Jag lär mig aldrig. Det blir alltid (bara tre exempel de senaste dagarna) att jag ger mig in i diskussioner jag vet bara kommer att göra mig arg. När de sker på skriven svenska blir det än värre, eftersom jag måste skriva med ascii (tangentbordet på jobbet är trasigt) och allt blir bara jobbigt. Jag vet inte vilket som är värst, riktigt dumma människor eller smarta typer med ett litet gäng skumma åsikter/kunskapsluckor. Eller särskrivning - jo, det är särskrivningar (HERREGUD HUR JÄVLA SVÅRT ÄR DET ATT TÄNKA EFTER INNAN NI SKRIVER BETAL KORT ELLER JÄTTE ROLIGT? Ni skadar min själ! Men det kanske bara är för att det är den enda sortens fel jag inte gör i skrivet språk numera.*)

::kisspaus::

Nu var det ju inte det jag skulle prata om. Idag ska vi prata om inställd Sverigesemester. Det var nämligen tänkt att vi skulle till Sverige i augusti, hälsa på mamma, visa maken en smålandssommar, gå på Winnerbäckkonsert (första prioritet, givetvis), och käka smågodis. Så inte; den svaga dollarkusen på sistone, i kombination med CSN och tandläkarräkning och det faktum att vi borde köpa biljetter nu, eller helst i förrgår, gör det ekonomiskt omöjligt. Med makens nya jobb (hurra igen! Han börjar den tjugoåttonde) kommer liknande grejer inte att vara ngt problem i framtiden, men som det ser ut nu skulle det inte funka ens med hjälp fr. mamma och med tömmande av just-in-case-kassan. Vi tar en långhelg i Portland eller kanske t.o.m San Fransisco (troligen inte), istället vet inte ens om maken har hunnit arbeta ihop till semester i sommar. Ömma modern kommer inte att blir glad, men det finns inget att göra åt det; snarast är det skönt att ha bestämt sig och slippa gå och ha panik för hur fan pengarna ska räcka till mat. Men ändå. Snyft. Stackars mig. Ingen konsert.

Sluta titta så där konstigt, det är synd om mig! 

Så var det dags då: Idag ska vi prata om kaffe. Jag har skrivit en del om det innan, men då handlade det mest om att få tag på sådant på sättet jag ville i Sverige. Nu befinner jag mig i vad som förmodligen är kaffets amerikanska huvudstad (kaffe och regn är vad de flesta associerar med Seattle) och har inte direkt det problemet. Mitt kaffeliv är trots det inte felfritt; ju mer jag dricker, desto mer petig blir jag.

Konstig faktum: även i kaffets mecca köper folk Starbucks. Jag kan inte förstå varför; det kostar lika mycket eller mer än på lokalägda ställen, och har generellt sämre kvalitet. Man behöver knappast var kaffekännare för att märka det; har man provat andra sorters espresso märker man att starbuckskaffe har en vagt metallisk och ganska platt smak, och att baristorna drösar på med alldeles för mycket syrop. Dessutom har man en suspekt företagsstrategi: att fylla upp marknaden med så många kaféer att de konkurrerar ut både lokala och egna ställen. Okej att man dricker Starbucks om man bor i ingenstans i Idaho, men vilket mellanstort samhälle som helst har ordentliga latte numera.

Vad vill jag ha, då?

1) God espresso. Trevlig, rund smak; inte för besk eller platt. Det beror både på bönorna, rostningen, och baristan. Kvaliteten på bönorna och rostningen är generellt ganska jämn hos samma rosteri, så har man hittat ett bra märke kan man hålla sig till det. Baristorna varierar så klart, jag följer principen att ge rejält med dricks till dem jag gillar och komma tillbaka till dem.

2) Ingredienserna jag gillar.  Jag vill ha sojamjölk (helst Silk) iställer för komjölk, och antingen vit choklad eller kola (white moccha/caramel latte.) Inte för mycket syrop, och inte för lite kaffe (hos Starbucks är ett espressoshot standard för en 12oz/över fyra dl, herreguud), två shots för en short, tre för en tall. Större kaffe än så förstår jag inte varför man skulle vilja dricka. Dessutom: blandar man caramel, sojamjölk och espresso rätt får man en underbar dryck som inte smakar som ingredienserna utan som en underbart sötbittermjuk balanserad version av deras allra bästa egenskaper.

