Jul. Hade jag. Den var trevlig, jag fick en symaskin, score! Trallala.

Nu till väsentligheter: kan man fortfarande kalla en bytta för bytta om den är av metall? Och vad gäller för bunke? Vad tycker ni?

God jul, säger jag, och lyssnar på Trans-Siberian Orchestra. Har bakat kakor och varit på gymmet idag, samt njutit av brunch på Zoopa’s då vi av diverse underliga anledningar varit nere i Southcenter. Imorgon är det julafton, och då ska jag inte blogga, utan kolla på nedladdade Kalle och Karl-Bertil (samt tvinga maken att kolla.) Sedan julklappar, yay!

Nämde jag våfflor? Våfflor. God Jul på er.

Bara jag jag jag jag jag.

Helt ointressant, jag vet. Jag HAR en text om klass i smålandstätorer på gång, och en om åttiotalet. Och en om litteratur. De kommer. Tills dess får ni hålla till godo med det faktum att vi hade julfest på jobbet idag. Hade vi gjort saker ordentligt hade vi haft den på kvällen, med inbjudna pojk/flickvänner/makor/makar, snittar, bubbel och finkläder. Nu funkar dock inte så hos oss: jag jobbar med ett gäng geek boys i alla åldar, alltså blir det fest på arbetstid med bowling (fan vad jag hatar bowling), öl och tevespel.

Men. Men. Jag har spelat Rayman Raving Rabbids på Wii.

Ja. Jävlar.

Spring jättefort eller explodera. Kasta en ko. Lys strålkastare på kaniner. ROLIGAST DENNA VECKAN.  

Idag ska vi prata om tvättbjörnar: i morse såg jag en livs levande sådan för första gången. Klockan nollsex och trettio, när jag steg ut genom dörren för att gå till bussen, promenerade nämnda tvättbjörn obekymrat över gräsmattan. När den såg mig stack den åt andra hållet, vilket förmodligen var bra, eftersom jag inte vill att den slutar som den allra första tvättbjörn jag såg  - i fredags, vid busshållplatsen, påkörd och stendöd.

Stackars söta döda tvättbjörnen. Ska gå och gråta en skvätt nu.

Igår morse hade något ärkepucko kört på en Department of Transportation-bli på motorvägen; till följd var tre filer stängda och jag blev två timmar sen till jobbet. På vägen hem körde busschauffören vilse(!) vilket på ett småtrevlig sätt nästan gav mig en ångestattack.

Men! Men. Jag har nu lyckats hålla mig vid liv tjugofyra år, villket firades med italiensk tårta fr. Gelatiamo, paket (böcker, cd, pengar) och thaimat. Yay.

Bara trehundrasextiofyra dagar till nästa gång.

Jag tror att jag är en av de ytterst få som i vuxen ålder, och utan egna barn, är mycket förjust i Luciatåg. Tyvärr befinner jag mig ju halvägs runt jorden, så det finns inte alltid så mycket att tillgå; i morse hade jag inte ens SVTs firande, eftersom de hade serverproblem.
Visst finns det kyrkor och skandinaviska organisationer som har luciafirande här med, problemet är att de knappast har en ortodox attityd; fel datum (JAMEN JÄVLAR), fel sånger (nej, barn sjunger den versionen), dåligt inövad svenska (argh) osv. På min alma mater, PLU, fixades firandet av tre gamla tanter i skandinavienkomittén, och efter ett års deltagande gav jag  upp och bestämde mig för att hjälpa till istället. Jag skulle fixa det som fixas kunde, tänkte jag, och engagerade KJ, som har tagit sånglektioner i säkert femton år. I tre veckor tjatade vi om att gå långsammare, gunga mindre, öva mer, le mer, uttala mer, tills tanterna bad KJ inte komma tillbaka eftersom hon tog upp dyrbar till med onödigheter som att sjunga upp. Då stack jag med, och har inte tittat tillbaka. PLU får ha sina dåliga sångare och glitter i fred.

