Det är äntligen varmt, och eftersom jag inte orkar lida och svettas som en gris under lunchen och på vägen hem bestämde jag mig för att ha på mig en sommarklänning till jobbet. Så många klänningar har jag nu inte, så jag frågar maken om han tycker mitt klädval är okej. Jo, svarar han, varför skulle det inte vara det? Tja, klarröd klänning med vid kjol och knytnacke kanske inte passar helt bland nördpojkarna på jobbet, ens med grå cardigan över inomhus, men det gör å andra sidan inga andra av mina kläder heller, så det får vara.

Väl på jobbet inser jag att klänningen kanske ligger lite over standardnivån. Västkusamerikaner är dock väldigt snälla och artiga människor, så jag får bara komplimanger: de gillar min klänning, min klänning är jättefin. Det är då Andrzej, som europé han är, som får ta ned mig på jorden. Han ger mig en blick, höjer på ena ögonbrynet, och frågar om jag ska på fest.

Ett mem som för en gångs skull kräver lite eftertanke och självkritik. Det är visserligen inte i listform, men man kan inte få allt.

"Nu vill jag veta vad du lyckats med, vad du misslyckats med och vad du låtsas" skriver Åsiktstorped-Micke. Och då gör jag väl det då.

Misslyckande? Jag har misslyckats med att ta en magisterexamen i filosofi. Hela grejen är lång och komplicerad, baserad på att jag var så jävla trött på Filosofen i Lund att jag beslutade att inte skriva klart min uppsats, och avslutet på en sjukt jobbig (rent psykologiskt) termin. Jag läste till kandidatexamen i USA, och var inte beredd på Lunds eller filosofens attityd, på bristen på kvinnor, eller på det faktum att ingen delade mina filosofiska intressen. Jag ville skriva uppsats om Deweys pragmatiska etik, men kunde inte försvara den inför ett gäng professorer som alla var analytiker, för att inte tala om medstuderande som tyckte mina intresseområde var skitflummiga. Inte förren efteråt, när jag träffade min kompis Martin på etnologen, fick jag veta att filosofen har och har haft problem med både kvinnor som sådana, genusfilosofi och kontinentalfilosofi i allmännhet. Amerikansk pragmatism (som har sin utgångspunkt i Hegels förnekande av Kants noumenon) hamnade helt klart i samma låda. En förklaring, ingen ursäkt (jag kunde ha haft lite mer jävlaranamma, men jag orkade inte). Och ingen magister i filosofi.

Lyckats? Jag byggt ett liv här. Jag har permanent uppehållstillstånd, heltidsjobb, make, katt, gymkort, snygga mattor och en massa andra medelklassaker. Viktigare är kanske att jag har vänner jag gillar (fru A, herr R och herr D saknar jag, men kom igen, jag lyckade skaffa tre vänner jag kunde ringa lite närsomhelst i Sverige på tjugo år, och här hade jag tio pers hemma senaste gången vi hade kompisar över.)

Jag låtsas… Nu vet jag inte om man menar mer typ livslögner, men jag brukar låtsas att jag är… vad ska vi kalla henne? En karaktär i en historia som bara finns i mitt huvud? Det började som en ide till en bit fanfiction när jag var sexton, sedan dess har hon vandrat ut och in ur olika fandom och riktiga händelser. Hon är numera alldeles för mycket av en Mary Sue för att någonsin kunna skrivas ner, men det är okej; hon är wish fulfilment och något att sysselsätta hjärnan med på bussen.

Jag dattar: Åsa, Elise, Ika, Anne och Peppe.

–

Dagens konstigaste: Min kompis Kevin hamnade i en tysk reklambroschyr. 

Jag lär mig aldrig. Det blir alltid (bara tre exempel de senaste dagarna) att jag ger mig in i diskussioner jag vet bara kommer att göra mig arg. När de sker på skriven svenska blir det än värre, eftersom jag måste skriva med ascii (tangentbordet på jobbet är trasigt) och allt blir bara jobbigt. Jag vet inte vilket som är värst, riktigt dumma människor eller smarta typer med ett litet gäng skumma åsikter/kunskapsluckor. Eller särskrivning - jo, det är särskrivningar (HERREGUD HUR JÄVLA SVÅRT ÄR DET ATT TÄNKA EFTER INNAN NI SKRIVER BETAL KORT ELLER JÄTTE ROLIGT? Ni skadar min själ! Men det kanske bara är för att det är den enda sortens fel jag inte gör i skrivet språk numera.*)