Och var får man tag på dem? I Seattle finns Lighthouse Roasters (mina favoriter) och Umbria, båda säljer till andra kaffeer, Trabant som har åtminstone två ställen, Portlands Stumptown Coffee Roasters och Sleepy Monk (som jag inte provat) säljs på en massa ställen.

Fyra bra rosterier, en ändå dricker folk Starbucks. Jag fattar inte.

Kära svenska folket,

Idag ska vi prata om väsentligheter i skriftspråk. Jag bor inte ens i Sverige på längre (och språk bryts ner ganska snabbt, vill jag lova), ändå har jag bättre koll¹ på saker än många av er². T.ex:

:: Svenska använder sig generellt inte av sammandragningar i skriftspråk. Du säger nån, du skriver någon. Samma sak gäller något, tagit, sade och en mängd andra ord. Du skulle väl inte skriva egengklen bara för att man säger så?
  Emellertid kan jag köpa argument för sammandragningar om de handlar om språkförändring och utveckling. Okej, dra ihop då. Men använd för guds skull inte apostrofer! De används överhuvudtaget inte i inhemska eller försvenskade ord, helst inte överhuvudtaget. Det finns ingen jävla sån’t, OKEJ?

:: Sluta missbruka citationstecken, de indikerar att utrycket du använder inte är etablerat. Hip hop är etablerat. Likaså bowlinghall. Kanske inte browncoats³, men du kan alltid skriva s.k. innan och förklara i parentesen, eller hur?

:: Apropå apostrofer: Genitiv bildas utan. Utan! Avslutas inte ordet innan⁴ med s-ljud (från ett s eller ett x) läggs ett s till⁵. Max boll. Mias boll. Inte annars. I de få fall lånade ord bildar plural med -s skulle det aldrig ha varit någon apostrof där i något fall. Uppfattas?

:: Ett museum. Det där museet. Två museer. Med eller utan akut accentmarkering (é), bara du kör konsekvent. Ett medium, flera media. Eller flera medier, dock aldrig ett/ett media.

Allt klart? Okej, gå nu, och synda inte mer. 

Men vad i helvete? TV4 sänder inte grammisgalan i webbteve? Vad ska jag göra nu?

Inget kan de göra ordentligt. Idioooter.

Idag ska vi prata om tvättbjörnar: i morse såg jag en livs levande sådan för första gången. Klockan nollsex och trettio, när jag steg ut genom dörren för att gå till bussen, promenerade nämnda tvättbjörn obekymrat över gräsmattan. När den såg mig stack den åt andra hållet, vilket förmodligen var bra, eftersom jag inte vill att den slutar som den allra första tvättbjörn jag såg  - i fredags, vid busshållplatsen, påkörd och stendöd.

Stackars söta döda tvättbjörnen. Ska gå och gråta en skvätt nu.

Idag ska vi  prata om vädret. Jaha.

Dagens plans var julklappsinhandling. Eftersom det är december rivstartade jag med risgrynsgrötmix* inhandlat i lilla skandinaviska butiken (norsk, men endå.)  Sedan åkte vi buss till downtown, och så fort vi kom dit började det småsnöa. Det låter kanske inte så konstigt, men med tanke på det vanligtvis milda vädret här i kombination med att det både snöande och låg kvar i säkert två veckor förra året… Nä. Men det var bara lite slask. Ingen fara.

Vi handlade, slasket blev regnaktigt, vi vi tog oss till shoppingcentrat vid Westlake, var där i kanske en halvtimme… och när vi kom ut slaskade det ner refatsstora flingor som låg kvar. Medan vi försökte ta oss till vår planerade lunch fortsatte snöandet, och vi kom fram till att om vi ville komma hem överhuvudtaget borde vi nog ta bussen med en gång. Bussfan var naturligtvis försenad, och där stod jag, med yllekappa, gympaskor och genomvått hår i en kvart. Blir jag inte sjuk nu vet jag inte.

Bild fr. Seattle Post-Intelligencer.

