Det är svårt att "vara" "kvinna".

Faktiskt. Det är säkert inte lätt att "vara" "man" heller, det vet jag ingen egen erfarenhet av, men att göra kvinnlighet är fan ingen semester. Man lär sig så klart så länge man lever, men det hjälper att att jag missat de första tonårsläroåren genom att totalvägra ögonskugga, ha på mig trasiga jeans och läsa de Beauvoir (på svenska, den gången) iställlet för att bläddra i VR, fullfnissa tretton stycken i ett liter badrum, och knulla musiker. Jag kan inte normalisera jobbiga grejer, de förblir jobbiga, men eftersom de blir mer och mer jävla obligatoriska ju äldre jag blir är precis lika jobbigt att låta bli.

Det är jobbigt att gå upp en halvtimme innan maken, fast våra bussar går samtidigt, för att ha okej hår. Det är jobbigt att raka/vaxa/eppilera benen/bikinilnjen/under armarna. Det är jävligt jobbigt att duscha hela tiden (mer ett krav i USA, tror jag*), jobbigt att fila fötterna, att hitta en bh som passar, att måla naglarna och fixa till smiket trettiotusen (läs två) gånger under dagen, och det är asjobbigt att gå i klackar. Just klackar skiter jag i, tillika kroppshåret (oftast) men när jag sitter på cykeln på gymmet och Wired eller MacWorld inte finns att få tag i blir jag alldeles chockad över hur normaliserat det skitjobbiga verkar vara för så många. Så många tidningar som upprepar samma saker om samma ögonskuggor och fotfilar och fucking jävla artontimmarsmascara. Det upphör aldrig att förväna mig att folk inte blir trötta och ifrågasätter det nödvändiga i allt detta pillande.

Folk som inte idkar feminism (= dumma jävlar) brukar säga a) att kvinnlighet är natuuuuurligt och b) att hänvisa till patriarkat innebär att man omyndigförklarar biokvinnor. De verkar inte ha tänkt på hur fucking jävla jobbigt det är att kleta på foundation varje dag, eller att den enda anledningen till jag inte är diktator över hela planeten ännu är att jag är upptaken med att hitta den perfekta, kluddfria, mascaran.

Sen kan man bli med barn också; jag undrar ibland hur mycket av åttans sexualkunskapsskrämseltaktik funkade på andra elever. Själv var jag nyligen paranoid och fick igenom ett antal gravtest när mensjäveln var fyra dagar sen, trots att jag aldrig har haft oskyddat KIFsex i hela mitt liv. Tänk om. Bättre att vara säker, bättra att oroa sig utan anledning, astt ha ont i magen halva tiden, det är så komplicerat med abort här, så dyrt och gynekologer gör så ont.

Det är jobbigt att "vara" "kvinna". Mer om skorna en annan gång, nu ska jag till Montana.

—

* Jag skulle nog bli socialt utstött om folk t.ex. på mitt jobb fick reda på att jag bara duschar varannan dag. Att inte duscha varje morgon? Omhmigod, B.O.!

… Seattle PI skrev om svenska sexköpslagen för ett par dagar sen.

Läst om en bok:

"Ganska bra men lite för feministisk för min smak."

ÅH GUD KAN JAG INTE BARA FÅ SLÅ ALLA MÄNNISKOR*?

Eller kollegan som har slipover och sidbena och läser böcker om hur man uppfostrar sina söner i dagens samhäller utan att emaskulera dem. FÖR DET ÄR JU SÅ SYND OM DEM, DE MÅSTE VÄXA UPP OCH INTE FÅ SLÅ OCH VÅLDTA SINA FRUAR SOM DE VILL, STÅ UT MED ATT DERAS KVINNOR HAR EGENDOM OCH FÅR JOBBA,  DE MÅSTE VISA VISSA BASALA KÄNSLOR, STACKARS JÄVLA UNGAR ALLTSÅ.

Dessutom:

Jag kan fortfarande inte greppa att folk som anser att mäns våld (mot kvinnor och mot varanrda) har kulturella orsaker kallar manshatare, medan de som åberopar (den intrinsikalt våldsamma manliga) natuuuren är the good guys?

Eller jo, det gör jag ju. De kräver ju att folk ändrar på sig. OCH DET VORE JU JÄVLIGT JOBBIGT ATT TVINGAS GÖRA.