::kisspaus::

Nu var det ju inte det jag skulle prata om. Idag ska vi prata om inställd Sverigesemester. Det var nämligen tänkt att vi skulle till Sverige i augusti, hälsa på mamma, visa maken en smålandssommar, gå på Winnerbäckkonsert (första prioritet, givetvis), och käka smågodis. Så inte; den svaga dollarkusen på sistone, i kombination med CSN och tandläkarräkning och det faktum att vi borde köpa biljetter nu, eller helst i förrgår, gör det ekonomiskt omöjligt. Med makens nya jobb (hurra igen! Han börjar den tjugoåttonde) kommer liknande grejer inte att vara ngt problem i framtiden, men som det ser ut nu skulle det inte funka ens med hjälp fr. mamma och med tömmande av just-in-case-kassan. Vi tar en långhelg i Portland eller kanske t.o.m San Fransisco (troligen inte), istället vet inte ens om maken har hunnit arbeta ihop till semester i sommar. Ömma modern kommer inte att blir glad, men det finns inget att göra åt det; snarast är det skönt att ha bestämt sig och slippa gå och ha panik för hur fan pengarna ska räcka till mat. Men ändå. Snyft. Stackars mig. Ingen konsert.

Sluta titta så där konstigt, det är synd om mig! 

Nytt telefonsystem. Mensvärk. Inget kaffe.

Check! Definitiv måndag. 

Kära svenska folket,

Idag ska vi prata om väsentligheter i skriftspråk. Jag bor inte ens i Sverige på längre (och språk bryts ner ganska snabbt, vill jag lova), ändå har jag bättre koll¹ på saker än många av er². T.ex:

:: Svenska använder sig generellt inte av sammandragningar i skriftspråk. Du säger nån, du skriver någon. Samma sak gäller något, tagit, sade och en mängd andra ord. Du skulle väl inte skriva egengklen bara för att man säger så?
  Emellertid kan jag köpa argument för sammandragningar om de handlar om språkförändring och utveckling. Okej, dra ihop då. Men använd för guds skull inte apostrofer! De används överhuvudtaget inte i inhemska eller försvenskade ord, helst inte överhuvudtaget. Det finns ingen jävla sån’t, OKEJ?

:: Sluta missbruka citationstecken, de indikerar att utrycket du använder inte är etablerat. Hip hop är etablerat. Likaså bowlinghall. Kanske inte browncoats³, men du kan alltid skriva s.k. innan och förklara i parentesen, eller hur?

:: Apropå apostrofer: Genitiv bildas utan. Utan! Avslutas inte ordet innan⁴ med s-ljud (från ett s eller ett x) läggs ett s till⁵. Max boll. Mias boll. Inte annars. I de få fall lånade ord bildar plural med -s skulle det aldrig ha varit någon apostrof där i något fall. Uppfattas?

:: Ett museum. Det där museet. Två museer. Med eller utan akut accentmarkering (é), bara du kör konsekvent. Ett medium, flera media. Eller flera medier, dock aldrig ett/ett media.

Allt klart? Okej, gå nu, och synda inte mer. 

Ja, alltså, inte studier till tandläkare utan studier av tandläkare; komparativa eftersom jag jämför svenska och amerikanska dyliga yrkesutövare. Jag var nämligen och undersökte käften i torsdags, (en upplevelse som hade varit mycket angenämare om jag inte vaknat med illamående och magont) och kommer att, av andlegningar som jag avslöjar lite senare, få återkomma mycket snart.

Först var det frågan om vart jag skulle. Jag hittade ett ställe via internet, ringde och kollade och bokade tid. Min försäkring täcker undersökningar, så jag betalar faktiskt minde än vad jag skulle ha gjort i Sverige - 25 dollar mot c:a 500kr. Väl på Ballard Family Dentistry (som alla bara hänvisade till som "Dr. Su’s office") var alla lika trevliga som folk alltid är här. Var mkt lättad över detta, då jag som liten var lätt nervös varje gång jag var tvungen att frottera mig med stränga tandsköterskor och tandhygienister.

Andra intrycket: det gör ondare. Helt irrationellt; smärtnivån har inget med nationalitet att göra, det beror på den kombinerade effekten av att vara gammal nog att ha tandsten och inte ha varit hos käftis på nästan två år. Mycket är samma: sköterskor och hygienister är alla kvinnor, de petar och tar kort och har sig, och sedan kommer den (manliga) tandläkaren, tittar på röntgenbilder och säger "Hmmm", kollar runt i munnen och förkunnar sin dom. I mitt fall: de tre kvarvarande visdomständerna måste* ut. Vilket ger mig en utmärkt chans att jämföra ännu mer.