Fast sedan fick jag världens godaste kaffe, och nu dricker jag glögg, så jag vet inte. Vädret har fortsatt sitt schizo, jag tror att himlen slänger ut att den inte vill ha kvar: slask, snö, slask, duggregn, spöregn, hagel. Snart blir det apelsinjuice, och börjar det regna kaniner höjer jag på sin höjd på ögonbrynen.

Idag ska vi prata om MIG! Bara MIG! Alla i Sverige verkar ha semester, och jag har precis börjat jobba. Alltså går det lite trögt med bloggandet.

Jag har en väldigt distraherande värk i mitt vänstra kna. Det känns inte när jag går (eller inte mer iallafall) men gör ont på ett molande sätt, lite som kramp eller mensvärk, när jag sitter. Vad tror ni? Owwies. Har tagit en värktablett och ätit en banan, hoppas det hjälper.

Jag vann en tvådagarstävling mot en dropdown-meny igår, och jag skojar inte. Nu sitter jag och namnger .gifversioner av planritningar av hus och jag har iallafall ett toppenjobb. Tjänar 200% av vad jag gjorde på ett kasst vårdjobb och har roligt åtminstone en del av tiden? Check. Jobbar med roliga människor? Check. Bordfotboll på jobbet? Check. Lång bussresa? Jo, check det med. Behöver jag någonsin svara i telefon? Nej. Check.

JAG JAG JAG! Nu är det fredag. Det ni. Och den här veckan ska jag inte vara vaken tjugofyra timmar för att läsa Harry Potter.

Idag ska vi prata on Neil Gaiman. Ni måste nämligen läsa Neil Gaiman.

Men nej, säger folk. Inte han, han skriver sånt som jobbiga gothungar läser, det är inte min grej.

Mööööp*

Och visst, gotherna gillar Sandman, och Sandman gjorde Gaiman välkänd (indo: The Sandman är en serie grafiska romaner eller "serieböcker" med modern mytologisk handling av den mörkare sorten, utgivna av DC comics), men han har skrivit så mycket mer: romaner och noveller, dikter och barnböcker, filmmanus och en biografi över Douglas Adams. Och ja, han har en speciellt stil, när man läser Gaiman vet man aldrig riktigt vad som är verklighet och fantasi, och det spelar egentligen ingen roll, för båda bär lika mycket vikt i det stora hela. Han är dessutom inte den sortens författare som hittade EN vinnande historia och skrev den om och om igen: varje ny Gaimanbok är en helt ny resa.

Min personliga favorit är American Gods (utgiven på svenska som Amerikanska gudar, men läs den på engelska för att göra den rättvisa) om USA, om gudar som folk tog med sig dit men inte tror på länge, och om Shadow som saknar riktning och glöd men träffar en man som kallar sig Wednesday på ett flygplan någonstans över mellanvästern. Neverwhere är en helt annan sorts historia om en kontorsarbetare i London som tar hand om en skadad hemlös flicka; sedan rasar hela hans verklighet. Coraline är en barnskräckis som roar nioåringar och skrämmer vettet ur vuxna. Fragile Things och Smoke and Mirrors är samlingar av noveller och dikter, många av dem prisbelönade. Anansi Boys anknyter löst till mytologin i American Gods, men är (ytterliggare) en helt annan historia om hur otroligt pinsamt livet kan bli om man är Fat Charlie, och ens pappa råkar vara tricksterguden Anansi. The Day I Swapped My Dad For Two Goldish är en söt men ganska konventionell barnbok. Ytterligare en barnbok, som blev teater i London förra året, är den mer intressanta The Wolves in the Walls. Good Omens är skriven tillsammans med Terry Pratchett är och en helt hysterisk skildrig av ett Armageddon där saker blev lite fel, antkrist blev förväxlad på BB, och ängels Aziraphale och demonen Crowley vill inte att någon värld ska gå under alls, de gillar mänskligheten (den har kallars "en blanding av Paradise Lost och Liftarens guide till galaxen".)

Gaiman har förresten inte bara böcker på sitt samvete, för ett par år sedan skrev han tillsammans med Dave McKean (som illustrerat många av hans böcker) manuset till filmen Mirrormask, som inte gick upp stort i Sverige, men som hade paraleller till både Alice i Underlandet och Labyrinth. I sommar kommer Stardust ut i USA, den var först en bok, en slags gammaldags saga, som blivit film med bl.a. Claire Danes, Robert DeNiro och Michelle Pheiffer.

