet och som publicerade av Läraranas Tidning, om samma sak. Läs.

Ang. lång bussresa: I-5 hade köer hela de fem milen mellan Tacoma och Seattle, vilket innebar följande:

Jag slutade jobbet klockan fem.

Jag kom hem klockan halv nio.

AARRGGHHH. 

Idag ska vi prata om MIG! Bara MIG! Alla i Sverige verkar ha semester, och jag har precis börjat jobba. Alltså går det lite trögt med bloggandet.

Jag har en väldigt distraherande värk i mitt vänstra kna. Det känns inte när jag går (eller inte mer iallafall) men gör ont på ett molande sätt, lite som kramp eller mensvärk, när jag sitter. Vad tror ni? Owwies. Har tagit en värktablett och ätit en banan, hoppas det hjälper.

Jag vann en tvådagarstävling mot en dropdown-meny igår, och jag skojar inte. Nu sitter jag och namnger .gifversioner av planritningar av hus och jag har iallafall ett toppenjobb. Tjänar 200% av vad jag gjorde på ett kasst vårdjobb och har roligt åtminstone en del av tiden? Check. Jobbar med roliga människor? Check. Bordfotboll på jobbet? Check. Lång bussresa? Jo, check det med. Behöver jag någonsin svara i telefon? Nej. Check.

JAG JAG JAG! Nu är det fredag. Det ni. Och den här veckan ska jag inte vara vaken tjugofyra timmar för att läsa Harry Potter.

Jag tror jag håller på att bli tjej.

No, really.

Hela mitt tonåriga och vuxna (eh) liv har jag känt någon slags stolthet över att det fanns vissa… nischer… inom stereotyp kvinnlighet som jag avstår ifrån - inte av politiska skäl, utan för att jag inte har känt något intresse. Jag hade plånboken och nycklarna i fickan tills jag var tjugo; då var rocken jag ärvt från en granne i så dålig skick att fickorna inte gick att laga längre och jag var tvungen att införskaffa en väska. Jag avskydde skoaffärer, hade två park skor (ett park Docs och ett par gympaskor för längre promenader. Jag har aldrig brytt mig om hårtborttagning (annat än bikinilinjen, men jag har fan päls, så det räknas inte.)

Just det där med väskor har varit viktigt - min ömma moder missbrukar i princip handväskor. När hon flyttade ifrån huset hon och pappa bodde i under trettio år hade hon en stor kartong fylld till bredden med väskor på vinden, samt halva sovrumsgarderoben (inga andra än de tre senaste används.) Det är vad jag har haft att definera mig emot. Naturligtvis är jag inte i närheten av "ett nytt park skor i månaden"-tjejerna, men sedan i mars har jag köpt tre par. Ett par till jobbet, men ett par bara på kul (det tredje paret var också på kul, men hade de inte skavt och blivit bortslängda hade det andra roliga paret inte blivit köpta.) The horror.

Och väskor - jag köpte en ny igår. Av nöd, ja, min gamla hade gått sönder. Men iallafall. Jag hade roligt! Och jag blir glad när jag ser hur trevligt och organiserat allt är. Så jag blir nog tvungen att lösa medlemsskap i tjejklubben till slut. Shoot.

En av våra kunder har i sin tur en kund. Troligen hette han som startade företaget Österman, eller så hette någon av hans förfäder det.

Men.

USA har inga prickar.

Företaget heter Osterman. De går omkring och heter Osterman och fattar inte ens hur roligt det är.

Sånt är riktig humor. 

Men fan DN, sluta vara trasig.

Nu har jag mötts av Internal Server Error på hälften av sidorna i fyra dagar.

Amatörer. 

Idag ska vi prata on Neil Gaiman. Ni måste nämligen läsa Neil Gaiman.

Men nej, säger folk. Inte han, han skriver sånt som jobbiga gothungar läser, det är inte min grej.

Mööööp*

Och visst, gotherna gillar Sandman, och Sandman gjorde Gaiman välkänd (indo: The Sandman är en serie grafiska romaner eller "serieböcker" med modern mytologisk handling av den mörkare sorten, utgivna av DC comics), men han har skrivit så mycket mer: romaner och noveller, dikter och barnböcker, filmmanus och en biografi över Douglas Adams. Och ja, han har en speciellt stil, när man läser Gaiman vet man aldrig riktigt vad som är verklighet och fantasi, och det spelar egentligen ingen roll, för båda bär lika mycket vikt i det stora hela. Han är dessutom inte den sortens författare som hittade EN vinnande historia och skrev den om och om igen: varje ny Gaimanbok är en helt ny resa.

