Jag lär mig aldrig. Det blir alltid (bara tre exempel de senaste dagarna) att jag ger mig in i diskussioner jag vet bara kommer att göra mig arg. När de sker på skriven svenska blir det än värre, eftersom jag måste skriva med ascii (tangentbordet på jobbet är trasigt) och allt blir bara jobbigt. Jag vet inte vilket som är värst, riktigt dumma människor eller smarta typer med ett litet gäng skumma åsikter/kunskapsluckor. Eller särskrivning - jo, det är särskrivningar (HERREGUD HUR JÄVLA SVÅRT ÄR DET ATT TÄNKA EFTER INNAN NI SKRIVER BETAL KORT ELLER JÄTTE ROLIGT? Ni skadar min själ! Men det kanske bara är för att det är den enda sortens fel jag inte gör i skrivet språk numera.*)

::kisspaus::

Nu var det ju inte det jag skulle prata om. Idag ska vi prata om inställd Sverigesemester. Det var nämligen tänkt att vi skulle till Sverige i augusti, hälsa på mamma, visa maken en smålandssommar, gå på Winnerbäckkonsert (första prioritet, givetvis), och käka smågodis. Så inte; den svaga dollarkusen på sistone, i kombination med CSN och tandläkarräkning och det faktum att vi borde köpa biljetter nu, eller helst i förrgår, gör det ekonomiskt omöjligt. Med makens nya jobb (hurra igen! Han börjar den tjugoåttonde) kommer liknande grejer inte att vara ngt problem i framtiden, men som det ser ut nu skulle det inte funka ens med hjälp fr. mamma och med tömmande av just-in-case-kassan. Vi tar en långhelg i Portland eller kanske t.o.m San Fransisco (troligen inte), istället vet inte ens om maken har hunnit arbeta ihop till semester i sommar. Ömma modern kommer inte att blir glad, men det finns inget att göra åt det; snarast är det skönt att ha bestämt sig och slippa gå och ha panik för hur fan pengarna ska räcka till mat. Men ändå. Snyft. Stackars mig. Ingen konsert.

Sluta titta så där konstigt, det är synd om mig! 

Jaha ni. Naturligtvis var vi väldigt glada igår*; det har oroats en hel del i det Björk-Stonehouseska hushållet på sistone. Men nu, nu ska de förhoppningsvis inte kasta ut mig i första taget. Nu nalkas storhelg; Thanksgiving på torsdag, och hela morgondagen kommer att tillbringas i bil på väg till makens familj i Montana. Inte helt kul, men i gengäld kan vi stanna hemma över julen.

Personligen kan jag inte relatera till Thanksgivings: maten är inte vidare god**, man får inga presenter och det finns inga dekorationer eller speciella sånger. Men maken, som lättat missar familjejul, kan inte tänka sig att stanna hemma i helgen. Så Montana blir det, tre dagar i gästrummet som var makens pojkrum, vedeldad spis, höga berg, ett vardagsrum fullt av döda djur*** och släktdiplomati. Ingen farmor den här gången, och svägerskan kommer hem från sin första termin på collgege, så jag kanske kan hålla mig på mattan och ur skottlinjen. Får vi hoppas.

Uppkopplingen - och internettiden- hemma hos svärföräldrarna är det lite si och så med. Jag ska se om jag hinner lägga in ett inlägg för automatuppdatering, annars ses vi på måndag.

På riktigt. Sedan påpekade hon att folktandvården vägrar att erkänna min utlandsflytt, vilket känns lite trist. Skatteverket godkänner sedan ett år, men Tandhygienisten E (som jag och alla andra barn var rädda för när vi var små eftersom hon var så sträng) sätter käppar i hjulet. Foiled again, liksom.

Lilla mamma. 

Jag tänkte att jag skulle berätta att vi äntligen har en soffa. Men sen kom jag på att jag aldrig relaterat hela den långa, jobbiga historien om vår sofa för er. Nu kan därför inte rimligtvis förstå den lättnad vi känner över att vara soffinnehavare.

Så det får vara.

