Updatering: Not dead yet
Jag tänkte att jag skulle passa på att tala om att jag lever. Huvudet tjockt av snor och annat slajmigt, intressant hostningar javisst. Men lever gör jag.
Det var kanske lite mitt eget fel, men vad ska man göra? Köpa ansiktsmask när folk hostar rätt ut på bussen? I vilket fall var jag och lyfte i torsdags, trots att det killade i halsen, och i fredags fick jag stå och vänta på bussen i trekvart i regnet, så det var kanske inte så konstigt att jag vaknade med trettionio i feber dagen efter.
Lördagen tillbringades alltså i horisontalläge och med flussrädsla. Söndagen började feberfritt, men runt middagstid var jag uppe i trettioåtta igen. Jag jobbade hemifrån idag, med rinnande täppt näsa och huvudvärk men väldigt låg alternativ ingen feber. I morgon ska jag till jobbet igen, förhoppningsvis utan att smitta ner alla andra.
—
Jag är inte riktigt säker på hur det blev att jag alltid blir helt utslagen av vanliga förkylningar - så har det varit sedan jag var runt nitton. Flera dagars feber osv., både i Sverige och USA. Vadan detta? Mamma sjuksköterskan har ingen svar.
Fy, stackars dej. Jag tror den enkla förklaringen är att olika kroppar är olika. Jag tappar tex alltid rösten när jag är förkyld. Betydligt lättsammare än 39 graders feber såklart, men det är bara ytterligare ett irrationellt exempel. Men viktigt viktigt att inte träna, när man har ont i halsen. Var rädd om hjärtat!
Comment by Emelie — February 19, 2008 @ 00:47
Emelie - Jo, fast det är intressant att jag inte alls reagerade så dramatiskt när jag var liten/tonåring, jag minns första gången en förkylning knockade mig några veckor innan studenten. Och såklart att jag inte skulle träna om jag hade haft *ont*i halsen; nu var det sa det knappt kittlade lite - på fredagsmorgonen var det fortfarande så pass omärkligt att jag debatterade om jag skulle till gymmet kommande dag eller inte (kanske för att jag ställt in så måa gånger p.g.a halskill som sedan bara försvunnit.)
Comment by Anna — February 19, 2008 @ 08:42