Artmord på människosläktet, vore det något? Vi räddar både jorden och vår egen värdighet. 

Det har varit mycket normativitet idag. Först läste jag Scott Westerfields utmärkta ungdomsscifi Uglies, sedan påbörjade jag The Trouble with Normal - Sex, Politics and the Ethics of Queer Life, av Michael Warner, som jag på något sätt missat fram tills nu. Eftersom jag precis läst meningarna

"Almost all children grow up in families that think of themselves and all their members as heterosexual, and for some children this produces a profound and nameless estrangement, a sense of inner secrets and hidden shame. No amount of adult "acceptance" or civil rights is likely to eliminate this experience of queerness for many children and adolescents.  Later in life, they will be told that they are "closeted" as though they had been telling lies."

 blir jag milt intresserad när jag via DN ramlar in på alltombarn.se (för övrigt en ganska otippad oseriös parner för en så pretentiös morgontidning) och ser orden "Förmedla en naturlig* syn på sex till barnen."

Jaså?

Det börjar bra. Sexologen Suzanne Lindström påpekar att "om man bekräftar en flicka som upptäckt sitt kön och att det kan vara skönt att röra vid det så lägger man grunden för att hon som vuxen får naturlig inställning till sin kropp och sin sexualitet." Inte illa. Vi har nått längre än för femtio år sedan. Hon påpekar även att man ska uppmana tonåringar att bara ägna sig åt sexuella aktiviteter de känner sig redo för**. Men sedan känner sig Lindström tvungen att plocka fram moralhammaren; tillfrågad om vad man ska berätta om "avancerad sexualitet" som t.ex analsex svarar hon

De kan ju ha läst om det i till exempel Starlet och undra. Förklara att det finns de som har analsex, men att det inte hör till vad Svensson gör i sängen, att det vanligaste är att snoppen går in i snippan.

För det första: STARLET? När jag (tjugofyra år, kom ihåg det) var i tioårsåldern var Starlet utdaterad. Sen vet jag inte riktigt var jag ska börja, det liksom snurrar i skallen av koncentrerad dumhetschock. Ord som skuldbeläggande, artonhundratal och verklighetsfrånvändhet dyker upp, men får inte fäste i vaniljslemmet***. Men kom ihåg det föräldrar: ni måste upplysa era barn att normala människor har treminuters missionärsheterosex.**** I sängen. Med lampan släckt.

Annars kan de ju bli böööögar, eller leeeeesbiska*****. Eller *gasp* transpersoner, och då är det ju bara sepuku som återstår.

För att jag och maken värderar vår lättja.

Så här är det: små barn har energi. Vi klarar knapps att lyfta våra små rumpor ur soffan när arbetsveckan är över. Jag lever för mina sovmornar, treåringar bryr sig inte om att mamma och pappa sover, de vill kolla på tecknat klockan halv sju på söndagsmornarna. Varje dag tillbringar vi åtminstone en halvtimme av tiden vi är hemma tillsammans stirrande på varsin datorskärm, slösurfande. Vi måste, har inte energi till nåt annat.

Numera får jag ungefär sex och en halv timmes sömn per natt, om jag är extremt diciplinerad, sju. Jag vet att det låter otroligt lyxigt för de flesta, men jag överlever knappt veckorna, på fredagskvällarna ramlar jag ihop klockan elva. Jag behöver minst åtta timmars sömn, det  är helt enkelt ett faktum. Utan sömn är jag en aggressiv lättirriterad bitch som slår sönder saker (glas, en gammal kamera, tallrikar. True story) och hatar hatar HATAR allting överallt.  Samma sak händer när min helg är fullplanerad: jag exploderar. Jag behöver mina fyra-fem timmar av degande, stickande och läsande, annars får den som råkar stå närmast på käften så de ramlar baklänges. Det låter som den ideala modern, eller hur? Jag skulle skaka sönder bebisen efter tre dagar. Helt ärligt mår jag dåligt bara vid tanken på hur lite sömn småbarnsföräldrar får, jag förstår verkligen inte hur det går till. Lösning: inga ungar. Skitenkelt.

För att jag inte vill, och för att jag kan välja.