I februari 2006 plockade jag, efter arton månaders kö, ut en visdomstand på odontologen i Jönköping. Jag fick:

- Tjata för att bli halvsövd, men fick aldrig riktig narkos
- Recept på ett paket Ipren 600mg
- Betala några tusen (var hög på lugnande de fick ge mig; mamma betalade)

 I februari 2008 ska jag plocka ut tre till, efter ingen kö. Jag får:

- Bli halvsövd på rutin
- Fyra dagars doser Vicodin** (YAY!)
- Två veckors antibiotika för att undvika inflammation
- Steroider mot svullnaden
- Något mot illamåendet man kan få av Vicodin
- Betala c:a 1000 dollar efter att försäkringen betalat sitt***

Det gamla landet får ursäkta, men jag uppskattar när min smärtkänslighet tas på allvar. Varför inte göra det så bekvämt som möjligt? Round tandläkare: Sverige - USA : Noll - ett

Men vad i helvete? TV4 sänder inte grammisgalan i webbteve? Vad ska jag göra nu?

Inget kan de göra ordentligt. Idioooter.

Mem:

Årets vardagsglädje: Inredning.

Årets tacksamhet: Att jag fick jobb, och uppehållstillstånd.

Årets största förväntan och “hur kommer det kännas”: Jobbet? Men allvarligt, det tog halva året bara vänja sig vid livet.

Årets största besvikelse: Att maken inte lyckats skaffa bättre jobb; förseningarna i visumprocessen.

Årets största glädje: Arbetstillståndet och jobbet, igen. Och att vara här.

Årets största triumf: Se ovan.

Årets största “jag önskar det hade hänt mer under detta år”: Maken och jobbet igen. Att processen gått snabbare och att jag hade haft råd med mer kaffe.

Årets skönaste helg: Herregud, jag vet inte. Ngn. gång i augusti, när vi var lediga båda två och bara slappade.

Men fan vad tråkigt då. Mina egna:

Årets godaste kaffe: Sarahs, i November, Chai House.

Årets äckligaste kaffe: Starbucks en hel del vardagsmornar.

Årets mest överskattade fest: bröllopsfest med släkt i Helena, Montana.

Årets  mest lyssnade på nya skiva: delas liknande mellan Winnerbäcks Gaudava och Suzanne Vegas Beauty and Crime

Årets  teve: Nu Who, men allvarlig, någon måste göra ngt åt Russel T. Davis mer misogyna (hjärndöda?) drag innan han pajar så mycket att det inte går att laga mer. Och Good Eats.

Årets  mat: burritos! Och linsgryta under potatistäcke. Och thai.

Årets  tidning: The Stranger. Dan Savage blir mer och mer bäst för varje dag.

Årets  tidskrift:  Bitch Magazine

Årets museum:  SAM. Det enda jag besökte :(

Årets  bok: The Eyre Affair

Årets tvspel: Katamari Damacy. Alltid alltid alltid.

Jul. Hade jag. Den var trevlig, jag fick en symaskin, score! Trallala.

Nu till väsentligheter: kan man fortfarande kalla en bytta för bytta om den är av metall? Och vad gäller för bunke? Vad tycker ni?

Idag ska vi  prata om vädret. Jaha.

Dagens plans var julklappsinhandling. Eftersom det är december rivstartade jag med risgrynsgrötmix* inhandlat i lilla skandinaviska butiken (norsk, men endå.)  Sedan åkte vi buss till downtown, och så fort vi kom dit började det småsnöa. Det låter kanske inte så konstigt, men med tanke på det vanligtvis milda vädret här i kombination med att det både snöande och låg kvar i säkert två veckor förra året… Nä. Men det var bara lite slask. Ingen fara.

Vi handlade, slasket blev regnaktigt, vi vi tog oss till shoppingcentrat vid Westlake, var där i kanske en halvtimme… och när vi kom ut slaskade det ner refatsstora flingor som låg kvar. Medan vi försökte ta oss till vår planerade lunch fortsatte snöandet, och vi kom fram till att om vi ville komma hem överhuvudtaget borde vi nog ta bussen med en gång. Bussfan var naturligtvis försenad, och där stod jag, med yllekappa, gympaskor och genomvått hår i en kvart. Blir jag inte sjuk nu vet jag inte.

