Recension: Alanis Morisette - Flavors of Entanglement
Innan vi börjar ska jag kanske klargöra att jag inte missat FRA-debatten, har bara inget eget att tillägga. Samt har varit för upptagen med jobbet för att blogga. Nå.
—
Jag tillhör den lilla skaran människor som fortfarande gillar Alanis. Faktiskt. Det vara bara för några månader sedan som jag kom mig för att lyssna på den akustistiska versionen av 1996-albumet Jagged Little Pill (den kom ut 2005) och var helt sålt. Det jag har svårast för med hennes musik är nämligen skramlet -på rätt (fel) humör ger det mig en stickande huvudvärk vare sig jag gillar texten och melodin eller ej.
Så. Flavors of Entanglement. Bra?
Nej.
Nio av elva låtar bäddas in i en kompakt skrammelmatta ("det låter himla irriterande härifrån," säger maken när jag sitter med hörlurar) som i de flesta fall känns helt omotiverat och get ett överproducerat intryck från första början. Då hjälper det inte att den småflummigt kvasi-new-age-indiska känslan från tidigare album (tänk Utopia fr. Under Rug Swept) överdrivits till ett tema; antingen reparerar sig Alanis från ett spruckit förhållande eller så leker hon världsmedborgare, och det blir vare sig privat eller allmängiltigt, bara klyschigt. In Praise of the Vulnerable Man är närmast outhärdlig, likaså Versions of Violence. Ska jag välja ett spår jag gillar får det bli Incomplete, en mer avskalad låt som faktiskt verkar leka lite med alla de mysiga fluffiga andliga ideal skivan kryddas med. "One day I will be faith-filled / I’ll be trusting and spacious, authentic and grounded and whole."
Eller kanske inte. Suck.
Synd att dne nya inte verkar hålla måttet. jag hör n’ämligen också till dem som faktiskt gillar Alanis. Vad gäller din beskrivning av skramlet - ja, jag lyssnar bara på henne i perioder. det har faktiskt gått så långt att Jagged Little Pill har fått en permanent funktion som “musik att lyssna på när man har gråtit tillräckligt och behöver bli lite arg”. Och det är kanske lite synd, eftersom det onekligen begränsar lyssningstillfällena. Men som “terapimusik” i vissa lägen fungerar den alltså, annars har nog skramlet överlag en tendens att ställa sig i vägen för texterna, och det är verkligen synd, för de innehåller så många korn av sanning att ta till sig.
Annars upptäckte jag Supposed Formal Infatuation Junkie för ett tag sedan, efter ett antal av försök genom årens lopp. Svårtillgänglig tyckte jag att den var, men till slut öppnade den sig, och nu hör den till de Alanis-skivor jag oftast lyssnar på.
Comment by Ika — June 18, 2008 @ 00:26
Ika - Jag gillar i princip alla Alanis tidigare album, men den akustiska versionen av Jagged vinner stort just p.g.a. att man slipper skramlet (Not the Doctor har aven arrats om helt och ar enligt mig den basta laten.) Prova att lyssna pa den!
Comment by Anna — June 18, 2008 @ 07:51