Jaha. Tiden går. I helgen var vi ute i Montana och firade bröllop en andra gång, men släktingar från båda hållen (hade jag tvingats umgås EN ENDA DAG till med makens bossiga förmiddagssåpetittande farmor hade jag exploderat), åskväder och fyrtiogradig värme. Det är inte dåligt här heller, tack och lov för air condition. Men torrt! jag saknade havsluft så jag kunde dö, speciellt när mitt ansikte började spricka trots trehundra insmörjningar. Min moster och morbror bjöd alla till Tyskland, som sig bör, och Kusin Vitamin kunde inte komma. Men hon kanske tittar förbi senare, när hon är klar med Nya Zeeland.

Nu får nu ursäkta fulbloggandet, men jag har ett par byxor liggande på stolen därborta, och lägger jag inte upp dem ikväll har jag inget att ha på mig i morgon.

PS. Inga Harry Potter-biljetter. Buhuu, mitt liv suger osv.  

VAD? Hur i helvete blev klockan efter midnatt?

Nu har jag jobbat två dagar, vilket i sig är alla möjliga sorters bra, men tyvärr innebär det, med pendlande till Tacoma, att jag får stiga upp okristlig tidigt på mornarna. Jag gillar inte det. Alls. Men. Imorgon är det fjärde juli, och jag, maken och E ska köra ut till Montana igen, bröllopsrepris. Vi får se om jag överlever. Jag kanske bloggar därifrån, om inte hörs vi på tisdag eller onsdag.

Om man säger så här: jag får sova till kvart över sex i morgon bitti. Det är positivt. 

(Nedan kommer jag att gnälla om bröllopsidioti. Heteronormativitet kommer inte att diskuteras, men ni kommer att se varför: överflödigt. Det finns inte rum för något annat än heteropar i bröllopsmytoligin. Alls.)

Jag började utveckla en kritisk syn på bröllopsidustrin som någons slags obligatorisk del av min collegeutbildning. Ni vet, man får reda på hur mycket pengar de tjänar på att reproducera idiotiska könsstereotypa drömmar och hur liten roll det egentligen spelar. Jag tror kursen hette Gender and Communication, och som grupparbete valde vi att analysera bröllopstidskrifter. Det finns ett stort antal bara i Sverige - då kan ni ana hur många det finns här (sist jag kollade en vanlig bokhandel hade de fjorton olika, tror jag.) Analysen gick mest ut på hur genus reproduceras genom bilder och språk, lite om etnicitet (mainstreamtidskrifterna har i princip enbart vita modeller) och en del om klass (svindyra bröllop är mer regel än undantag.) I vilket fall var jag mer analytiskt än personligt kristisk - det fanns något lockande någonstans, prinsessdrömmar osv.

Jag blev därför lite förvånad när jag upptäckte att jag numera backar av personlig avsmak snarare än p.g.a. teori. Bröllop är stort just nu - minst två pers på min direkta bloggrulle ska gifta sig snart, det är dokumentärer på tv, det är reklam, det är ett jävla tjat rent utsagt (nu ska ni inte ta illa upp om ni bröllopsbloggar, "tjat" handlar mer om de två sista kategorierna där.) Och så är det den andra bröllopsfesten för mig och maken om ett par veckor (jag skrev om den första här.) Det blir mycket. Jag tröttnar på traditionerna. Jag tröttnar på estetiken. Jag tröttnar på språket.

"Det är ditt livs lyckligaste dag" - kanske. Men eftersom vi ofta snackar stor fest med många gäster blir det förmodligen stressigt. Dessutom är det så uppenbart att det oftast är bruden som itutas detta - brudgummen, han ska väl sörja att han inte får knulla runt mer? Nu när vi ändå leker artonhundratal liksom? Om ni nu är så kära, kanske er lyckligaste dag var när ni träffades? Bestämde er för att tillbringa livet tillsammans (för om han "överaskningsfriade" borde ni kanske inte gifta er)? Eller annars, varför i helvete inte när du fick det där drömjobbet? Det kostar såna enorma summor pengar, vill man verkligen lägga ut allt på en enda dag? Desstom kommer du inte vara vackrast på festen om du inte redan är det - dyrt smink kan bara göra so much. Har du en snyggare kompis kommer hon fortfarande vara snyggast, och har du valt att gifta dig med en man som inte tycker du är bäst iallafall - ställ in. Nu.