Bild fr. Seattle Post-Intelligencer.

Fast sedan fick jag världens godaste kaffe, och nu dricker jag glögg, så jag vet inte. Vädret har fortsatt sitt schizo, jag tror att himlen slänger ut att den inte vill ha kvar: slask, snö, slask, duggregn, spöregn, hagel. Snart blir det apelsinjuice, och börjar det regna kaniner höjer jag på sin höjd på ögonbrynen.

Jaha ni. Naturligtvis var vi väldigt glada igår*; det har oroats en hel del i det Björk-Stonehouseska hushållet på sistone. Men nu, nu ska de förhoppningsvis inte kasta ut mig i första taget. Nu nalkas storhelg; Thanksgiving på torsdag, och hela morgondagen kommer att tillbringas i bil på väg till makens familj i Montana. Inte helt kul, men i gengäld kan vi stanna hemma över julen.

Personligen kan jag inte relatera till Thanksgivings: maten är inte vidare god**, man får inga presenter och det finns inga dekorationer eller speciella sånger. Men maken, som lättat missar familjejul, kan inte tänka sig att stanna hemma i helgen. Så Montana blir det, tre dagar i gästrummet som var makens pojkrum, vedeldad spis, höga berg, ett vardagsrum fullt av döda djur*** och släktdiplomati. Ingen farmor den här gången, och svägerskan kommer hem från sin första termin på collgege, så jag kanske kan hålla mig på mattan och ur skottlinjen. Får vi hoppas.

Uppkopplingen - och internettiden- hemma hos svärföräldrarna är det lite si och så med. Jag ska se om jag hinner lägga in ett inlägg för automatuppdatering, annars ses vi på måndag.

Jag dricker oboy. Fatta! Oboy! Införskaffades på IKEA i lördags, tillsammans med hällekaka, flädersaft, kexchoklad, och just med, badrumsskåp och speglar och hyllor och grejer.

Vare sig jag är i Sverige eller USA saknar jag alltid just mat (och vänner, men det är en annan historia). Mac & cheese, boca burgers, graham crackers. Eller exotisk nektar, kexchoklad och nyponsoppa. IKEA finns, The Northerner finns, och mamma skickar saker, men det hjälper inte hela vägen - inga affärer har t.ex. 7% herrgårdsost. Eller nektar. Jag har druckit två liter nektar i veckan sedan jag var en tvärhand hög, och jag lovar att jag fortfarande har abstinens. Stackars mig.

Å andra sidan har jag numera soffkuddar, hallspegel, badrumsskåp och en potatismosare.  Det funkar som plåster på såren. 

Blir det höst nu?

En sak jag verkligen uppskattar med (västra) USA¹ är trevligheten. Jag minns min allra första morgon i Tacoma, när jag jetlaggat vaknat vi halvsextiden och var på väg till matsalen. Ensam, så klart, inga vettiga människor förutom vaktmästare som klipper gräset, fixar vattespridare etc, är uppe än. Med de där vaktmästarna, de hälsade på mig. Inte halvhjärtat, utan med glada "good morning!" och liknande. Och så fortsatte det. Det tog veckor innan jag vande mig vid att alla möjliga människor jag inte kände kunde tilltala mig ungefär närsomhelst, och att de med nästan inga undantag var trevliga. Klassiska amerikanska överdrifter av typen "I love your glasses" är inte ovanliga.

Igår hade jag flätor. Med ganska fluffigt hår (p.g.a av solglasögonen; de kräver fluff), så de stod ut åt lite olika håll. Samma frisyr har i Sverige fått kommentaren "öööhh, Pippi Långstrump-bruden!". Här? "I love your pigtails".

Win. 

Dagens bästa:

Rabarbecheesecake. Nuff said.

Dagens sämsta:

Mensvärk. Ej kul alls. 

Fick just nyhetsmail fr. winnerback.net:

Det visste jag, och det är skitbra. Men:

Jag vill, på sedvanligt dagisvis, bara säga att det inte är RÄTTVIST! Jag vill jag vill jag vill, men kan inte, ety har inte pengar och kan inte lämna landet innan mina papper är klara.

FAN.

Nu är jag inte glad alls alls alls. Tjurig rentutav.

Edit: och så hackar Live i Linköping på min dator. Jag sa ju det. Torsdagar.