T.o.m min ömma moder, född 1942, men desto mer äldre släktingar och bekanta, stör sig på uttrycket "att skaffa barn". Barn, menar de, är inte något man väljer, utan något som väljer en, något man inte har makt över. Delvis har de naturligtvis rätt – den mänskliga fortplantning funkar inte alltid och inte ens forskarvärlden har hundraprocentic koll på exakt hur allt förhåller sig till allt annat. Alla som vill ha barn kan inte.  Men det finns en baksida på den milda fatalism Anti-Skaffa folket uttrycker: de anser inte alltid att man ska kunna säga nej tack, jag vill inte, inte just nu.

Förra veckan hade en av mina vänner ett engångsligg som slutade i kondomtrubbel – jag har inte de exakta detaljerna, men hon oroade sig iallafall ngt över graviditet*. Hon visade sig vara helt ogravid, och alla var glada, men historien illustrerar ett faktum: jag är så gammal nu att om jag blev gravid skulle de flesta inte bli förvånade om jag valde att fullfölja. En abort skulle behöva förklaras, och jag vill inte (skälen ska presenteras i upp till elva separata inlägg) räcker inte för alla.

This is the thing: det borde det. Det är min kropp, mitt liv som skulle förändras mest, det är mitt beslut. Icke-existens är inte ett negativt tillstånd eftersom det inte inte finns någon som kan uppleva det. Jag har all rätt i värden att inte ha barn och behöver inte förklara mig för någon alls.

Nu kommer jag göra det iallfall, mest för att räkna skäl. Men: ni kan hålla med eller argumentera emot, men  I slutändan är det jag som bestämmer. Hepp!

Emilies wtf-situation får tyvärr vika sig för Åsas följande:

"Vårdnadsbidraget är skapat av medelklasspingstvänner för medelklasspingstvänner och är det något medelklasspingstvänner inte bryr sig om så är det andra människor."

Sammanhang.

Jag tog bussen ned till downtown idag (ja, igen. Jag har med andra ord varit i downtown varje dag den här veckan.) och klippte av en sisådär tjugofem centimeter hår. Nu har jag en trevlig uppklippt sak i haklängd, knasig lugg igen (men vad i helvete? "Du har en virvel där," sade hon "så det blir inte rakt även om jag klipper det rakt." Jamen klipp snett då, så att det ser rakt ut. Det har funkat för mig alla dessa år.)

Men det påminde mig om en sak: vill man ha en "style", alltså en riktig frisyr och inte bara toppat/kortklippt kostar det mer (eller,  nej, det kostar mindre om man i princip säger "jag vill vara ful.") Inte konstigt att folk, speciellt män, har så fula frisyrer; oviljan att göra något med håret sitter djupt rotad i den amerikanska maskuliniteten. Maken, t.ex., som målade naglarna regelbundet, har 99% tjejkompisar, var geisha på Halloween enligt egen begäran och helt seriöst etc, vägrar ha "äckliga grejer" (= alla former av hårprodukter) i håret. Världens roligaste Demetri Martin har ett skämt som går "I think hair gel was invented to make it easier to spot assholes from a distance."

Det säger något om hur lite estetik värderas. Suck. Och nej, helt nöjd är jag inte med håret. Men det går att fixa med en massa styling och lite sax.

Jag tror jag håller på att bli tjej.

No, really.

Hela mitt tonåriga och vuxna (eh) liv har jag känt någon slags stolthet över att det fanns vissa… nischer… inom stereotyp kvinnlighet som jag avstår ifrån - inte av politiska skäl, utan för att jag inte har känt något intresse. Jag hade plånboken och nycklarna i fickan tills jag var tjugo; då var rocken jag ärvt från en granne i så dålig skick att fickorna inte gick att laga längre och jag var tvungen att införskaffa en väska. Jag avskydde skoaffärer, hade två park skor (ett park Docs och ett par gympaskor för längre promenader. Jag har aldrig brytt mig om hårtborttagning (annat än bikinilinjen, men jag har fan päls, så det räknas inte.)

Just det där med väskor har varit viktigt - min ömma moder missbrukar i princip handväskor. När hon flyttade ifrån huset hon och pappa bodde i under trettio år hade hon en stor kartong fylld till bredden med väskor på vinden, samt halva sovrumsgarderoben (inga andra än de tre senaste används.) Det är vad jag har haft att definera mig emot. Naturligtvis är jag inte i närheten av "ett nytt park skor i månaden"-tjejerna, men sedan i mars har jag köpt tre par. Ett par till jobbet, men ett par bara på kul (det tredje paret var också på kul, men hade de inte skavt och blivit bortslängda hade det andra roliga paret inte blivit köpta.) The horror.

