För att jag inte vill, och för att jag kan välja.

T.o.m min ömma moder, född 1942, men desto mer äldre släktingar och bekanta, stör sig på uttrycket "att skaffa barn". Barn, menar de, är inte något man väljer, utan något som väljer en, något man inte har makt över. Delvis har de naturligtvis rätt – den mänskliga fortplantning funkar inte alltid och inte ens forskarvärlden har hundraprocentic koll på exakt hur allt förhåller sig till allt annat. Alla som vill ha barn kan inte.  Men det finns en baksida på den milda fatalism Anti-Skaffa folket uttrycker: de anser inte alltid att man ska kunna säga nej tack, jag vill inte, inte just nu.

Förra veckan hade en av mina vänner ett engångsligg som slutade i kondomtrubbel – jag har inte de exakta detaljerna, men hon oroade sig iallafall ngt över graviditet*. Hon visade sig vara helt ogravid, och alla var glada, men historien illustrerar ett faktum: jag är så gammal nu att om jag blev gravid skulle de flesta inte bli förvånade om jag valde att fullfölja. En abort skulle behöva förklaras, och jag vill inte (skälen ska presenteras i upp till elva separata inlägg) räcker inte för alla.

This is the thing: det borde det. Det är min kropp, mitt liv som skulle förändras mest, det är mitt beslut. Icke-existens är inte ett negativt tillstånd eftersom det inte inte finns någon som kan uppleva det. Jag har all rätt i värden att inte ha barn och behöver inte förklara mig för någon alls.

Nu kommer jag göra det iallfall, mest för att räkna skäl. Men: ni kan hålla med eller argumentera emot, men  I slutändan är det jag som bestämmer. Hepp!