Jag tror jag håller på att bli tjej.

No, really.

Hela mitt tonåriga och vuxna (eh) liv har jag känt någon slags stolthet över att det fanns vissa… nischer… inom stereotyp kvinnlighet som jag avstår ifrån - inte av politiska skäl, utan för att jag inte har känt något intresse. Jag hade plånboken och nycklarna i fickan tills jag var tjugo; då var rocken jag ärvt från en granne i så dålig skick att fickorna inte gick att laga längre och jag var tvungen att införskaffa en väska. Jag avskydde skoaffärer, hade två park skor (ett park Docs och ett par gympaskor för längre promenader. Jag har aldrig brytt mig om hårtborttagning (annat än bikinilinjen, men jag har fan päls, så det räknas inte.)

Just det där med väskor har varit viktigt - min ömma moder missbrukar i princip handväskor. När hon flyttade ifrån huset hon och pappa bodde i under trettio år hade hon en stor kartong fylld till bredden med väskor på vinden, samt halva sovrumsgarderoben (inga andra än de tre senaste används.) Det är vad jag har haft att definera mig emot. Naturligtvis är jag inte i närheten av "ett nytt park skor i månaden"-tjejerna, men sedan i mars har jag köpt tre par. Ett par till jobbet, men ett par bara på kul (det tredje paret var också på kul, men hade de inte skavt och blivit bortslängda hade det andra roliga paret inte blivit köpta.) The horror.

Och väskor - jag köpte en ny igår. Av nöd, ja, min gamla hade gått sönder. Men iallafall. Jag hade roligt! Och jag blir glad när jag ser hur trevligt och organiserat allt är. Så jag blir nog tvungen att lösa medlemsskap i tjejklubben till slut. Shoot.