Och väskor - jag köpte en ny igår. Av nöd, ja, min gamla hade gått sönder. Men iallafall. Jag hade roligt! Och jag blir glad när jag ser hur trevligt och organiserat allt är. Så jag blir nog tvungen att lösa medlemsskap i tjejklubben till slut. Shoot.

(Nedan kommer jag att gnälla om bröllopsidioti. Heteronormativitet kommer inte att diskuteras, men ni kommer att se varför: överflödigt. Det finns inte rum för något annat än heteropar i bröllopsmytoligin. Alls.)

Jag började utveckla en kritisk syn på bröllopsidustrin som någons slags obligatorisk del av min collegeutbildning. Ni vet, man får reda på hur mycket pengar de tjänar på att reproducera idiotiska könsstereotypa drömmar och hur liten roll det egentligen spelar. Jag tror kursen hette Gender and Communication, och som grupparbete valde vi att analysera bröllopstidskrifter. Det finns ett stort antal bara i Sverige - då kan ni ana hur många det finns här (sist jag kollade en vanlig bokhandel hade de fjorton olika, tror jag.) Analysen gick mest ut på hur genus reproduceras genom bilder och språk, lite om etnicitet (mainstreamtidskrifterna har i princip enbart vita modeller) och en del om klass (svindyra bröllop är mer regel än undantag.) I vilket fall var jag mer analytiskt än personligt kristisk - det fanns något lockande någonstans, prinsessdrömmar osv.

Jag blev därför lite förvånad när jag upptäckte att jag numera backar av personlig avsmak snarare än p.g.a. teori. Bröllop är stort just nu - minst två pers på min direkta bloggrulle ska gifta sig snart, det är dokumentärer på tv, det är reklam, det är ett jävla tjat rent utsagt (nu ska ni inte ta illa upp om ni bröllopsbloggar, "tjat" handlar mer om de två sista kategorierna där.) Och så är det den andra bröllopsfesten för mig och maken om ett par veckor (jag skrev om den första här.) Det blir mycket. Jag tröttnar på traditionerna. Jag tröttnar på estetiken. Jag tröttnar på språket.

"Det är ditt livs lyckligaste dag" - kanske. Men eftersom vi ofta snackar stor fest med många gäster blir det förmodligen stressigt. Dessutom är det så uppenbart att det oftast är bruden som itutas detta - brudgummen, han ska väl sörja att han inte får knulla runt mer? Nu när vi ändå leker artonhundratal liksom? Om ni nu är så kära, kanske er lyckligaste dag var när ni träffades? Bestämde er för att tillbringa livet tillsammans (för om han "överaskningsfriade" borde ni kanske inte gifta er)? Eller annars, varför i helvete inte när du fick det där drömjobbet? Det kostar såna enorma summor pengar, vill man verkligen lägga ut allt på en enda dag? Desstom kommer du inte vara vackrast på festen om du inte redan är det - dyrt smink kan bara göra so much. Har du en snyggare kompis kommer hon fortfarande vara snyggast, och har du valt att gifta dig med en man som inte tycker du är bäst iallafall - ställ in. Nu.

Vitt vitt vitt! Gud så jävla tråkigt, och folk som inte kan historiken och symboliken drives me craaazy. Pasteller hit och dit. Vita dukar. Så fult. Så vulgärt. Klänningarna i sig är illa nog, med de spelar iallafall oftast bara roll i den kvinnliga homosociala delen. Men underkläderna! Så mycket snack, och hela tiden handlar det om den jävla brudgummen. Fina kläder under klänningen, sedan gull-vitt-porrigt till bröllopsnatten (men herregud, ni har knullat innan, han vet hur du ser ut, det blir inte automatmagiskt sex bara för att du har en vit spetskorsett), svart standardporrigt till bröllopsresan, man vill ju göra sin nyblivne make och husbonde nöjd med sin investering. Så han inte sätter på en av tärnorna, liksom.