Knappast en allomfattande lista, men poängen är att alla kan hitta något av Gaiman som de gillar. Dessutom är han bara på allt han skriver; både handling, karaktärer och dialog imponerar. Han är född och uppvuxen i Storbrittanien men har bott stora delar av sitt liv i USA, och klarar av skildringar av båda miljöerna galant.

Summering: Gaiman är bäst. Han är desstom googles första hit på "neil" och har en underbar blogg. Så upp från stolen nu, ut med er och skaffa semesterläsning.

Åsa skrev om klassträffar, och sånt vill man inte vara med om om man är jag, men när jag springer in i en blogg tillhörande en klasskompis från gymnasiet som jag verkligen gillade, då blir jag glad. Gladkaka? :)

(Nu tittar maken lite trött på mig. Jag och min blogg, la la la. Etc.)

Men! Det var inte det vi skulle prata om idag. Vi skulle bli inspirerade av Åsiktstorped-Micke istället, och prata gångstilar. Alla går olika, det vet vi, och jag går speciellt fult, men det var inte temat, det heller. Det handlar om Jönköping.

En sak vi ofta lade märke till där och då var att en viss sorts killar – jag vet riktigt hur jag ska klassificera dem, men spänntyper helt enkelt, gick omkring och såg ut som om de bar omkring på en tyngre, otymplig apparat. Svags bakåtlutad, bredbent fast med fötterna ihop, armarna böjda… Inte bara killar förresten, teaterläraren på gymnasiet fick en gång säga till en klasskompis till mig att hon inte kunde gå "som om du bar på en teve." En annan gång höll en polares bekant på att åka på stryk då han i onyktert tillstånd ropade till en lika överförfriskad typ någon i stil med " Öh, sätt ner kylskåpet!"

Okej. Men finns det här på andra ställen? Jag märkte det aldrig i Lund, men Lund var så jävla fullt av brats, och spänntyper läser väl inte vid universitetet? De får jobb på Manpower eller blir elektriker. Här i USA har jag sett typen, men inte gångstilen.  Finns den där du bor? Är det en svensk håla-företeelse? En svensk spänn-företeelse? Eller bara Jkpg? Tål att undersökas.

Idag ska vi prata om böcker. Eller, rättare sagt, om en bok. Först tänkte jag fundera ut vilken den bästa boken jag någonsin läst är, men det är förstås omöjligt. Det finns alldeles för många faktorer att ta med i beräkningen: när jag läste den, genre, det faktum att jag har en tendens att värdera karaktärer och  -beskrivningar över välkonstruerade handligar. Iallafall.

Den absolut sämsta vuxenroman jag någonsin läst ut¹ är Johanne Hildebrandts Freja (det var två och ett halvt år sedan nu, men jag minns min avsky som vore det igår. Lyckligtvis gäller inte samma sak den oerhört tråkiga handlingen.) Den rekommenderas av någon (moders kollega?) som visste att jag var intresserad av mytologi. Blä. För det första har Hildebrandt alldeles uppbarligen läst Marion Zimmer Bradley, och hon verkar vilja fortsätta i samma tradition. Alltså: känd myt (i detta fall konflikten mellan vaner och asar), den ena är relativt jämlik, martriarkal, och God, den andra våldsam, ojämlik, patriarkal och om inte direkt Ond, så åtminstone Otrevlig och långt ifrån God. En kvinnlig huvudperson som är mytologiskt välkänd, men som ikläds en något annorlunda gestalt än man är van vid – dels för att förvåna, dels för att göra (den förändrade) mytologin möjlig. En kärlekshistoria, kanske. Några dumma brudar, någon smart. Lite soldater. Åtminste en intelligent person på De Mindre Godas sida. Massor av sex. So far, so good. Väldigt sterotypt, jag vet, men fullt genomförbart om man skriver väl (MZB klarade det galant) och inte låter mallen lysa igenom fullt ut. Tyvärr lyckades inte Hildebrandt med det, historiemallen är genomskinlig hela tiden, karaktärerna är tråkiga och inkonsekventa, miljöerna stereotypa, handligen så in i helvete tråkig, sexet överdrivet och – gissa? – tråkigt. Hela eländet uspelar sig i någon slags kvasibronsåldersamhälle där alla är människor, kanhända med lite småmagiska förmågor på det där chica, förhistoriska sättet. Freja är van, så klart. De jordbrukar och dyrkar kvinnliga guddomar och använder brons. Så kommer de elaka asarna som, om jag minns rätt, använder järn. Samt inte dyrkar gudinnor. Och så konfliktas det och sexas och hålls på, lite folk dör, och till slut tar det nog slut, och det minns jag med lättnad.

