Åsa kommer väl sky mig som pesten efter det här (fondväggen är iallafall inte med på bilderna, whew), men jag bestämde mig för att haka på Show and Tell, en utmaning som åker runt bland utlandssvenskarna i bloggosfären. Lite. Fast jag följer inte reglerna, jag stjäl Annes före och efter-tema istället. Ok: Mycket heminredning - medelklasstanter är vi allihopa - men tro mig, man kan behöva lite svenskestetik när man regelbundet utsätts för blommiga dushdraperier med volanger och heltäckningsmattor i badrummet. Beuh.

Okej.

Badrummet  -före är precis när maken flyttade in. Efter är för ngn månad sen. Vi har målat det gula vitt, satt in skåp, växter, speglar, draperi… Numera hänger dock toapappret på en krok uppe vid taket, då en viss griskrokodil käkar det till frukost annars (husdjur mentioned! åsahatpoäng #2; check.)

Sovrum - före är när förra hyresgästen bodde här. Efter är i februari- vi har målat det gula porrrött, flyttat in en jättegammal säng ärvd fr. makens farföräldrar, en gammal kista, satt upp tavlor och klockor och bilder (och en karta över Londons tunnebanesystem som skymtar fram i ena hörnet), samt en jättespegel och två stora bokhyllor som inte syns på bilden. Sedan dess har vi även satt upp persienner.

Ni får inga bilder på vardagsrummet/köket, eftersom jag inte har ngn bra bild på köket, och ingen aktuell av vardagsrummet med vinkel motsvarande de gamla bilderna. Ni får en kaktusbild istället.

Fina kaktusar. 

… men jag ska inte klaga. Vi var på IKEA i helgen. Jag tror inte svenskar i Sverige riktigt kan uppfatta hur viktigt IKEA kan bli om man inte kan resa tillbaka regelbundet. Det handlar delvis om en miljö som ser likadan ut överallt, men även om en estetik: allt på IKEA är inte snyggt, men i princip allt följer ett stilideal svenskar blivit uppfostrade de senaste fyrtio åren. Att slippa sängkjolar och gammelrosa blommor är en jävla lättnad, måste jag säga. Men allt handlar inte om möbler, eller ens saker. Det handlar om ord. Inte ens ord, förresten: lingvistiska mönster. Saker heter saker på svenska. Eller som konstiga platser som trots allt är svenska - eller ibland norska - och därmed ser svenska ut på skyltarna. Det känns tryggt på en helt omedveten nivå, samma nivå som skakades på djupet de första månaderna av gula streck på gatorna och vattenspridare som liksom pulserar istället för att luta fram och tillbaka. Jag sitter i restaurangen Småland och käkar lingonsylt med min vegetariska lasagne (vad fan? Jag gillar inte ens lingon.) och liksom myyyser. Cholkaden, osten, oboyen och möblerna är bara extrapynt.

Men grejer blev det. Krukor och växter och mattor, en och annan bokhylla och kanske en dyna till griskrokodilmonstret*. Lägenheten tar sig, tammetusan. Skrymsle efter skrymsle betas av, snart är allt fult gömt. Då kan vi flytta :)

Jag dricker oboy. Fatta! Oboy! Införskaffades på IKEA i lördags, tillsammans med hällekaka, flädersaft, kexchoklad, och just med, badrumsskåp och speglar och hyllor och grejer.

Vare sig jag är i Sverige eller USA saknar jag alltid just mat (och vänner, men det är en annan historia). Mac & cheese, boca burgers, graham crackers. Eller exotisk nektar, kexchoklad och nyponsoppa. IKEA finns, The Northerner finns, och mamma skickar saker, men det hjälper inte hela vägen - inga affärer har t.ex. 7% herrgårdsost. Eller nektar. Jag har druckit två liter nektar i veckan sedan jag var en tvärhand hög, och jag lovar att jag fortfarande har abstinens. Stackars mig.

Å andra sidan har jag numera soffkuddar, hallspegel, badrumsskåp och en potatismosare.  Det funkar som plåster på såren. 

