Idag får både Finland och Italien mig att vilja börja gråta.

Citat us DN, den senare artikeln:

Fy fan, jävla mänsklighet, jag hatar er. Allihopa.

Det är svårt att "vara" "kvinna".

Faktiskt. Det är säkert inte lätt att "vara" "man" heller, det vet jag ingen egen erfarenhet av, men att göra kvinnlighet är fan ingen semester. Man lär sig så klart så länge man lever, men det hjälper att att jag missat de första tonårsläroåren genom att totalvägra ögonskugga, ha på mig trasiga jeans och läsa de Beauvoir (på svenska, den gången) iställlet för att bläddra i VR, fullfnissa tretton stycken i ett liter badrum, och knulla musiker. Jag kan inte normalisera jobbiga grejer, de förblir jobbiga, men eftersom de blir mer och mer jävla obligatoriska ju äldre jag blir är precis lika jobbigt att låta bli.

Det är jobbigt att gå upp en halvtimme innan maken, fast våra bussar går samtidigt, för att ha okej hår. Det är jobbigt att raka/vaxa/eppilera benen/bikinilnjen/under armarna. Det är jävligt jobbigt att duscha hela tiden (mer ett krav i USA, tror jag*), jobbigt att fila fötterna, att hitta en bh som passar, att måla naglarna och fixa till smiket trettiotusen (läs två) gånger under dagen, och det är asjobbigt att gå i klackar. Just klackar skiter jag i, tillika kroppshåret (oftast) men när jag sitter på cykeln på gymmet och Wired eller MacWorld inte finns att få tag i blir jag alldeles chockad över hur normaliserat det skitjobbiga verkar vara för så många. Så många tidningar som upprepar samma saker om samma ögonskuggor och fotfilar och fucking jävla artontimmarsmascara. Det upphör aldrig att förväna mig att folk inte blir trötta och ifrågasätter det nödvändiga i allt detta pillande.

Folk som inte idkar feminism (= dumma jävlar) brukar säga a) att kvinnlighet är natuuuuurligt och b) att hänvisa till patriarkat innebär att man omyndigförklarar biokvinnor. De verkar inte ha tänkt på hur fucking jävla jobbigt det är att kleta på foundation varje dag, eller att den enda anledningen till jag inte är diktator över hela planeten ännu är att jag är upptaken med att hitta den perfekta, kluddfria, mascaran.

Sen kan man bli med barn också; jag undrar ibland hur mycket av åttans sexualkunskapsskrämseltaktik funkade på andra elever. Själv var jag nyligen paranoid och fick igenom ett antal gravtest när mensjäveln var fyra dagar sen, trots att jag aldrig har haft oskyddat KIFsex i hela mitt liv. Tänk om. Bättre att vara säker, bättra att oroa sig utan anledning, astt ha ont i magen halva tiden, det är så komplicerat med abort här, så dyrt och gynekologer gör så ont.

Det är jobbigt att "vara" "kvinna". Mer om skorna en annan gång, nu ska jag till Montana.

—

* Jag skulle nog bli socialt utstött om folk t.ex. på mitt jobb fick reda på att jag bara duschar varannan dag. Att inte duscha varje morgon? Omhmigod, B.O.!

Men först: jag ber om ursäkt för frånvaron, men jag har var ledig. Hela förra helgen plus måndag-tisdag gjorde jag ingenting. Alls. Sen började fangirla en helt ny grej och då gick allt utför, och sedan jobbade jag igen. Men böcker, böcker!

Stora hyllan; böcker G-Z. Den blev nyligen mycket tommare då vi rensade ut och skaffade ny hylla. Vi har ganska få böcker om man ser till våra respektive bokälskande personligheter; jag fick göra mig av med mycket när jag flyttade (åtminstone fem hyllmeter, förmodligen mer.)

Lilla hyllan; de enda böckerna där är vår hela lyrik- och dramatiksamling (mkt liten), samt några oversizade böcker om, eh, boktillverkning och förlagsverksamhet. 

Nya hyllan.  Skön- och facklitteratur huller om buller A-G.