Ända ogillar jag inte Johanne Hildebrandt som krönikör. Jag håller inte alltid (okej, oftast) med henne, och även om jag inser att krigskorrespondenter kanske behövs, så kan jag inte relatera till hur någon kan åka till en krigzon frivilligt. Men hennes sätt att skriva krönikor och artiklar är helt okej, bra och passande för sitt medium. Så varför en så in i helvetes dålig roman?

(Vill man läsa samma tema välgjort väljer man Marion Zimmer Bradleys Avalons dimmor (The Mists of Avalon, Arthurmyten) eller Facklan (the Firebrand, Trojanska kriget.) )

När vi var och handlade idag fick jag en plötslig Insyn I Hur Saker och Ting Fungerar. Eller iallafall en hygglig idé om en tendens jag har märkt.

När jag precis började tjoa omkring på internet regelbundet, runt -99, fanns det inget intressantare eller mer samtalsvänligt än Starbucks, och speciellt Frappuccino. Visserligen befann jag mig då i den ålder visa människor benämner "då man borde vara inlåst" (vanligt folk säger "tonåren"), och var därför extremt mottaglig för fads och grupptryck, men jag tror tendensen fanns överallt. Dem av oss som hade kontakter på andra sidan Atlanten (nu pratar jag om USA, jag bodde i Sverige på heltid tills jag var arton) smittades så klart av denna iver, men hittade inget utlopp för den då smaksatta islatte inte precis var vardagsmat i småstäder mot slutet av nittonhundratalet. Jag har ett klart minne av att vara i Stockholm på shoppingresa och djupt imponerad av Coffee Cup mittemot SF-Bok i gamla stan. Ett lika klart minne innehåller en Londonresa något år senare, febrilt letande efter en Starbucks och den första, förälskade klunken frap. Men det är värt att notera att ingen fattade vad jag pratade om: kallt sött kaffe med smak? Modenycken fanns, men den var inte allmänt tillgänglig. Inte än.

När jag kom tillbaka från USA första gången visste ingen var Ben & Jerry’s var. Ej heller andra året. När jag flög tillbaka tredje året läste jag en artikel i Scanorama, SAS otroligt tråkiga flygtidning, att de skulle introduceras i större städer, och när hösten kom -05 och jag bodde hos kompisar i Malmö tog jag mig över halva stan för att hitta en 7eleven som hade svindyr Phish Phood. Jag var lite besviken över att de inte hade min favoritsmak, men vaddå. Jag hade hemlängtan. Nuförtiden är B&J glassen i allas smak, enligt Mister Åsiktstorped introducerade de precis tre nya smaker i Sverige. Med större internetanvändande och populärkulturellt utbyte sprids trender snabbare. Jag har t.ex. sett flera referenser till Oreos (dubbla chokladkex med vaniljcreme emellan) i både svenska och tyska bloggar på sistone. Är det nästa trend? Vad kommer sen? Mac and cheese? Jag ser fram emot att läsa om det.

Jag kan rekommendera Ben & Jerry’s-butiken på Market Street och deras jordgubb/kiwisorbet. Och så har jag en intervju nästa onsdag, om en och en halv vecka alltså.

Idag ska vi prata om bokstäver. Å, ä och ö närmare bestämt. Ni sitter där, med era normala, snazziga, svenska tangentbord där nämnda bokstäver finns lite överallt (eller iallafall på ett ställe var.) Jag har inte den lyxen, så jag måste fuska.

Vanligtvis kör jag på Microsoft Word – det är relativt enkelt att ställa det så att speciellt knapptryckningar som t.ex shift+e+a blir ä. Busenkelt efter ett tag, när man har vant sig. Problemet är att det bara funkar i word, och man orkar inte alltid plocka upp word när man ska skriva en åtta ord lång kommentar.

