Uppdatering: Jag lever. Nu vet ni det.

En sak som var mycket bättre en förra gången är att jag faktiskt har en helt fungerade minneslucka. Jag minns mottagningen, att käftis sa ngt, att jag fick tabletter och näringsdryck efterråt, och sen vaknade jag på soffan klockan fyra i eftermiddags.

Nu är jag dock ngt stenad på vicodin (engelsk info) ; själva drogeffekten är inte lika start som folk har sagt, jag är bara väldigt, väldigt trött. Och fumlig, i både kroppen och hjärnan. Dock tusen ggr bättre än värktabletterna jag fick i Sverige, jag känner i princip inte tre stora sydda hål i munnen. Någon annan gång ska jag med koppling till detta prata om relationer till smärta (ömma modern tyckte det var "ganska onödigt" att ta ett morfinderivat bara för att de skurit upp munnen på mig; vi brukade ofta gräla om smärta; för en gängs skull var det jag som var relativisten.)
 

Hittills fungerar alltså bra, ni får snart se bilder på mina tretusen medicinska preperat. 

(Jo, en sak till: när jag vakande på sofffan hade jag en typisk tupplurs-rännil på haken , dock ej saliv; blod. Det var kul.)