Vitt vitt vitt! Gud så jävla tråkigt, och folk som inte kan historiken och symboliken drives me craaazy. Pasteller hit och dit. Vita dukar. Så fult. Så vulgärt. Klänningarna i sig är illa nog, med de spelar iallafall oftast bara roll i den kvinnliga homosociala delen. Men underkläderna! Så mycket snack, och hela tiden handlar det om den jävla brudgummen. Fina kläder under klänningen, sedan gull-vitt-porrigt till bröllopsnatten (men herregud, ni har knullat innan, han vet hur du ser ut, det blir inte automatmagiskt sex bara för att du har en vit spetskorsett), svart standardporrigt till bröllopsresan, man vill ju göra sin nyblivne make och husbonde nöjd med sin investering. Så han inte sätter på en av tärnorna, liksom.

Det är så anakronistikt. Livet förändras inte bara får att ni skriver på ett papper, jag lovar. Och jag upprepar: våningstårtor är dyra och äckliga. Att lägga ut tusentals kronor på en klänning som ska hänga i garderoben resten av ditt liv är puckat. Att lägga all sin energi i flera månader på ett endagsprojekt är tvivelaktigt. Hippor har förlorat sin kulturella relevans och är idiotiska.

Men jag vet inte. Jag kanske bara är trött på att prata ner min svärmor. Inga pasteller, färre gäster, färre gester, inga pasteller sa jag, nej jag tänker inte ha vit klänning, inga broderade servetter, ingen våningstårta (chokladglasstårta.)

Suck. 

Maken har köpt en radio.

Just ljudet av radio har stort.. inte nostalgiskt värde så mycket som helt obligatoriskt. Vardagligt. I mitt föräldrahem satte personen som gick upp först på radion vid sju-tiden (p4. Alltid p4: både lokala och eko-nyheter, och enlig min ömma moder, "trevliga pratare") och sen gick den hela dagen. Man vaknade till radio, gick man och lade sig sist fick man stänga av radion. På sommaren skaffade vi batterier och hade en radio på altanen. Det enda som kunde få dem att stänga av ljudmaskinen under dagen av Radiosporten; ingen gillade stora sportevenemang, eftersom de pajade radioschemat.

När jag flyttade med mamma till hennes lägenhet några veckor förra hösten (jag satt i limbo och väntade på visum) körde hon samma grej, vilken i det fallet inte var fullt lika mysigt eftersom jag sov i en tältsäng i vardagsrummet och vaknade så fort det satte igång. Men iallafall. Radio = hemma.

Vakande av NPR i morse. Intervju med guvernören, Chris Gregoire. Henne gillar vi.

Jaha. Säger jag. All tid spenderad med makens familj är intressant, så mycket kan jag säga. Och Montana: storslaget räcker liksom inte till. Jag har inte upplevt makens föräldrahem på sommaren; tidigare besök har skett vintertid och kryddats av snöstormar och skottning. Det känns nästan konstigt, den tidigare sommaren ser på nära håll i princip ut som densamma i småland: värme, grusvägar, ängar med vildblommor, barrskog. Men så tittat man längre och inser hur otroligt mycket större allting är. Skogarna sträcker sig vidare över hela norra Klippiga bergen, ängarna är kilometerlånga, och det mesta av naturen år orörd. Montana är 381156 kvadratkilometer stort och har strax under en miljon invånare, de flesta i städerna, och de indianer som bodde i Helena-området var nomader som följde buffelhjordarna. Visst har det bott folk ute i vildmarken, men inte många och inte länge, och jorden brukas inte åt säd utan (i den mängd den används alls) åt köttdjur som betar på samma mark som en gång bufflarna (det finns förresten folk som håller bufflar. Och emuer och antiloper och allt möjligt konstigt.) Vi var ute och gick en kväll, maken och jag, och jag frågade om potentiella faror. "Nej", säger han. "Björnarna håller sig undan så här års, och vi är för nära huset för pumor. Det skulle vara skallerormar i så fall, men de håller sig till vägar och stenrösen."