Jag tänkte att jag skulle berätta att vi äntligen har en soffa. Men sen kom jag på att jag aldrig relaterat hela den långa, jobbiga historien om vår sofa för er. Nu kan därför inte rimligtvis förstå den lättnad vi känner över att vara soffinnehavare.

Så det får vara.

Jag skrev om det här. Orkar inte översätta.

 Men jag har fortfarande målarfärg i håret.

Nu ska det bli måla av.

Det är dags igen. Måla-dags. Den här gången är det badrummet som ska fixas - tvärr blir det inga före-och-efter bilder, då vi inte har någon kamera längre, men ni blir kanske glada nog av att veta att jag slipper smutsgult från och med nu. Helt och hållet (okej, tvättstugan är fortfarande gul, men där bor vi inte, så det spelar inte så stor roll.)

Vitt ska det bli, och även om det inte är så kul, så har vi inte mycket till val eftersom a) det är litet och mörkt och b) skåpet och handfatet har lite mysko nyanser som är svåra att matcha.

Inget bloggande imorgon alltså, bara färg-och-prylhandlande, skrubbande, spacklande, plastande, tejpande och målande. Men å så kul. It’s been a long time coming.

Kortkorta versionen: ingen soffa.

Korta versionen: efter fem månaders väntan är soffan c:a 10 cm för stor för att gå in genom dörren. Och det är inget åbäke till soffa. Inga pengar tillbaka, bara tillgodo. OM, I say OM de kan sälja den. $1048. Sen beställa ny soffa och vänta i tre månader till. Suck.

Jag orkar inte ta den långa versionen en gång till. Och KJ är MIA tills på onsdag.

Fast alla avgudade min grillade aubergine igår. 

Nu är jag trött i fötterna, och ögonen, och hjärnan. Var det så när jag tillbringade en dag på stan i Sverige också? Jag var iochförsig aldrig tvungen att shoppa med en make som inte vill ha någonting, som blir uttråkad och som tycker att allt är för dyrt.

Köpte vi nåt då? Jodå. Ett par flip-flops, mat, och världens snyggaste zink-ampersand att hänga på väggen. Och balsam. Inga t-shirts till maken blev det, och ingen sommarklänning till mig (den finaste jag hittade ville jag verkligen ha, men inga $128 går till klänning här inte.) Men fina bilder tog vi – vill ni se?

Sen kom vi hem, och jag fick telefon från framtida chefen B med meddelande om att han ville vara framtida chef. Jag fick mail från S redan förra veckan, men jag vågade fortfarande inte hoppas riktigt hoppas att de inte tröttnar i väntan på att mina papper blir klara. Nu verkar de ganska villiga att vänta ett tag, så jag hoppas.

Min skrivbordslampa pajade, så jag ska gå någon annanstans och läsa.

Jaha. Här sitter jag och dricker fejk-7up med is, ty jag är varm. Det blev vår ute helt plötsligt, kanske till och med försommar, sådär helt appropå (ok. á propos. Whaaaaatever.) Femton grader och sol, collegepojkarna har redan knälånga utility shorts och flip flops, men det kan man ju inte veta innan man gick. Rock tog jag inte, men däremot stickad klänning, om än kort.

Varmt. Jog tog lite kort på blommor, och hittade tre till inredningsbutiker. Nu måste jag skaffa en reproduktion av en gammal karta av Londons tunnelbanesystem och en jättefin kaffespegelklocka. Suck. Men fint.

På vägen hem passade jag på att köpa nya tandborstar och ett stort svart pappersark som bakgrund till Horus-papyrustavlan maken köpte i London. Samt en dricka, eftersom allt jag drack till lunch var en iskaffe. Naturligtvis glömde jag bort dess hela existens tills jag kom hem, för ett pucko är jag, men iallafall.

Om jag nu fick fortsätta hela istemat med att stoppa mina stackars fötter i en hink isvatten vore jag glad, men det går inte, p.g.a a) brist på hink och b) måste laga middag nu. Dhal. Enligt recept, bara det!