I mitt tycke ska ett riktigt bra luciatåg uppfylla följande villkor:

:: Lucian ska ha långt hår. Jag struntar i hur hon ser ut annars.
:: Ingångssången ska börja "Sankta Lucia…". Endast personer under elva får sjunga "Natten går tunga fjät".
:: Om barnluciatåg ingår ska de sjunga åtminstone en sång själva.
:: Sångkunnighet, tack. Ingen falsksång. Gäller självklart ej barn.
:: De ska vara många. Tre rader MINST.
:: Levande ljus (igen, barnen undantaget.)
:: Stjärngossar, tack. Nu tappar vi attityderna och drar på strutarna, hör ni det?
:: Betlehems stjärna (alla tre verserna!) och Himlen hänger stjärnsvart SKA sjungas)

Det ska erkännas att jag har en ovanligt stark relation till just lucia p.g.a. dess datum i relation till min födelsedag, men helt oresonligt tycker jag inte jag är. Nästa år ska jag engagera ett eget luciatåg, den trettonde, om jag så ska dö på kuppen. Nån måtta får det fan vara.

Idag för exakt ett år sedan landade jag på SeaTac International Airport för fjärde gången i ordningen, och för den första helt permanenta. Jag fick mitt visum på posten fredagen innan (processen började i maj, och den vill jag inte ens prata om, ugh.) och reste kommande tisdag; jag minns att jag såg Batman Begins tre gånger på planet. Det blåste inte så förfärligt den dagen, som tur var, men sedan tog stormen vid, och när vi, Lucia till ära, tog oss ut för att köpa sådana nödvändigheter som hårtork och tofflor var hela Northgate (området, inte bara köpcentrat) mörklagt.

Men det var förra året. Idag jobbade jag, kom hem, åt potatismos, morötter och boca nuggets, och diskade. Dagen till ära har jag iochförsig ätit chokladcupcake (varför skiljer man inte på muffins och cupcake på svenska för?), men resten får vänta till fredag, som är den tjugofjärde årsdagen av undertecknads födelse. Det du.

Idag ska vi prata om jobbet. Mitt jobb har en hemsida, årtusendets överraskning. Av diverse irrationella anledningar (irrationella för att de flesta vet att jag bloggar på tre olika ställen, och för att de vare sig bryr sig eller kan svenska) vill jag inte länka direkt, men hit kan man ju gå. På nämnda hemsida finns en liten nyhetsruta med de senaste släppen och nyhetsgrejerna. Jag hittar dit idag och inser att jag varit styleansvarig på de senaste fyra, alla som syns på förstasidan, och jobbat ensam på två av dem. Tjohopp.

Jag förtjänar löneförhöjning. 

Idag ska vi  prata om vädret. Jaha.

Dagens plans var julklappsinhandling. Eftersom det är december rivstartade jag med risgrynsgrötmix* inhandlat i lilla skandinaviska butiken (norsk, men endå.)  Sedan åkte vi buss till downtown, och så fort vi kom dit började det småsnöa. Det låter kanske inte så konstigt, men med tanke på det vanligtvis milda vädret här i kombination med att det både snöande och låg kvar i säkert två veckor förra året… Nä. Men det var bara lite slask. Ingen fara.

Vi handlade, slasket blev regnaktigt, vi vi tog oss till shoppingcentrat vid Westlake, var där i kanske en halvtimme… och när vi kom ut slaskade det ner refatsstora flingor som låg kvar. Medan vi försökte ta oss till vår planerade lunch fortsatte snöandet, och vi kom fram till att om vi ville komma hem överhuvudtaget borde vi nog ta bussen med en gång. Bussfan var naturligtvis försenad, och där stod jag, med yllekappa, gympaskor och genomvått hår i en kvart. Blir jag inte sjuk nu vet jag inte.

Bild fr. Seattle Post-Intelligencer.

Fast sedan fick jag världens godaste kaffe, och nu dricker jag glögg, så jag vet inte. Vädret har fortsatt sitt schizo, jag tror att himlen slänger ut att den inte vill ha kvar: slask, snö, slask, duggregn, spöregn, hagel. Snart blir det apelsinjuice, och börjar det regna kaniner höjer jag på sin höjd på ögonbrynen.