Boktema jag inte kan få nog av: kvinnor och filosofi. Egenligen ville jag ha en bild på Nancy Tuanas underbart obligatoriska Woman and the History of Philosophy, eller Susan Moller Okins Women in Western Political Thought, men jag kunde inte hitta Tuana och äger inte Okin. 

Favoriter rent generellt: American Gods av Neil Gaiman, Gender Trouble av Judith Butler, The Penguin Book of Vampire Stories (antologi med den bästa som skrivets i vampyrgenren, inklusive Tanith Lees underbara novell Fleur de Feu or Bite-me-not) Neither Man Nor Beast av Carol J Adams (om kopplingar mellan  olika former av förtryck rent generellt, och specifikt mellan köttätande och patriarkat. Det låter flummigt men är oerhört genomtänkt och välgrundat, om än inte helt akademiskt. Rekommenderas.) och The Red Wyvern av Katharine Kerr. Kerrs Deverry-serie var en av de mängder böcker jag gjorde mig av med, och jag har långsamt köpt tillbaka dem (på orginalengelska de här gången, vilket faktiskt är lite synd då den var en av de bäst översatta fantasyserier jag läst, och dessutom snygga. Här har jag fula standardfantasypockets, men det får man leva med. Fast egentligen gillar jag Daggerspell (Silverdolken) bättre.)

Överhuvudtaget är det mycket mytologi och folkgrejer och fantasy i vårt hem. Jag läser gärna high fantasy och magiskt realism, vi gillar ungdomsfantasy/scifi båda två av nostalgiska skäl, och maken har kilovis med mytologi från världens alla hörn; läser han inte den läser han tolkningar i form av Jung, von Franz eller Hillman (och sen knyter vi ihop genom att blanda in kvinnor och filosofi: The Task Utopia: A pragmatisk feminist perspective, av Erin McKenna, min handledare från PLU). Man skulle kunna säga att vi helt saknar verklighetsanknytning, men då skulle man ha fel. Vi kommer tillbaks till det. Jag glömmer ofta att makens skandinavienintresse inte börjar och slutar med mig. Ibland hittar jag en Moa Martinsson eller Sigrid Undset eller Karin Blixen i bokhyllan och frågar mig varför i hela världen jag släpade med mig den över atlanten, bara för att upptäcka att den är i översättning och att jag inte ens läst den. Hepp.

Hur jag läser: Jag gillar min teori och underhållning separat, tack. Jag analyserar inte före tredje genomläsning (andra om jag ogillar texten); jag har ingen simultankapacitet och jag inte läsa och tolka samtidigt. Jag försöker Camus med kan inte med honom av den anledningen. Jag kan älska böcker och inse att de är av tvivelaktig kvalitet (se Rowling, Rice, osv.) Jag älskar ungdomsböcker för att de är underhållning rätt igenom. Idealsituationen är en bok, en kopp kaffe, en ipod att lyssna på i läspauser, och inga andra människor. Jag läser mycket mindre sedan jag skaffat internetuppkoppling. Jag kan inte lyssna på böcker annat än i bilen. Jag kan läsa varsomhelst.

Vad jag läser: fantasy (både high fantasy och magisk realism. Jag har hatat Tolkien under hela min fantasyläsarkarriär, men fantade när jag läste om serien innan filmerna kom. Ogillar dock fortfarande ettan), kvalitetsscifi om jag har ork men det har jag inte, filosofi (jag har en speciellt läsfetish för populärkultursfilosofi av "The Philosophy of Monty Python"-typ), alla former av genustexter med dragning åt socialantropologi.

Vad jag inte läser: bestsellerlistan. Deckare (undantag: gammaldags whodunnits av Christie-typ), amerikanska och ryska romanklassiker (jag blir automatisk avog av måsten), ren skräck, reseskildringar, chicklit, BOATS.

När jag var liten läste jag: allt. Jag minns speciellt Narnia och Lillla Huset på Prärien, mytologi redan då, tre miljoner hästböcker och allt jag kunde hitta om stjärnor och planeter; av någon outgrundlig anledning var jag mycket intresserad av Andromedagalaxen. Michael Enge och Maria Gripe.