Det är så anakronistikt. Livet förändras inte bara får att ni skriver på ett papper, jag lovar. Och jag upprepar: våningstårtor är dyra och äckliga. Att lägga ut tusentals kronor på en klänning som ska hänga i garderoben resten av ditt liv är puckat. Att lägga all sin energi i flera månader på ett endagsprojekt är tvivelaktigt. Hippor har förlorat sin kulturella relevans och är idiotiska.

Men jag vet inte. Jag kanske bara är trött på att prata ner min svärmor. Inga pasteller, färre gäster, färre gester, inga pasteller sa jag, nej jag tänker inte ha vit klänning, inga broderade servetter, ingen våningstårta (chokladglasstårta.)

Suck. 

Så var det dags för småtimmesångest. Fast det är torsdag och klockan inte ens är midnatt än (när jag skrev.)

Dagens tema: könsrollsångest. Jag menar, de finns ju. I världen, och i vårat, mitt och makens förhållande med. Fast jag inte vill. Just nu väldigt märkbart, eftersom jag inte kan jobba än och inte har nåt annat att göra än att pyssla omkring (+ är mycket mer ordningsam i det att jag gärna stökar ner, men när jag vill ha ordning vill jag ha ordning NU, jag skiter i att jag är kissnödig/hungrig/ska träffa folk, städning är viktigare. Jo, jag har golvfobi med. Inget får vara på golvet utom möbler.)

Anledning idag: makens kläder på sovrumsgolvet. Maken är ingen idiot, såklart han inte tycker att jag ska plocka upp dem (maken har läst genus, han lyssnar bäst i världen, han ogillar porr, han fattar hur patriarkatet funkar, han vägrar skratta åt sexistiska skämt, han har varit geisha på Halloween helt seriöst, han är inte vulgär.) Men han fattar liksom inte att det är vad han signalerar när han lämnar dem där. "Låt dem ligga då," säger han. Men det kan jag ju inte, civilicerade människor har fan inte saker på golvet.

Kortslutning: tjatar jag blir jag tjatbruden. Plockar jag upp blir jag hemmafrun. Och det är inte rättvist att den med mest stöktolerans bestämmer.

När jag gick i gymnasiet hade jag sånär bestämt med för att bara dejta brudar just för att slippa allt sånt här. A tyckte att det skulle vara att fuska, om man inte ens försöker, men jag vet inte. Med tanke på vilket jävla pucko mitt ex var hade det ju inte funkat mkt bättre med henne. Men jag hade åtminstone inte känt mig som en jävla femtiotalskärring*.

Ms Keep Your Distance listade vad hon har pluggat genom åren, och då tänkte jag att jag kunde göra likadant. Iochförsig har jag varit på en rak linje mot en examen i filosofi och genus (jag har en motsvarande fil kand, men hoppade av min magisteruppsats p.g.a en massa överjävliga anledningar, som jag kommer berätta om vid ett senare tillfälle), men det blev en massa annat också för att fylla ut poängen.

Filosifi (så klart)
Genus / Kvinnoforskning (PLU skilde inte mellan de två, jag menar personligen att det är en jävla skillnad mellan t.ex. Gender in anthropological research/Women and men in world cultures (genus, så klart) och Scandinavian women writers (revisionistiskt kvinnoforskning)
Antropologi (social, intro till biologisk, och arkeologiskt teori (i USA klassas arkeologi under antro))
Religionsvetenskap
Creative Writing
Political Science (statsvetenskap?)
Lingvistik
Etnologi

Det mesta där uppe, förutom genuset, filosofin och antron, är småkurser, fyra poäng var. Antro var något jag var förvånansvärt förtjust i, jag ogillar människor men är svag för kulturstudier. Biologisk antropologi är dessutom härligt naurvetarnördigt på ett för mig helt hanterbart sätt (+ crush på föreläsaren.)

Writing och religion var särskilt patetiska, writing var obligatorisk för internationella studenter, och vi satt fyra skandinaver med ett gäng koreaner och japaner som förökte knåpa ihop fullständiga meningar. Lärde mig dock vad en massa grammatik hette på engelska (glömde lika snabbt.) Religion var också väldigt basic, men intressant. Och jag var bara nitton.

PolSci… 4p igen, underbar walesisk professor, dåliga resultat. Det var enkelt, så jag glömde plugga. Internationella relationer, etc. Men jag kan grunderna nu, det känns skönt när dumma amerikaner kommer med felaktigheter har jag mitt gyllene statsvetenskapliga svärd och kan… peta lite på dem eller nåt.

