I förmiddags var vi och köpte tomater på torget i ösregn, och att jonglera paraply, tomatpåse och varm kaffemugg kan bara betyda en sak: höst. Maken är på konsert, och för kanske första gången sen kanske i december har jag hela kvällen för mig själv. Jobba lite, städa till köket, och så kom jag ihåg att ta ut soporna - måndag är sopdag, ibland kommer vi ihåg, men oftast får snälla grannen plocka ut vår tunna med -  och så stod jag där i höstluften och andades. Det var så fint att jag var tvungen att ge mig ut och promenera i det.

På med skinnrocken och kängorna (regntätt, men: man går så olika i docs och fotsid skinnrock och i tjejskor och kappa) och kall luft och regn och löv och torktumlarutsläppsluft och löv under fötterna och vind i träden och havet och tant med regnponcho och hund och ljus i husen och vedspis och mörker och gatsljus och vind och prickar på glasögonen. Gud vad vackert. Hösten har alltid varit med favoritårstid, och det är synd att de senaste två årens höstar nästan förstört det. Jag minns Bjärred och Lund och högre seminariet och tyskarna och att frysa, inte vilja skriva, sakna vännerna och pojkvännen. Jag minns ändlösa promenader längst Vätterstanden i väntan på visum; jag gick och gick för om jag slutade gå var jag tvungen att tänka igen, och jag kanske inte skulle hålla ihop.

Men titta. Liv och lägenhet och vänner och maken och jobbet och allt bara funkar. Livet är fint och vacker tillochmed när jag så utmattad att jag lägger mig i soffan och gråter när jag kommer hem från jobbet (i fredags.) Nu vill jag bara krama maken, men han är ju inte hemma. Typiskt.