Mem: Lyckats, misslyckats och låtsas
Ett mem som för en gångs skull kräver lite eftertanke och självkritik. Det är visserligen inte i listform, men man kan inte få allt.
"Nu vill jag veta vad du lyckats med, vad du misslyckats med och vad du låtsas" skriver Åsiktstorped-Micke. Och då gör jag väl det då.
Misslyckande? Jag har misslyckats med att ta en magisterexamen i filosofi. Hela grejen är lång och komplicerad, baserad på att jag var så jävla trött på Filosofen i Lund att jag beslutade att inte skriva klart min uppsats, och avslutet på en sjukt jobbig (rent psykologiskt) termin. Jag läste till kandidatexamen i USA, och var inte beredd på Lunds eller filosofens attityd, på bristen på kvinnor, eller på det faktum att ingen delade mina filosofiska intressen. Jag ville skriva uppsats om Deweys pragmatiska etik, men kunde inte försvara den inför ett gäng professorer som alla var analytiker, för att inte tala om medstuderande som tyckte mina intresseområde var skitflummiga. Inte förren efteråt, när jag träffade min kompis Martin på etnologen, fick jag veta att filosofen har och har haft problem med både kvinnor som sådana, genusfilosofi och kontinentalfilosofi i allmännhet. Amerikansk pragmatism (som har sin utgångspunkt i Hegels förnekande av Kants noumenon) hamnade helt klart i samma låda. En förklaring, ingen ursäkt (jag kunde ha haft lite mer jävlaranamma, men jag orkade inte). Och ingen magister i filosofi.
Lyckats? Jag byggt ett liv här. Jag har permanent uppehållstillstånd, heltidsjobb, make, katt, gymkort, snygga mattor och en massa andra medelklassaker. Viktigare är kanske att jag har vänner jag gillar (fru A, herr R och herr D saknar jag, men kom igen, jag lyckade skaffa tre vänner jag kunde ringa lite närsomhelst i Sverige på tjugo år, och här hade jag tio pers hemma senaste gången vi hade kompisar över.)
Jag låtsas… Nu vet jag inte om man menar mer typ livslögner, men jag brukar låtsas att jag är… vad ska vi kalla henne? En karaktär i en historia som bara finns i mitt huvud? Det började som en ide till en bit fanfiction när jag var sexton, sedan dess har hon vandrat ut och in ur olika fandom och riktiga händelser. Hon är numera alldeles för mycket av en Mary Sue för att någonsin kunna skrivas ner, men det är okej; hon är wish fulfilment och något att sysselsätta hjärnan med på bussen.
Jag dattar: Åsa, Elise, Ika, Anne och Peppe.
–
Dagens konstigaste: Min kompis Kevin hamnade i en tysk reklambroschyr.
Jo, jag såg att du hade utmanat mig! Behöver lite tid till att tänka bara. För övrigt har jag också en sån där Mary Sue-person som sprungit ur (fruktansvärda) fanfic-idéer en gång för länge sen. :)
Comment by Elise — May 14, 2008 @ 09:15
Kul! Öppen och personligt du skriver, spännande läsning. Jag tycker inte alls det är ett misslyckande du inte tog magister. Förresten finns det ju tid än att göra det, jag vet en gubbe som slutförde sina studier från ungdomsåren när han blev pensionär :)
Du vet, inga misslyckanden bara erfarenheter.
Sen är det ju så, som du skriver, att ibland möter man människor som tyvärr inte lockar fram ens jävlar anamma utan faktiskt gör man tappar lusten. Din professor verkar vara en sån sort, har själv mött sådana och jag vet, man ska inte låta sig påverkas utan göra klart men ibland tänker hjärtat och inte förnuftet.
Jag erkänner öppet min okunnighet, men mycket av det du verkar ha skrivit om/pluggat är som grekiska för mig. Eller är jag bara obildad? Men Deweyes pragmatiska etik, Hegels förnekande av Kants noumenon osv osv är rena grekiskan för mig. Hög imponeringsfaktor du har att komma med :) så det handlar ju inte att du inte fick det där pappret att du har en magister utan faktiskt vad du KAN. Det kan ingen nånsin ta ifrån dig, allt du lärt dig. Papper eller ej,
Ja, du har verkligen lyckats bra med att skapa dig ett liv här. Det märker jag, du har verkligen kommit in i allting med vänner, jobb osv. Det är inte lätt alla gånger och nåt att vara stolt över.
Comment by Anne — May 14, 2008 @ 12:57
….ursäkta slarvfelen och konstigheterna i min kommentar. Jag läste aldrig igenom innan jag postade inlägget.
Comment by Anne — May 14, 2008 @ 12:58
Anne -Nä, du är inte obildad, just den filosofi jag läst räknas som ganska obskyr i Sverige… John Dewey var amerikansk artonhundratalstänkare och mer känd för sin pedagogik (blivande lärare läser ofta hans Democracy & Education, t.ex.) Den pragmatiska etiken grundad av Dewey och William James (men fortfarande under utveckling) är ganska olik klassisk etiskt tänktande (som kan delas upp i konsekvensetisk, pliktetik och sinnelagsetik) i att den tar med modern psykologi osv. i beräkningen, samt “lånar” fr. alla tre ovan.
Kant då: Kortkort förklarat skiljde Kant på “tingen i sig” (noumenon) och “tingen för mig” (fenomen); alltså vi ser inte någonting. Hegel hävdade att det inte finns någon relevans till tingens natur bortom hur de upplevs, och på detta baserades den pragmatiska filosofin. Hepp!
Inga problem med din text förresten, du snackar med tjejen utan pricktangentbord :)
Comment by Anna — May 14, 2008 @ 13:32