Idag ska vi prata om Ballard. Ballard är den del av Seattle vi bor i, belägen i nordvästra delen av staden mellan Fremont, Wallingford och Puget Sound (eller, för de flesta, havet). Innan den var en del av City of Seattle var Ballard en egen stad, och det vimlar fortfarande av lokalpatrioter som avskyr alla former av nybyggnader. Det finns, i mitt tycke, inga rimliga anledningar till detta, då de bygnader som försvinner varken är gamla eller vackra. Till skillnad från många ställen på norra väskusten finns det faktskt lite äldre hus, även om ’Old Ballard’ är från sekelskiftet 18/1900 och bara något kvarter stort. Restaurangen Madame K’s har en övervåning som var bordell fram till 1910, och husen är av riktigt tegel snarare än betong. Mmm. Jag går dit ibland när jag behöver komma ihåg att världen finns på riktigt. Dessutom är det ”the Swedish neighbourhood”, vilket numera inte innebär något annat än att nya byggnader får fåniga namn, att det finns ”Scandianvian stores”¹ och att svenska flaggor fins utspridda lite varstans.

Till saken hör att Ballard måste ha det högsta antalet inredningsbutiker per capita i hela västra USA. Hela Ballard Avenue är överbefolkat med små mysiga designbutiker, det mesta lokaldesign. Eftersom Seattle har flera konstskolor finns det talang nog att ösa med sked, och någon bestämde dig för att placera mig (för att inte tala om min stackars plånbok) mitt i smeten. Lyckligtvis är inkomstnivån rimlig och designerna okända, så prisnivåerna är helt rimliga, för att inte säga fynd². De stora kedjorna måste man åka till downtown eller köpcentrumen för att hitta, men det finns så mycket mysig här att jag oftast inte känner för det.

Nu är jag trött. Jättetrött. Jag har tvättat väggarna hela dagen.

Ja. Tvättat väggarna. Nu är det inte så att min renlighetsmani har slagit över i alldeles vanlig galenskap, jag har en anledning. Ett syfte. Ett högre mål.

Vi ska måla. Som jag har väntat på det målandet. Min söta man flyttade in i september, och sedan dess har jag väntat, planerat, väntat lite till, och knarkat inredningstv och –böcker tills ögonen blödde.

You see, vår lägenhet är gul. Det är inte en snygg gul. Det är inte en ny gul. Det är en gammal smutsgul färg som ägaren tyckte skulle ge ett mexikansk intryck tillsammans med otroligt tacky eluttag i fejksten.

Nej, det funkade inte. Så nu ska vi måla om. Har man inte turen att bo i ett land där lagen ger en rätt till nya tapeter ibland  (jag minns att, men inte hur ofta, från hemkunskapen i åttan) får man skatta sig lycklig om ens hyresvärd låter en måla om själv. Vår är snäll (han hara bara ingen smak), och igår var vi och köpte den beiga kalahari (vardagsrummet), den bruna osso bucco (fondvägg) och en i mitt tycke otroligt snygg bordellröd till sovrummet. Min söta man ville egentligen ha en brunare röd, men test med färgkort bevisade att det var alldeles för mörk, det skulle bara bli mörkt. Anna wins again!

Hyresvärden lade till, när han okejade våra färgval, att "from an architectual perspective" skulle vår bruna vägg göra rummet mindre. "’From a Swedish perspective’, gör gula väggar att den ser ful och smutsig ut" sa jag. Inte. Folk här blir irriterade när jag berättar att mina polare hemma kollar på amerikanst inredning-TV för att ha nåt att skratta åt, men allvarlig talar, amerikaner har ingen smak. De verkar ju till och med inse det själva; alla de okej programmen har åtminstone en brittisk man som har koll på saker.

I varje fall: vi syns på söndag. Det kommer en fotodokumentär, jag lovar. Nu ska jag gå och undvika att andas in Livsfarlig Spackelånga.