Nylästa favoriter: The End of Mr Y av Scarlett Thomas, We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson. The Trouble with Normal av Michael Warner.

Vi slutar med citat:

Okej göbbar av alla kön och former:

Jag är oinspirerad och har mensvärk, jag kommer inte på ngt att blogga, så:

Fråga mig vad som helst. 

Jag lovar att svara, kanske inte helt sanningsenligt om ni blir för snokiga, men svara kommer jag. Och innan ni ens frågar det så lovar jag att förklara varför jag flyttade hit. Kolla vad bra, nu slipper ni. Kommentera eller maila till sianna (snabel-a) onomatopoetry (punkt) com.

Sitter på jobbat, utan tillgång till hemmet eller bilder därav, så det blir fulkollagetajm.

Kommentar: Jag har generellt svårt for glossies; de riktar sig aldrig till mig iallafall, jag har inte pengarna de kräver (både i eget pris och i prisklass på det de marknadsför) och jag orkar inte 87% reklam. Seattles kanske främsta glossy, Seattle Metropolitan (The Stranger sade det bäst: "In its debut issue, Seattle Metropolitan magazine announced that "It takes a village — University Village — to marry hunting and gathering with sophistication." This is obviously a dumb sentence, but it functions as a mission statement for Seattle Metropolitan: work in a stupid reference and then link that reference to stupid shit you can buy. " ) är for den sortens manniskor som inte enns bodde här för tio år sedan (nej, jag vet att jag inte gjorde det heller.) Jag har försökt läsa tjejtidningar, bara för att inse att MacWorld är trettio ggr intressantare. Förutom de nedan läser jag ibland PhotoShop User och liknande ibland (men generellt är designtidningar för jävla pissdyra) och jag planer att börja prenumerera på en recepttidning för vetetariskt mat, för gud vet att vi behöver inspiration.

Bitch Magazine - A Feminist Reponse to Pop Culture. Jag älskar Bitch. Den är Bangs ngt mindre intellektuella, mer stöddiga lillasyster.

Wired läser jag på gymmet, det är den enda rimliga tidningen där, bland skvallertjafs och fitnesstidningar.

The Stranger ar en av Seattles två gratisweeklies i tabloidformat, med tydlig vänstervridning. Inte alltid av toppkvalitet, men alltid underhållande. Är även hemvist åt Dan Savages brillianta sex/relationsspalt Savage Love, som även publiceras i dussintals tidningar över hela USA.

BUST -  Mindre uttalat politisk än Bitch, mer tjejtidning fast med hjärna. Smart hjärna.

Seattle Weekly  - Ungefär som The Stranger, fast lite mindre hysterisk. Har världens bästa Ask an Uptight Seattleite .

Kära svenska folket,

Idag ska vi prata om väsentligheter i skriftspråk. Jag bor inte ens i Sverige på längre (och språk bryts ner ganska snabbt, vill jag lova), ändå har jag bättre koll¹ på saker än många av er². T.ex:

:: Svenska använder sig generellt inte av sammandragningar i skriftspråk. Du säger nån, du skriver någon. Samma sak gäller något, tagit, sade och en mängd andra ord. Du skulle väl inte skriva egengklen bara för att man säger så?
  Emellertid kan jag köpa argument för sammandragningar om de handlar om språkförändring och utveckling. Okej, dra ihop då. Men använd för guds skull inte apostrofer! De används överhuvudtaget inte i inhemska eller försvenskade ord, helst inte överhuvudtaget. Det finns ingen jävla sån’t, OKEJ?

:: Sluta missbruka citationstecken, de indikerar att utrycket du använder inte är etablerat. Hip hop är etablerat. Likaså bowlinghall. Kanske inte browncoats³, men du kan alltid skriva s.k. innan och förklara i parentesen, eller hur?

:: Apropå apostrofer: Genitiv bildas utan. Utan! Avslutas inte ordet innan⁴ med s-ljud (från ett s eller ett x) läggs ett s till⁵. Max boll. Mias boll. Inte annars. I de få fall lånade ord bildar plural med -s skulle det aldrig ha varit någon apostrof där i något fall. Uppfattas?