Tack, liksom. Nu är jag mycket lugnare. 

Man ser berg, höga berg, miltals bort. Och bortom dem mer berg, och bortom dem… Det går inte att veta hur långt man kan se, men långt är det. Vi åker tillbaka i juli, jag kommer att ta kort då.

Jaha.

Klockan är strax efter åtta och vi ska gå och lägga oss typ nu (eller snart iaf.) Upp tidigt i morgon och åka bil elva timmar. Sen BBQ och släkt. Yay, jag får åtta-nio nya släktingar att inte komma ihåg namnen på (fastar och farbröder och kusiner.) Och ingen vet vad det är för väder.

Vi ses på tisdag hörrninini. 

Aaaaaaaaah.

Räknade just antalet pers på svärmoderns föreslagna inbjudningslista till familjebrölllopsfesten i juli. Sjuttioen pers! 71! Herrejävlar. Men mina fyra, plus oss och makens familj, blir det nästan nittio pers.

INTE!

Hon får snällt plocka bort c:a trettio (eller femtio? Snälla?) tack. En farmors kusin han aldrig träffat? En person han inte ens vet vem det är? Nej nej nej. Inte. Jag vägrar. I morgon dag. Lyckligtvis är jag jävligt bra på att vägra, så det kommer lösa sig. Fast jag skulle helst föredra under tjugo iallafall. Det blir dock inte fallet, ety svärmodern tar chansen att träffa släkten. Suck.

Åh. Jag lyssnar på Triakels version av Skepparschottis. Den gör mig så glad. Jag förutser att Emma Härdelins status på min Last.fm stiger.

Fick just ett mail från Kusin Vitamin Olivia, hon hade precis sett våra bröllopsbilder: "Your hair is great, sort of old Hollywood glamour meets space-age vampire goddess." Jag gillar min släkt :)

En annan sak jag är ibland (det är svårt att avgöra om det är ett personlighetsdrag eller bara svenskhet) är otroligt pretto. Det låter kanske konstigt när det kommer från någon som erkännerligen tycker om The Ark och döpt din blogg efter en rad i en Winnerbäck-låt, så vi kan ju vara överens om att det inte är i musiken det ligger. Inte i film heller, jag gillar inte bra filmer alls. Jag gillar kassa filmer, men vi får återkomma till det.

Jag står inte ut med tanken på att vara turist. Själva iden är så fruktansvärd, att placera mig – mig! -  i samma grupp som tjocka tyskar och kameragalna japaner. Jag ryyyser. Vilket naturligtvis innebär att jag missar en massa grejer eftersom jag konsekvent håller blicken rakt framåt för inte verka intresserad eller imponerad. Självfallet gick jag vilse i Stockholm sist jag var där för att besöka Amerikanska ambassaden, och naturligtvis kan jag inte kolla på en karta när folk ser mig, alternativt fråga om vägen. För att inte tala om att hala upp en kamera! I Jönköping hade jag aldrig samma problem, eftersom jag hittar så väl som mitt (ytterst begränsade) lokalsinne tillåter – att turista i sin hemstad är mer okej.

Men inte här. Inte än. Jag hittar inte bra nog att inte bli tagen för turist (en kompis som bott här i över ett år blev turisttrakasserad av en galen tant på ett kafé. Det kan iochförsig ha att göra med att hon satt på Seattle’s Best, dit ingen vettig seattleite går, eftersom de har jävligt äckligt skitkaffe) och jag skulle gärna ta fina kort, men min cred! Min cred!

Men. Igår var makens mor och artonåriga syster här, då nämda syster är och tittar på olika college. De ville se Space Needle. Space Needle är, för er som inte orkar klicka, ett typ tvåhundra meter högt ufoliknande torn som alla turister av någon anleding åker upp i. Nå, svärmor ville upp, och när hon hörde att varken jag eller maken varit uppe, trots fyra år i området, skulle vi prompt upp, vi med. Hon betalade som tur var, och sen sprang de omkring och tog kort medan jag och maken frös, så vi gick in och försökte få tag på vettigt kaffe. I hissen upp frågade den lätt speedade guiden om det var första gången jag var där, men hon fick bara ett lätt ansträngt leende till svar.