Räddningen? HTML + ASCII. ASCII är ett set av 95 tecken, alla siffor och bokstäver i det engelska alfabetet plus killarna som bor ovanför siffrorna på era tangentbord (på samma tangenter alltså, inte F1-12) och några till. Med hjälv av dem kan man få en sida att visa ungefär vilken karaktär som helst. Iden är enkel: ett andersamp (&, vad du förmodligne kallar "och-knorren" eller något sånt), en teckenkod, och ett semikolon som avslutning.

Ä (litet) är alltså ä (uml är kort för umlaut, tyskarnas namn på prickar). Samma princip för é (é) och andersamp själv (&), eftersom man inte kan använda det "naket" (då tror datorn att man försöker starta en karaktär, och det slutar sällan väl.)

Men. Det är ju jag. Och eftersom a) koden är känslig och inte klarar av att man skiver fel och b) jag är extremt bra på osannolika typografiska fel, blir det ofta konstigt. Jag skiver å fast jag menar ä, eller dubbelgarderar mig och skriver &aouml; och det ser inte klokt ut i era stackars kommentarer.

Fast nu vet ni varför.

Idag ska vi prata om Ballard. Ballard är den del av Seattle vi bor i, belägen i nordvästra delen av staden mellan Fremont, Wallingford och Puget Sound (eller, för de flesta, havet). Innan den var en del av City of Seattle var Ballard en egen stad, och det vimlar fortfarande av lokalpatrioter som avskyr alla former av nybyggnader. Det finns, i mitt tycke, inga rimliga anledningar till detta, då de bygnader som försvinner varken är gamla eller vackra. Till skillnad från många ställen på norra väskusten finns det faktskt lite äldre hus, även om ’Old Ballard’ är från sekelskiftet 18/1900 och bara något kvarter stort. Restaurangen Madame K’s har en övervåning som var bordell fram till 1910, och husen är av riktigt tegel snarare än betong. Mmm. Jag går dit ibland när jag behöver komma ihåg att världen finns på riktigt. Dessutom är det ”the Swedish neighbourhood”, vilket numera inte innebär något annat än att nya byggnader får fåniga namn, att det finns ”Scandianvian stores”¹ och att svenska flaggor fins utspridda lite varstans.

Till saken hör att Ballard måste ha det högsta antalet inredningsbutiker per capita i hela västra USA. Hela Ballard Avenue är överbefolkat med små mysiga designbutiker, det mesta lokaldesign. Eftersom Seattle har flera konstskolor finns det talang nog att ösa med sked, och någon bestämde dig för att placera mig (för att inte tala om min stackars plånbok) mitt i smeten. Lyckligtvis är inkomstnivån rimlig och designerna okända, så prisnivåerna är helt rimliga, för att inte säga fynd². De stora kedjorna måste man åka till downtown eller köpcentrumen för att hitta, men det finns så mycket mysig här att jag oftast inte känner för det.

Idag ska vi prata om Wilcox.

Wilcox är chokladmjök. Eller, förresten, Wilcox är till chokladmjölk vad Marabou är till någon polsk skitmjölkchoklad från Netto. Wilcox är allt en mjölkchoklad ska vara: krämig, chokladig, lokalproducerad och totalt fri från lågkaloriprodukter.

Jag smakade underverket första gången dagen innan jag åkte hem till Sverige efter mitt första år på college, och sen saknade jag smaken hela sommaren.

Wilcox är egentligen inte chokladmjölk, det är mer som chokladgrädde. Väldigt lätt grädde, men iallafall. När man duckit ur men glömt att skölja ur glaset efteråt blir det en hinna av fett, precis som med grädde. Nu ska jag inte oroa er; jag man dricker inte Wilcox. Det vore både ohälsosamt och slöseri med smak. Istället häller man upp ett halvt glas och sitter och småsmuttar, så mellan mig och min söta man räcker en halvlitersflaska till utgångsdatum (dessutom är det i princip det enda mjölkfett jag får i mig, då jag dricker sojamjölk och käkar margarin istället för mjölk och smör.) Inga förhöjda blodfetter här inte. Än.