:: Ett museum. Det där museet. Två museer. Med eller utan akut accentmarkering (é), bara du kör konsekvent. Ett medium, flera media. Eller flera medier, dock aldrig ett/ett media.

Allt klart? Okej, gå nu, och synda inte mer. 

Det har varit mycket normativitet idag. Först läste jag Scott Westerfields utmärkta ungdomsscifi Uglies, sedan påbörjade jag The Trouble with Normal - Sex, Politics and the Ethics of Queer Life, av Michael Warner, som jag på något sätt missat fram tills nu. Eftersom jag precis läst meningarna

"Almost all children grow up in families that think of themselves and all their members as heterosexual, and for some children this produces a profound and nameless estrangement, a sense of inner secrets and hidden shame. No amount of adult "acceptance" or civil rights is likely to eliminate this experience of queerness for many children and adolescents.  Later in life, they will be told that they are "closeted" as though they had been telling lies."

 blir jag milt intresserad när jag via DN ramlar in på alltombarn.se (för övrigt en ganska otippad oseriös parner för en så pretentiös morgontidning) och ser orden "Förmedla en naturlig* syn på sex till barnen."

Jaså?

Det börjar bra. Sexologen Suzanne Lindström påpekar att "om man bekräftar en flicka som upptäckt sitt kön och att det kan vara skönt att röra vid det så lägger man grunden för att hon som vuxen får naturlig inställning till sin kropp och sin sexualitet." Inte illa. Vi har nått längre än för femtio år sedan. Hon påpekar även att man ska uppmana tonåringar att bara ägna sig åt sexuella aktiviteter de känner sig redo för**. Men sedan känner sig Lindström tvungen att plocka fram moralhammaren; tillfrågad om vad man ska berätta om "avancerad sexualitet" som t.ex analsex svarar hon

De kan ju ha läst om det i till exempel Starlet och undra. Förklara att det finns de som har analsex, men att det inte hör till vad Svensson gör i sängen, att det vanligaste är att snoppen går in i snippan.

För det första: STARLET? När jag (tjugofyra år, kom ihåg det) var i tioårsåldern var Starlet utdaterad. Sen vet jag inte riktigt var jag ska börja, det liksom snurrar i skallen av koncentrerad dumhetschock. Ord som skuldbeläggande, artonhundratal och verklighetsfrånvändhet dyker upp, men får inte fäste i vaniljslemmet***. Men kom ihåg det föräldrar: ni måste upplysa era barn att normala människor har treminuters missionärsheterosex.**** I sängen. Med lampan släckt.

Annars kan de ju bli böööögar, eller leeeeesbiska*****. Eller *gasp* transpersoner, och då är det ju bara sepuku som återstår.

Emilie har ett mycket bra inlägg ang. utbildningsministers hjärnsläpp betygsdebatten. Läs gärna. Min favoritgrej med inlägger är dock inte hennes (utmärkta) argument, utan följande citat:

""Det är viktigt att lyssna på expertisen," sa Jan Björklund innan han blev skolminister. "Trovligt," säger jag*.  (*Jag har vuxit upp i Jönköping)"

Ack så sant. Jönköpingska låter inte som någon annan småländska; jag kan fortfarande inte uttala Huskvarna ordentligt (Heuskvåna. Jag får bilder av kylskåpskillar i huvudet bara jag tänker på det.)

… nästa person som säger ".. och i år ska jag inte äta så mycket kolhydrater" får på käften, okej?

Mem:

Årets vardagsglädje: Inredning.

Årets tacksamhet: Att jag fick jobb, och uppehållstillstånd.

Årets största förväntan och “hur kommer det kännas”: Jobbet? Men allvarligt, det tog halva året bara vänja sig vid livet.

Årets största besvikelse: Att maken inte lyckats skaffa bättre jobb; förseningarna i visumprocessen.

Årets största glädje: Arbetstillståndet och jobbet, igen. Och att vara här.

Årets största triumf: Se ovan.

Årets största “jag önskar det hade hänt mer under detta år”: Maken och jobbet igen. Att processen gått snabbare och att jag hade haft råd med mer kaffe.

