Vi var och såg Suzanne Vega spela på stället med Seattles bästa namn, Neumo’s Crystal Ball Reading Room, i gårkväll. En smått surrealistisk upplevelse (som det tyvärr inte finns bilder från, då vår kamera pajade förra veckan och stötskador inte täcka av garantin) ; eftersom ms. Vega inte direkt figurerar i pressen, och jag därmed inte har ngn definitiv bild av hennes nutida utseende. Men där stod hon iallafall, en liten kvinna med väldigt mycket röst och en hatt hon tog av och på beroende på om låtarna hon spelade handlade om New York eller inte (den var mest på.) Vad som förvånade mig mest var att låtarna låter likadant, exakt likadant, sångmässigt som på skivorna (med lite olika arr, såklart; hon har, förutom sin egen gitarr, bara en kille på gitarr, en på bas, och en trummis på scen, det begränsar ngt.) å ena sidan gillar jag att inte behöva om omdefiniera och undra vad hon tänker sjunga nu, å andra sidan, var är det spontana? Och hur gör hon, Gypsy är tjugo år gammal, Marlene on the Wall är tjugotvå, hur kan de låta likadant? Vet inte, men så är det iallafall.
Ingen sjöng med, vilket gjorde maken lättad och mig något besviken, jag gillar att sjunga med på konserter, det är en av de få chanser jag får att sjunga numera och inger, tycker jag, en viss samhörighetskänsla.
Det är mycket mellansnack, det gillar jag med, Vega bjöd på backstoryn till en hel massa låtar (fast inte The Queen and the Soldier; "It’s about… I don’t know what it’s about. I had a cat once, and it swallowed a thread, actually. That was about the same time I wrote thing song. Not all songs have a clear-cut story.")
I stort gillade jag konserten; men det var en sitt-konsert på ett stå-ställe, och sådant resulterar bara i onda fötter och ryggar. Och inga pannkakor fick jag efteråt.
