Jag tog bussen ned till downtown idag (ja, igen. Jag har med andra ord varit i downtown varje dag den här veckan.) och klippte av en sisådär tjugofem centimeter hår. Nu har jag en trevlig uppklippt sak i haklängd, knasig lugg igen (men vad i helvete? "Du har en virvel där," sade hon "så det blir inte rakt även om jag klipper det rakt." Jamen klipp snett då, så att det ser rakt ut. Det har funkat för mig alla dessa år.)

Men det påminde mig om en sak: vill man ha en "style", alltså en riktig frisyr och inte bara toppat/kortklippt kostar det mer (eller,  nej, det kostar mindre om man i princip säger "jag vill vara ful.") Inte konstigt att folk, speciellt män, har så fula frisyrer; oviljan att göra något med håret sitter djupt rotad i den amerikanska maskuliniteten. Maken, t.ex., som målade naglarna regelbundet, har 99% tjejkompisar, var geisha på Halloween enligt egen begäran och helt seriöst etc, vägrar ha "äckliga grejer" (= alla former av hårprodukter) i håret. Världens roligaste Demetri Martin har ett skämt som går "I think hair gel was invented to make it easier to spot assholes from a distance."

Det säger något om hur lite estetik värderas. Suck. Och nej, helt nöjd är jag inte med håret. Men det går att fixa med en massa styling och lite sax.