Årets skönaste helg: Herregud, jag vet inte. Ngn. gång i augusti, när vi var lediga båda två och bara slappade.

Men fan vad tråkigt då. Mina egna:

Årets godaste kaffe: Sarahs, i November, Chai House.

Årets äckligaste kaffe: Starbucks en hel del vardagsmornar.

Årets mest överskattade fest: bröllopsfest med släkt i Helena, Montana.

Årets  mest lyssnade på nya skiva: delas liknande mellan Winnerbäcks Gaudava och Suzanne Vegas Beauty and Crime

Årets  teve: Nu Who, men allvarlig, någon måste göra ngt åt Russel T. Davis mer misogyna (hjärndöda?) drag innan han pajar så mycket att det inte går att laga mer. Och Good Eats.

Årets  mat: burritos! Och linsgryta under potatistäcke. Och thai.

Årets  tidning: The Stranger. Dan Savage blir mer och mer bäst för varje dag.

Årets  tidskrift:  Bitch Magazine

Årets museum:  SAM. Det enda jag besökte :(

Årets  bok: The Eyre Affair

Årets tvspel: Katamari Damacy. Alltid alltid alltid.

Jag tror att jag är en av de ytterst få som i vuxen ålder, och utan egna barn, är mycket förjust i Luciatåg. Tyvärr befinner jag mig ju halvägs runt jorden, så det finns inte alltid så mycket att tillgå; i morse hade jag inte ens SVTs firande, eftersom de hade serverproblem.
Visst finns det kyrkor och skandinaviska organisationer som har luciafirande här med, problemet är att de knappast har en ortodox attityd; fel datum (JAMEN JÄVLAR), fel sånger (nej, barn sjunger den versionen), dåligt inövad svenska (argh) osv. På min alma mater, PLU, fixades firandet av tre gamla tanter i skandinavienkomittén, och efter ett års deltagande gav jag  upp och bestämde mig för att hjälpa till istället. Jag skulle fixa det som fixas kunde, tänkte jag, och engagerade KJ, som har tagit sånglektioner i säkert femton år. I tre veckor tjatade vi om att gå långsammare, gunga mindre, öva mer, le mer, uttala mer, tills tanterna bad KJ inte komma tillbaka eftersom hon tog upp dyrbar till med onödigheter som att sjunga upp. Då stack jag med, och har inte tittat tillbaka. PLU får ha sina dåliga sångare och glitter i fred.

I mitt tycke ska ett riktigt bra luciatåg uppfylla följande villkor:

:: Lucian ska ha långt hår. Jag struntar i hur hon ser ut annars.
:: Ingångssången ska börja "Sankta Lucia…". Endast personer under elva får sjunga "Natten går tunga fjät".
:: Om barnluciatåg ingår ska de sjunga åtminstone en sång själva.
:: Sångkunnighet, tack. Ingen falsksång. Gäller självklart ej barn.
:: De ska vara många. Tre rader MINST.
:: Levande ljus (igen, barnen undantaget.)
:: Stjärngossar, tack. Nu tappar vi attityderna och drar på strutarna, hör ni det?
:: Betlehems stjärna (alla tre verserna!) och Himlen hänger stjärnsvart SKA sjungas)

Det ska erkännas att jag har en ovanligt stark relation till just lucia p.g.a. dess datum i relation till min födelsedag, men helt oresonligt tycker jag inte jag är. Nästa år ska jag engagera ett eget luciatåg, den trettonde, om jag så ska dö på kuppen. Nån måtta får det fan vara.

För att jag och maken värderar vår lättja.

Så här är det: små barn har energi. Vi klarar knapps att lyfta våra små rumpor ur soffan när arbetsveckan är över. Jag lever för mina sovmornar, treåringar bryr sig inte om att mamma och pappa sover, de vill kolla på tecknat klockan halv sju på söndagsmornarna. Varje dag tillbringar vi åtminstone en halvtimme av tiden vi är hemma tillsammans stirrande på varsin datorskärm, slösurfande. Vi måste, har inte energi till nåt annat.