Till alla snälla tanter som jobbar i folkbokföringens telefonväxel: jag tycker om er.

Fast jag måste ringa igen på måndag. Suck.

(Samtidigt: Maken: Are you blogging? In Swedish? Does Swedish blogs have to have an umlaut in them? Blögs?)

Åh, vart det påsk? Eller vänta, det är fortfarande påsk i Sverige, ni har annandag. Nifty. Nu har jag ju "ledigt" iallafall, och jag är (som det ska visare senare in this very inlägg) glad att själva påsken är över. Jag har faktiskt aldrig varit särkilt förtjust i påsken, inte sedan jag varit fullt kapabel att köpa godis till mig själv iallfall. Dock minns jag med stor nostalgi min barndoms påskägg med smultronhästar och nougatägg, inhandlat på godislagret på Torpa i Jönköping eftet torgbesöket lördagen innan. Förra året var maken, som ännu inte var make utan bara Lucas, och hälsade på mig i Bjärred. Precis när han skulle till jobbet i morse kom jag ihåg att det var på annandagen han reste tillbaks till London, och så blev det lite kramkalas så där på morgonkvisten.

De senaste åren innan det har vi varit och ätit påskmiddag hemma hos KJs familj på påskdagen, men vi avböjde igår. De har flyttat till ett minde hus och hade redan en hög gäster, det skulle bli för stressig och trångt (+ de har en religion = jobbigt.) Istället skulle vi ha grannarna över på påsktårta, men eftersom de ställde in i sista stund så gjorde vi ingenting alls. Det var skönt, då jag hade en sjuhelvetes mensvärk hela dagen.

En sak gillar jag dock med påsken: så fort den är över rear affärerna ut allt påskgodis till superlåga priser. Superlåga. Så Nu ska jag och köpa marshmallowägg med chokladöverdag.

När vi var och handlade idag fick jag en plötslig Insyn I Hur Saker och Ting Fungerar. Eller iallafall en hygglig idé om en tendens jag har märkt.

När jag precis började tjoa omkring på internet regelbundet, runt -99, fanns det inget intressantare eller mer samtalsvänligt än Starbucks, och speciellt Frappuccino. Visserligen befann jag mig då i den ålder visa människor benämner "då man borde vara inlåst" (vanligt folk säger "tonåren"), och var därför extremt mottaglig för fads och grupptryck, men jag tror tendensen fanns överallt. Dem av oss som hade kontakter på andra sidan Atlanten (nu pratar jag om USA, jag bodde i Sverige på heltid tills jag var arton) smittades så klart av denna iver, men hittade inget utlopp för den då smaksatta islatte inte precis var vardagsmat i småstäder mot slutet av nittonhundratalet. Jag har ett klart minne av att vara i Stockholm på shoppingresa och djupt imponerad av Coffee Cup mittemot SF-Bok i gamla stan. Ett lika klart minne innehåller en Londonresa något år senare, febrilt letande efter en Starbucks och den första, förälskade klunken frap. Men det är värt att notera att ingen fattade vad jag pratade om: kallt sött kaffe med smak? Modenycken fanns, men den var inte allmänt tillgänglig. Inte än.

När jag kom tillbaka från USA första gången visste ingen var Ben & Jerry’s var. Ej heller andra året. När jag flög tillbaka tredje året läste jag en artikel i Scanorama, SAS otroligt tråkiga flygtidning, att de skulle introduceras i större städer, och när hösten kom -05 och jag bodde hos kompisar i Malmö tog jag mig över halva stan för att hitta en 7eleven som hade svindyr Phish Phood. Jag var lite besviken över att de inte hade min favoritsmak, men vaddå. Jag hade hemlängtan. Nuförtiden är B&J glassen i allas smak, enligt Mister Åsiktstorped introducerade de precis tre nya smaker i Sverige. Med större internetanvändande och populärkulturellt utbyte sprids trender snabbare. Jag har t.ex. sett flera referenser till Oreos (dubbla chokladkex med vaniljcreme emellan) i både svenska och tyska bloggar på sistone. Är det nästa trend? Vad kommer sen? Mac and cheese? Jag ser fram emot att läsa om det.

…borde väl vara finpizza.

Typ denna.

Men… Tusen dollar, och så en massa saker som inte ens är goda. Hummerpizza? Eugh!

Tacka vet jag kebabsås och pommes. Det saknar jag.

Vad är era favoritpizzor?