För att jag och maken värderar vår lättja.

Så här är det: små barn har energi. Vi klarar knapps att lyfta våra små rumpor ur soffan när arbetsveckan är över. Jag lever för mina sovmornar, treåringar bryr sig inte om att mamma och pappa sover, de vill kolla på tecknat klockan halv sju på söndagsmornarna. Varje dag tillbringar vi åtminstone en halvtimme av tiden vi är hemma tillsammans stirrande på varsin datorskärm, slösurfande. Vi måste, har inte energi till nåt annat.

Numera får jag ungefär sex och en halv timmes sömn per natt, om jag är extremt diciplinerad, sju. Jag vet att det låter otroligt lyxigt för de flesta, men jag överlever knappt veckorna, på fredagskvällarna ramlar jag ihop klockan elva. Jag behöver minst åtta timmars sömn, det  är helt enkelt ett faktum. Utan sömn är jag en aggressiv lättirriterad bitch som slår sönder saker (glas, en gammal kamera, tallrikar. True story) och hatar hatar HATAR allting överallt.  Samma sak händer när min helg är fullplanerad: jag exploderar. Jag behöver mina fyra-fem timmar av degande, stickande och läsande, annars får den som råkar stå närmast på käften så de ramlar baklänges. Det låter som den ideala modern, eller hur? Jag skulle skaka sönder bebisen efter tre dagar. Helt ärligt mår jag dåligt bara vid tanken på hur lite sömn småbarnsföräldrar får, jag förstår verkligen inte hur det går till. Lösning: inga ungar. Skitenkelt.