Lingvistik var väldigt kul, men kursen var så fruktansvärt långsamt upplagd (mest lärarstudenter, därför? Och jag är inte elak, de flesta är puckade, jag har anekdotiska bevis ;)¹ ) att jag kunde ha lärt mig dubbelt så mycket om vi bara jobbat på lite. Det mesta glömt.

Etnologi läste jag 20 p av när jag hoppat av praktisk filosofi i Lund (jävla analytiker- jag lovar att skriva mer) och det var förvånansvärt intressant (kulturstudier igen.) Dessutom lärde jag mig, och knöt ihop min tidigare kunskap, mer än jag trodde en A-kurs kunde låta en göra. Mer om det senare, det med.

Jag vill inte vara tjejig och kläder och ljusrosa och all de där sakerna jag spyr på annars.

Men.

Men. Det är över tjugo grader ute. Då måste man vilja ha en sommarklänning.

Namn intresserar mig. Och åååååh vad jag stör mig på svenska namnregler. Jag fattar fortfarande inte vilka som sätter mest käppar i folks hjul, din lokala länsstyrelse eller skatteverket. I det här fallet låter inte skatteverket en liten flicka heta Metallica trots att länsstyrelsen godkänt det, trots att det sedan tidigare finns en svensk kvinna med det namnet, och trots att ungen redan kan säga sitt namn.

Vidare får man inte ha dubbelefternamn med bindestreck (jag har försökt), då får man ta ett nytt efternamn och låta gamla namnet bli mellannamn (eventuella undantag för invandrare som redan har dubbelefternamn). I helvete heller! Nu har jag ett lagligt efternamn och ett som folk kallar mig, och hur trevlig och enkelt är det?

Och som om inte det vore nog, så finns det regler för vad man får heta som man och kvinna. Vad är det för fascistfasoner? Jag kan ha en viss (en viss, mycket liten) förståelse för om man inte vill tillåta att flickebarn döps till "pojknamn", etc.; folk som har en rigid syn på kön och könsroller skulle förmodligen frysa ut den lilla stackaren med en gång. Men vuxna människor med självbestämmanderätt? Namnlagsändring.nu . Man får heller inte heta ett "förnamn" i "efternamn" (ty folk bestämmer var som är -och vad som kan vara - vad.)

Nej, slopa alla idiotiska lagar som bestämmer vad folk får och inte får heta (med undantag för varumärkesskydd och skyddade efternamn, såklart.) Någon jävla måtta får det vara.

Men yay.

(DN säger "Homosexuella par får gifta sig i kyrkan".)¹

Kanske inte nåt jag skulle göra. Men alla möjligheter ska finnas för alla.

Bra dag att vara svensk.

Pojkfröken länkade till en underbar intervju med Tiina Rosenberg

Å, jag älskar Tiina, hon är bäst. Jag övervägde nästan att stanna i hatade Lund när hon tog över på genus (det gjorde jag som väl var inte, men jag gick på varenda allmän föreläsning hon höll hela våren och rodnade som en annan fangirl. Fan vad bra hon föreläser, förresten. )

Tina säger, uppgivet "Har folk inte ens läst Det andra könet av Simone de Beauvoir? Har de läst Kollontaj, har de läst Goldman, har de läst feministiska klassiker överhuvudtaget?" Men Tiina, det är ju det de inte har! Folk är inte informerade, folk vill inte vara informerade. Folk tror på Expressen. Folk är till största delen varken lika intelligenta, utbildade eller intresserade som du, och de bryr sig inte, de vill att allting ska vara samma samma samma, för det är otäckt när reglerna ändras. Folk är rädda, och de vill inte fatta. Så lyder min diagnos.

Jag älskar Tiina för att hon inte ålägger sig själv diplomatisk censur, eller, om hon gör det, att tröskeln är förhållandesvis låg. Hon säger vad hon tycker, men inte bara sådär, utan välformulerat, koncentrerat till en spark i arslet på borgarna. Fast inte direkt the makings of a great politician.

"Men jag lärde mig någonting som jag i och för sig visste på förhand – att man ska hålla sig till sina egna kretsar. Man ska hålla sig till de människor som man litar på och som man uppskattar och som uppskattar en."