Min personliga favorit är American Gods (utgiven på svenska som Amerikanska gudar, men läs den på engelska för att göra den rättvisa) om USA, om gudar som folk tog med sig dit men inte tror på länge, och om Shadow som saknar riktning och glöd men träffar en man som kallar sig Wednesday på ett flygplan någonstans över mellanvästern. Neverwhere är en helt annan sorts historia om en kontorsarbetare i London som tar hand om en skadad hemlös flicka; sedan rasar hela hans verklighet. Coraline är en barnskräckis som roar nioåringar och skrämmer vettet ur vuxna. Fragile Things och Smoke and Mirrors är samlingar av noveller och dikter, många av dem prisbelönade. Anansi Boys anknyter löst till mytologin i American Gods, men är (ytterliggare) en helt annan historia om hur otroligt pinsamt livet kan bli om man är Fat Charlie, och ens pappa råkar vara tricksterguden Anansi. The Day I Swapped My Dad For Two Goldish är en söt men ganska konventionell barnbok. Ytterligare en barnbok, som blev teater i London förra året, är den mer intressanta The Wolves in the Walls. Good Omens är skriven tillsammans med Terry Pratchett är och en helt hysterisk skildrig av ett Armageddon där saker blev lite fel, antkrist blev förväxlad på BB, och ängels Aziraphale och demonen Crowley vill inte att någon värld ska gå under alls, de gillar mänskligheten (den har kallars "en blanding av Paradise Lost och Liftarens guide till galaxen".)

Gaiman har förresten inte bara böcker på sitt samvete, för ett par år sedan skrev han tillsammans med Dave McKean (som illustrerat många av hans böcker) manuset till filmen Mirrormask, som inte gick upp stort i Sverige, men som hade paraleller till både Alice i Underlandet och Labyrinth. I sommar kommer Stardust ut i USA, den var först en bok, en slags gammaldags saga, som blivit film med bl.a. Claire Danes, Robert DeNiro och Michelle Pheiffer.

Knappast en allomfattande lista, men poängen är att alla kan hitta något av Gaiman som de gillar. Dessutom är han bara på allt han skriver; både handling, karaktärer och dialog imponerar. Han är född och uppvuxen i Storbrittanien men har bott stora delar av sitt liv i USA, och klarar av skildringar av båda miljöerna galant.

Summering: Gaiman är bäst. Han är desstom googles första hit på "neil" och har en underbar blogg. Så upp från stolen nu, ut med er och skaffa semesterläsning.

Åh, Suzanne. Vad jag tycker om dig

(firar min nya gamla mp3-spelare med att lyssna på Beauty and Crime på bussen)

 Eller

(Ur Edith Wharton’s Figurines)

Kärlek.

På bussen hem idag satt en tant som såg nästan precis likadan som min syslöjdslärare från högstadiet, jag tror hon hette Gunnel. Jag tänkte att jag borde göra något åt det, men sen såg jag en skylt om att man inte fick attackera sina medpassagerare.

Typiskt. 

Jaha. Tiden går. I helgen var vi ute i Montana och firade bröllop en andra gång, men släktingar från båda hållen (hade jag tvingats umgås EN ENDA DAG till med makens bossiga förmiddagssåpetittande farmor hade jag exploderat), åskväder och fyrtiogradig värme. Det är inte dåligt här heller, tack och lov för air condition. Men torrt! jag saknade havsluft så jag kunde dö, speciellt när mitt ansikte började spricka trots trehundra insmörjningar. Min moster och morbror bjöd alla till Tyskland, som sig bör, och Kusin Vitamin kunde inte komma. Men hon kanske tittar förbi senare, när hon är klar med Nya Zeeland.

Nu får nu ursäkta fulbloggandet, men jag har ett par byxor liggande på stolen därborta, och lägger jag inte upp dem ikväll har jag inget att ha på mig i morgon.

PS. Inga Harry Potter-biljetter. Buhuu, mitt liv suger osv.  

VAD? Hur i helvete blev klockan efter midnatt?

Nu har jag jobbat två dagar, vilket i sig är alla möjliga sorters bra, men tyvärr innebär det, med pendlande till Tacoma, att jag får stiga upp okristlig tidigt på mornarna. Jag gillar inte det. Alls. Men. Imorgon är det fjärde juli, och jag, maken och E ska köra ut till Montana igen, bröllopsrepris. Vi får se om jag överlever. Jag kanske bloggar därifrån, om inte hörs vi på tisdag eller onsdag.

Om man säger så här: jag får sova till kvart över sex i morgon bitti. Det är positivt. 

Jaha.

Jag börjar jobba imorgon. Bara sådär. Bussa ner till Tacoma, hur kul är det? (Bok, bok, jag måste ha en bok.) 

Livet.

Paniiiiiiik.