Men alltså. Okej utsikt. Dyrt kaffe. Kallt. Stort, runt torn. Japanska turister. Varför?

Jaja. Nu kan jag åtminstone säga att jag varit där om någon frågar.

Jaha. så var det nästan fixat klart då. Jag ska fortfarande justera formulären och se över organisationen och utseendet på menyn, men annars är det här min nya layout. Japp.

När jag gör layouter som organisers runt .php, som bloggar, brukar jag börja med någon annans stylesheet, och sen ändra relevanta detaljer som storlek, bilder, färger, fonts och dekorationer. Det är oftast enklare så, mest eftersom jag är en jävligt otålig själ som vill se resultat med en gång.  Med aldrig mer: fan vad oorganiserade stylesheets folk gör, tillochmed de som går och vinner tävlingar. Ja jävlar.

Nu blir det snart svärmor och svägerska och stressa omkring och visa dem allt på en halv dag.

Förra lördagen höll jag och söta maken bröllopsfest. Det var visserligen över en månad efter det faktiska bröllopet, men iallafall. Eftersom min ömma moder inte kunde medverka vid själva bröllopet, bestämde vi att ingen skulle få vara där  - två vänner som vittnen och en domare vid King County Court, samt en polare som är fotograf. Senare (till sommaren, i min svärmors regi) blir det ytterligare en fest för släktingar, men här gäller det alltså vänner.

Jag har bara en sak att säga: traditionella bröllopsmottagningar är överskattade. Till och med det lilla (50 pers totalt) bröllopet jag var på i somras hade ett stort överskott av stress  - toastmastern fick knappt sitta ner länge nog att äta sin mat, och brudparet var helt upptagna med att hinna konversera så många som möjligt. Jag vill inte tänka på hur de som gifter sig inför 200 pers i gräddbakelse, med kyrka, arton kusiner i följe och tretton våningar tårta vid mottagningen samma dag känner sig efterråt (jag vet, då jag diskuterat ämnet med mer erfarna kursare vid tidigare tillfällen.)

Vi skippade det. Vi skippade DJ, dans (våra vänner dansar inte) och catering på lokal; en före detta chef och universitetsanställd lånade ut sitt hus, och vi hade knytkalas där gästerna hade med sig mat istället för presenter. Exchefen är svenska, så det blev småsvenskt tema med blå dukar och påskliljor. Det låter kanske tamt, men det var riktigt jävla trevligt; vi åt barbecue och lax, och jag gjorde efterrätten: kanelstekta äpplen med vaniljsås. Sjutton pers var vi som mest, och många, många har sagt att de var nervösa innan festen, då bröllopsmottagningar brukar vara både stela och tråkiga, men att de hade väldigt kul. Många hade varit upptagna över helgerna och januari, så vi hade inte kunnat träffas sedan jag flyttade tillbaka, vilket bara gjorde saken roligare.

Råd till bröllopsfestfirare:

• Håll antalet gäster nere. Bjud chefen någon annan gång, det blir bara nervöst.
• Anpassa musik efter plats och gäster. Skippa dans om dina gäster inte brukar gilla att dansa. Gillar ni chokladmousse? Ha chokladmousse.
• Inga bröllopsmagasin. Inse att de tjänar pengar på att ge dig nojor. Dessutom ljuger de.
• Inga måsten. Du minns dagen lika bra utan våningstårta. Dessutom är de äckliga.
• Kvinnor: ljug hos frissan och sminket om möjligt, de tar mångdubbelt för bröllop. Skippa helt om du vill.
• Fila ner! Ta bort allt du inte vill ha; skriv listor på saker du vill slippa. TA BORT.

Nu måste jag gå. Söta maken köpte glass :)

Jag satt och tittade på Världens modernaste land på SVTs webbteve (jo, jag vet att det är kvasietnologi på lägsta nivå, jag vet att Lindström är jobbig och inte har något nytt att komma med, men det är roligt. Speciellt för en utlandssvensk, (och hur snabbt kom jag inte att tänka på mig själv som det?) och speciellt som (riktig) etnologi intresserar mig.) Iallafall gav det mig en idé. Jag ska lista saker! Som är bra, och som är dåliga.