I love Tiina.

(snart ska jag prata om Erin, som också är min idol, på ett helt annat och precis samma sätt)

Gillar vanligtvis inte memes, men den här, snodd från Åsa, var ju värd min tid.

Favoritbok/böcker som barn: Jadu. Jag skulle vilja säga Astrid Lindgren, men jag tror att det skulle vara en efterkontruktion. Jag vet att jag verkligen gillade Maria Gripes Två trappor upp med hiss-serie, och egentligen allt som utspelade sig under artonhundratalet-sekelskiftet och hade klassperspektiv (även om jag inte förstod det då – gillade böcker som handlade om någon Magdalena på Stjärneholm, men kommer inte ihåg för fattarens namn [Inger Kullenberg, sa Google].) Hade en period med hästböcker. Gillade Narnia. Lilla Huset på Prärien. Typ allt jag läste.

Favoritgenre idag: Alltså, jag är inte helt såld på romaner överhuvudtaget. Ett tag skulle jag vilja säga fantasy, men det finns så jävla mycket oläsbar skit, och det blir bara mer hela tiden. Jag har egentligen inte läst tillräckligt mycket sci-fi för att kalla det en favoritgenre. Historiska romaner med fokus på historien? Och vampyrskildringar i alla former, bra som dåliga. Allt som tar upp genus och sexualitet, speciellt med en filosofiskt utgångspunkt. Speciellt speciellt epistemologi. Jo, Genevieve Lloyd.

Typ av böcker jag inte gillar: Kärleksromaner. Och då menar jag alla, inte bara flärdtjafs. Författaren kan vara hur bra som helst och säga hur mycket om Livet och Meningen och Tiden han/hon vill, men om huvudhandligen är en kärlekshistoria vill jag inte vara med.

Underskattad genre: Scifi! Mest för att folk fortfarande verkar tro att det bara är för nördar som bor i sin mammas källare (allvarligt? Till och med kass fantasy tar sig upp på listorna numera. Kiss my ass, mr. Paolini) och scifi kan vara så jävla mycket mer. Samtidsskildring (vanligtvis gäspvarning, men iallfall), moralisk frågeställning, ursäkt till snygga namn och explosioner. Makt. Kön. Rymden! Kom igen, alla gillar rymden.

Författare som betytt nåt särskilt för mig: Jag kan inte komma på någon specifik. Eller jo. Jostein Gaarder. Hade jag inte läst Spelkortsmysteriet när jag var tolv hade jag inte läst Sofies Värld, och då hade jag aldrig börjat läsa andra filosofigrejer, aldrig börjat plugga filosofi, inte kommit över till USA. Och inte haft en fräck kortkalender.

’Nya’ författare jag gärna skulle vilja läsa mer av: Nej.

Favoritkaraktär i bok: Jag måste tyvärr härma Åsa och säga Snape från Harry Potterböckerna. Han är mer komplex än några av de andra karaktärerna, Rowling gick utanför sin ganska mediokra författarförmåga med honom. Lovyan från Katharine Kerrs Deverryböcker, hon är en kvinna som regerar i ett strikt patriarkat, men hon ber inte om ursäkt för det. Hade hon varit med i hela serien hade inget otäckt hänt, hon hade givit de som förtjänade på käften och talat om för dem att de var idioter. Hon tycker om att ha makt, och hon hymlar inte med det.

Karaktär i bok som mest liknar mig själv: Det kan jag faktiskt inte svara på. Någon jämförde mig nyligen med Nuala från Neil Gaimans Sandman-svit. Kanske det. EDIT: Eller Mary från Jane Austens Stothet och Fördom, som inte gillar sociala happenings utan föredrar torr litteratur.

Om jag skrev en egen bok, vad skulle den handla om: Jag har ingen större skrivarlust, du. Kanske en roman om William James? Hmm. Man skulle bli upprörd över hans hycklande men intresserad av hans filosofiska tankegångar.

Favoritblogg med litteraturanknytning: Åsas Girlafraid

Förra lördagen höll jag och söta maken bröllopsfest. Det var visserligen över en månad efter det faktiska bröllopet, men iallafall. Eftersom min ömma moder inte kunde medverka vid själva bröllopet, bestämde vi att ingen skulle få vara där  - två vänner som vittnen och en domare vid King County Court, samt en polare som är fotograf. Senare (till sommaren, i min svärmors regi) blir det ytterligare en fest för släktingar, men här gäller det alltså vänner.