Numera får jag ungefär sex och en halv timmes sömn per natt, om jag är extremt diciplinerad, sju. Jag vet att det låter otroligt lyxigt för de flesta, men jag överlever knappt veckorna, på fredagskvällarna ramlar jag ihop klockan elva. Jag behöver minst åtta timmars sömn, det  är helt enkelt ett faktum. Utan sömn är jag en aggressiv lättirriterad bitch som slår sönder saker (glas, en gammal kamera, tallrikar. True story) och hatar hatar HATAR allting överallt.  Samma sak händer när min helg är fullplanerad: jag exploderar. Jag behöver mina fyra-fem timmar av degande, stickande och läsande, annars får den som råkar stå närmast på käften så de ramlar baklänges. Det låter som den ideala modern, eller hur? Jag skulle skaka sönder bebisen efter tre dagar. Helt ärligt mår jag dåligt bara vid tanken på hur lite sömn småbarnsföräldrar får, jag förstår verkligen inte hur det går till. Lösning: inga ungar. Skitenkelt.

För att jag inte vill, och för att jag kan välja.

T.o.m min ömma moder, född 1942, men desto mer äldre släktingar och bekanta, stör sig på uttrycket "att skaffa barn". Barn, menar de, är inte något man väljer, utan något som väljer en, något man inte har makt över. Delvis har de naturligtvis rätt – den mänskliga fortplantning funkar inte alltid och inte ens forskarvärlden har hundraprocentic koll på exakt hur allt förhåller sig till allt annat. Alla som vill ha barn kan inte.  Men det finns en baksida på den milda fatalism Anti-Skaffa folket uttrycker: de anser inte alltid att man ska kunna säga nej tack, jag vill inte, inte just nu.

Förra veckan hade en av mina vänner ett engångsligg som slutade i kondomtrubbel – jag har inte de exakta detaljerna, men hon oroade sig iallafall ngt över graviditet*. Hon visade sig vara helt ogravid, och alla var glada, men historien illustrerar ett faktum: jag är så gammal nu att om jag blev gravid skulle de flesta inte bli förvånade om jag valde att fullfölja. En abort skulle behöva förklaras, och jag vill inte (skälen ska presenteras i upp till elva separata inlägg) räcker inte för alla.

This is the thing: det borde det. Det är min kropp, mitt liv som skulle förändras mest, det är mitt beslut. Icke-existens är inte ett negativt tillstånd eftersom det inte inte finns någon som kan uppleva det. Jag har all rätt i värden att inte ha barn och behöver inte förklara mig för någon alls.

Nu kommer jag göra det iallfall, mest för att räkna skäl. Men: ni kan hålla med eller argumentera emot, men  I slutändan är det jag som bestämmer. Hepp!

Att låsa upp dörrar. Med nyckel.

Jag vet inte varför, men just att låsa och låsa upp dörrar går mig på nerverna. Det verkar dock ha ngt att göra med att hala upp nyckel, eftersom att låsa/upp inifrån (vare sig det är med "knapp" eller fast nyckel) inte är i närheten av lika irriterande som att låsa/upp itfrå. Ofta resulterar det i brist på låsning; vi har två dörrar, en till vår lägenhet från en pytteliten tvättstuga/hall och en utifrån till hallen, jag låser vår dörr med knapp och struntar i ytterytterdörren. Grannarna och maken är dock mer noggranna, och en eller två ggr i veckan kommer jag hem till en låst dörr. Bajs, säger jag och knackar på fönstret. Samma sak när jag var yngre; i föräldrahemmet var det sista jag ropade efter hejdå "lås efter mig, va?"

Orkar inte låsa upp. Orkar inte leta i väskan efter nyckel. Orkar inte plocka upp den. Orkar inte gräva efter nyckelhålet i halvmörker, och pilla med en nyckel som aldrig funkar åt det första hållet iallafall. 

Tankelås is what I need. 