Till exempel:

Amerikansk cheddarost
trottoarer,
bilar,
envåningsbyggnader,
tv,
Wilcox,
boca,
stadskärnor,
mormor,
banken.

Det påminde mig om att en kompis läste Den kultiverade människan i översättning ("Culture Builders".)  Hon kom tillbaka från Japan idag, jag borde kolla vad hon tyckte. Om boken OCH om Japan.

Dessutom: Min svägerska fyllde arton igår. Grattis!

Pastasås!

Okej, nu vet jag iallafall varför jag inte kan andvända ASCII utan att krångla. Å andra sidan blir det like krångligt så här (skriva i Word, kopiera till notebad för att inte få med words gräsliga formatering, kopiera in i wordpress. Suck. Jag skulle kanske bara skaffa ett svenskt tangentbord?) jag vet inte.

Men! Grattis till ett par före detta grannar, som fick en bäbis förra månaden. Jag fick inte nyheten förren nu, därav bristen på grattis innan. Det roligaste var att de inte vågade hoppas på en flicka, eftersom pappans familj bara har fått pojkar i ingefär trehundraarton (eller fyra) generation, och så fick de en liten Wilma! Grattis till dem!

Idag har jag varit produktiv, designat och tvättat och jag vet inte vad. Borde nog städa med, men det känns inte som det är nån mening med det innan vi målar.

 Ja ja. Ska designa om.

Så.

Då var det dags för DET igen. Julbaket. Förra julen bodde jag i Bjärred, och var tvungen att baka lussekatter två gånger, då mina huskompisar åt upp alla. I och för sig fick de äta, men man tycker att jag borde ha fått ha några kvar till mig själv. Den här gången lyckades jag kvadda lussekatterna, men inte, som jag trodde, p.g.a bris på hushållsmaskiner, utan för att jag underskattade ugnen.

Jo, jag inser att det är lite sent att baka lussekatter. Å andra sidan vet ingen här att dom borde varit klara för en vecka sedan, så det spelar inte så stor roll. Sedan jag kom hit har jag varit för upptagen för att hinna baka (ok, igår var jag bara lat. Och hängig. Lucas har dragit hem en jävla förkylning, så nu bakar jag in virus i pepparkakorna.) Men nu är det dags! Lussebullar och pepparkakor och knäck och nån slags chokladkakor som ska få vit choklad och färgglada bilder på sig.

Vi har gasugn, men lyckligtvis är det en mycket modern sådan, med digitaldisplay och både uppe-och nerevärme. Annars hade de blivit superkvaddade.

Cookies in Seattle är det kanske bästa stället någonsin, bara tjugo minuters promenad från vår lägenhet. Istället för mesiga julstjärnor och julänglar har jag kakformar som gör en julhummer, en julflodhäst, en jultriceratops och en julälg. Och en julfladdermus. Hee! Hade det inte varit för förkylningen hade jag studsat. Det, och det faktum att jag inte har något att förvara alla dessa kakor i. Eller ställa dem på medan kristyren torkar.

På fredag eller lördag bär det av till Lucas föräldrar i Montana, med beräknad hemkomst en vecka senare. De flesta julklappar är fixade, och bara en sort kakor kvar. Det kan bli jul nu.

Några punkter av vad som varit relevant de senaste veckorna:

1. Min pappa dog för några veckor sedan, efter en tids sjukdom. Därav min relativa frånvaro den här gången
2. Lucas och min ansökan om tillfälligt visum för bröllop har bifallits. Han ringde mig mitt i natten och var väldigt glad. Jag var trött. Nu måste jag bara upp till Stockholm och intervjuas, sen är det klart och jag kan äntligen åka.
3. Den sistnämnda punkten innebär förstås att vi inte hinner med ett bröllop på Halloween (den 31:e.) Men som en god vän sa, det utesluter ju inte på något sätt ett Halloweenbröllop.
4. Idag, den nittonde, är Lars Winnerbäcks födelsedag vad jag förstår. Eftersom jag misade förra årets födelsedagsconcert kommer jag sitta här och hurra för mig själv resten av kvällen. Fyrfaldigt leve!