Jag har bara en sak att säga: traditionella bröllopsmottagningar är överskattade. Till och med det lilla (50 pers totalt) bröllopet jag var på i somras hade ett stort överskott av stress  - toastmastern fick knappt sitta ner länge nog att äta sin mat, och brudparet var helt upptagna med att hinna konversera så många som möjligt. Jag vill inte tänka på hur de som gifter sig inför 200 pers i gräddbakelse, med kyrka, arton kusiner i följe och tretton våningar tårta vid mottagningen samma dag känner sig efterråt (jag vet, då jag diskuterat ämnet med mer erfarna kursare vid tidigare tillfällen.)

Vi skippade det. Vi skippade DJ, dans (våra vänner dansar inte) och catering på lokal; en före detta chef och universitetsanställd lånade ut sitt hus, och vi hade knytkalas där gästerna hade med sig mat istället för presenter. Exchefen är svenska, så det blev småsvenskt tema med blå dukar och påskliljor. Det låter kanske tamt, men det var riktigt jävla trevligt; vi åt barbecue och lax, och jag gjorde efterrätten: kanelstekta äpplen med vaniljsås. Sjutton pers var vi som mest, och många, många har sagt att de var nervösa innan festen, då bröllopsmottagningar brukar vara både stela och tråkiga, men att de hade väldigt kul. Många hade varit upptagna över helgerna och januari, så vi hade inte kunnat träffas sedan jag flyttade tillbaka, vilket bara gjorde saken roligare.

Råd till bröllopsfestfirare:

• Håll antalet gäster nere. Bjud chefen någon annan gång, det blir bara nervöst.
• Anpassa musik efter plats och gäster. Skippa dans om dina gäster inte brukar gilla att dansa. Gillar ni chokladmousse? Ha chokladmousse.
• Inga bröllopsmagasin. Inse att de tjänar pengar på att ge dig nojor. Dessutom ljuger de.
• Inga måsten. Du minns dagen lika bra utan våningstårta. Dessutom är de äckliga.
• Kvinnor: ljug hos frissan och sminket om möjligt, de tar mångdubbelt för bröllop. Skippa helt om du vill.
• Fila ner! Ta bort allt du inte vill ha; skriv listor på saker du vill slippa. TA BORT.

Nu måste jag gå. Söta maken köpte glass :)

Varför kunde jag inte varit född blondin?

Det gör så helvetes mycket mindre ont att färga håret och ögonbrynen och använda mascara än att vaxa i ansiktet.

eller

AJ SOM FAAAAAAN!

Jag tänkte vara sådär lite skönt solidarisk och länka till Salong K i spalten här brevid. Läste den nån gång när idén var ny, och det verkade ju inte så pjåkigt. Någon av upphovskvinnorna sa i en intervju att själva tanken bakom sajten var att slänga in lite riktig feminism bland sånt som ”vanliga kvinnor” vill läsa. Det låter ju trevligt. Problemet är att den nuvarande versionen påminner mer om Aftonbladet Kvinna (alla vet ju att kvinnor inte kan läsa riktiga tidningar) eller Vilken Kvällstidnings Söndagsbilaga Du Vill. Kolumner (med feministist agenda i nästan 50% av fallen, Oh My!), skvaller, ”debatt” (vilket innebär att folk skäller lite på varandra) och sexspalter. Behovet av sexspalter tycks aldrig upphöra.

Jag frågar mig: vill Salong K ha dumma läsare, eller är de bara de största misantroperna hittils? Jag inte  riktigt vilket som är bottennappet bland rubrikerna på förstasidan, men "Salma Hayek räddad av sin hund" och "Stefan Sauk: Jag är attack-humanist" ligger i final just nu. Det finns säkert värdefulla diskussioner under all dynga (”vanliga” kvinnor är säker mer intesserade av läppglanstest och vårens hetaste fotöljer än vad jag är) men frågan är om sajten når sitt mål när skräpet ligger i vägen. Normalt funtade personer torde vända vid synen av Hollywoodskådisars husdjursäventyr, och folk som vill läsa aforementioned dynga kan nog hitta den på andra platser. Goal so not accomplished.

(design på väg)