Jag har aldrig gråtit när jag lämnat en frisersalong förut. Många dåliga klippningar har jag varit med om, ibland p.g.a dålig smak on my side*, ibland p.g.a okunniga frisörer. Dock inget fruktansvärt, eller iallafall inget som jag inte kunde fixa till själv. Sist jag klippte mig tror jag det fick bli obloggat - lite kasst, och frisören var alldeles för intresserad av filmen som spelade i bakgrunden, och jag tänkte att om jag gick till ett riktigt fancy-schmancy ställe skulle det bli riktigt bra.

Mööp.

Eller, jo, en riktigt bra klippning blev det. Skickligt och konstfullt utfört. Dock inte i närheten av klippningen jag bad om eller ville ha, och jag fick betala 84 dollar*** för kalaset, som slutade med att jag inte såg klok ut. (Och jag menar det; hade jag inte lovat maken att han skulle få slippa köra i helgen hade jag ringt honom och bett honom att hämta mig med bilen så jag hade sluppit visa mig för folk.) Jag har dock intellektuella resurser: genast gick jag till närmaste lågprisindieställe**** och fick dem att klippa mig som jag ville; det kunde iallafall inte bli värre. Och bra blev det; den tjejen ska jag gå till igen.

Men. Vad är det som gör att frisörer tror sig veta bättre än kunderna hur deras hår borde vara? Det får mig att tänka på jobbet: vi har flera kunder som envisas med att ändra layouterna vår grafiske designer gjort (och som de själva godkänt) intill oigenkännlighet. Och vi låter dem göra det. Vi avråder dem med expertis bakom oss, och skrattar bakom ryggen på dem ibland, men i slutänden är det deras sajt; de bestämmer själva. Det är mitt hår, och jag borde ha 100% auktoritet på hur jag vill ha det. Darling Heather som klippte mig rätt förklarade för mig att dyra ställen sällan vill klippa tjejer kort; wtf?

Mitt hår. Mina beslut. Och tro inte jag kommer tillbaka, Duque. You suck ass.

Du vet det där med höst? Det är i mitten av september nu.

Jag kräver inte regn och rusk, men om du skulle vilja det det ner under tjugo skulle det vara trevligt. Vissa människor går upp tidigt och jobbar på kallt kontor, de svettas ihjäl i hettan,

Puss,
från mig.

 I sann modebloggaranda kommer här en samling kläder lite fult ihopphotoshoppade. Eftersom fina kläder är hopplöst tråkigt har jag istället samlar ihop det fulaste jag kunde hitta under en halvtimmes slösurfande:

1. Grattis, toppen! Om du kan få en modell att se ut som om hon är gravid i åttonde månaden, imagine what you can do med en vanlig människa. (Urban Outfitters)

2. Jovisst, det värsta från åttiotalet, såklart det ska krängas igen. Var det nån som hittade en läda med de här luvtröjorna med grafiska tryck (i svart, vitt och rosa!) eftersom inte ens folk på åttiotalet ville ha dem? (Urban Outfitters?)

3. Långa tröjor kan vara snyggt. Men inte stora långa tröjor, och inte med oversizade "budskap" som du inte ens förstår på. Plus, blå. (Urban Outfitters)

4.  Leopardleggins. Jag upprepar. Leopard. Leggings. (OU igen?)

5. Är det shorts? Är det en väst? Är det snickarshorts? Nej, det är en ohelig och - fick jag bestämma, olaglig - allians mellan shorts och väst. Mina näthinnor blöder! Och väger du mer än femtio kilo ska du inte ens tänka på korta shorts. (Forever21)

Men Firefox, sluta logga ut mig ur saker. Safety be damned, liksom.

Apropå det någon sa om fetmaepidemin och skolbarn och gympa (vilket borde ge alla normala människor metallsmak i munnen (det är adrenalinet, förresten) och lust att rymma) hade Emelie ett par relevanta saker att säga: varför just bollspel och hoppa bock? Hon bloggade även ut en debattartikel hon skrev i tvåan på gymnasiet och som publicerade av Läraranas Tidning, om samma sak. Läs.

(Nedan kommer jag att gnälla om bröllopsidioti. Heteronormativitet kommer inte att diskuteras, men ni kommer att se varför: överflödigt. Det finns inte rum för något annat än heteropar i bröllopsmytoligin. Alls.)

Jag började utveckla en kritisk syn på bröllopsidustrin som någons slags obligatorisk del av min collegeutbildning. Ni vet, man får reda på hur mycket pengar de tjänar på att reproducera idiotiska könsstereotypa drömmar och hur liten roll det egentligen spelar. Jag tror kursen hette Gender and Communication, och som grupparbete valde vi att analysera bröllopstidskrifter. Det finns ett stort antal bara i Sverige - då kan ni ana hur många det finns här (sist jag kollade en vanlig bokhandel hade de fjorton olika, tror jag.) Analysen gick mest ut på hur genus reproduceras genom bilder och språk, lite om etnicitet (mainstreamtidskrifterna har i princip enbart vita modeller) och en del om klass (svindyra bröllop är mer regel än undantag.) I vilket fall var jag mer analytiskt än personligt kristisk - det fanns något lockande någonstans, prinsessdrömmar osv.

Jag blev därför lite förvånad när jag upptäckte att jag numera backar av personlig avsmak snarare än p.g.a. teori. Bröllop är stort just nu - minst två pers på min direkta bloggrulle ska gifta sig snart, det är dokumentärer på tv, det är reklam, det är ett jävla tjat rent utsagt (nu ska ni inte ta illa upp om ni bröllopsbloggar, "tjat" handlar mer om de två sista kategorierna där.) Och så är det den andra bröllopsfesten för mig och maken om ett par veckor (jag skrev om den första här.) Det blir mycket. Jag tröttnar på traditionerna. Jag tröttnar på estetiken. Jag tröttnar på språket.

"Det är ditt livs lyckligaste dag" - kanske. Men eftersom vi ofta snackar stor fest med många gäster blir det förmodligen stressigt. Dessutom är det så uppenbart att det oftast är bruden som itutas detta - brudgummen, han ska väl sörja att han inte får knulla runt mer? Nu när vi ändå leker artonhundratal liksom? Om ni nu är så kära, kanske er lyckligaste dag var när ni träffades? Bestämde er för att tillbringa livet tillsammans (för om han "överaskningsfriade" borde ni kanske inte gifta er)? Eller annars, varför i helvete inte när du fick det där drömjobbet? Det kostar såna enorma summor pengar, vill man verkligen lägga ut allt på en enda dag? Desstom kommer du inte vara vackrast på festen om du inte redan är det - dyrt smink kan bara göra so much. Har du en snyggare kompis kommer hon fortfarande vara snyggast, och har du valt att gifta dig med en man som inte tycker du är bäst iallafall - ställ in. Nu.

Vitt vitt vitt! Gud så jävla tråkigt, och folk som inte kan historiken och symboliken drives me craaazy. Pasteller hit och dit. Vita dukar. Så fult. Så vulgärt. Klänningarna i sig är illa nog, med de spelar iallafall oftast bara roll i den kvinnliga homosociala delen. Men underkläderna! Så mycket snack, och hela tiden handlar det om den jävla brudgummen. Fina kläder under klänningen, sedan gull-vitt-porrigt till bröllopsnatten (men herregud, ni har knullat innan, han vet hur du ser ut, det blir inte automatmagiskt sex bara för att du har en vit spetskorsett), svart standardporrigt till bröllopsresan, man vill ju göra sin nyblivne make och husbonde nöjd med sin investering. Så han inte sätter på en av tärnorna, liksom.

Det är så anakronistikt. Livet förändras inte bara får att ni skriver på ett papper, jag lovar. Och jag upprepar: våningstårtor är dyra och äckliga. Att lägga ut tusentals kronor på en klänning som ska hänga i garderoben resten av ditt liv är puckat. Att lägga all sin energi i flera månader på ett endagsprojekt är tvivelaktigt. Hippor har förlorat sin kulturella relevans och är idiotiska.

Men jag vet inte. Jag kanske bara är trött på att prata ner min svärmor. Inga pasteller, färre gäster, färre gester, inga pasteller sa jag, nej jag tänker inte ha vit klänning, inga broderade servetter, ingen våningstårta (chokladglasstårta.)

Suck.