Nu är det lite som höst; jättevarmt så man dog i helgen, men idag femton och regn. Då sitter jag här och min kropp talar om för mig att jag är skitsugen på:

Kardemummaskorpor.

Jamen typiskt.

Dollarn går uuuupp. Jag väntar med att skicka pengar till mig själv för att betala CSN till nästa vecka, hoppas den går upp mer, då kanske det blir Sverigesemester i vår.

 

In more sad news det har gått två hela år nu. I måndags. SNYFT. Emotårar och tonårsdikter borde det bli. Mjuka kuddar och drama i flickrum, men jag inte haft ett flickrum sen jag var nitton, och rummet som var är nu gästrum åt småbarnsfamiljen som köpte huset av min mamma, så jag får svära tyst för mig själv och fortsätta att bygga en helt onödig webbsida som förklarar en självförklarande röstningblankett, ety musik är värdsliga saker och vuxna människor ska jobba osv.

De första fr. alla, den andra från Ika.

Nu har dett gått över en månad, sä det kanske är dags att publicera svaren och påbörja rond 2?

Fråga ett, eller inte riktig: jag lovade att berätta hur jag hamnade i USA.

Svar: Redan när jag började gymnasiet hade jag en samling internettkompisar via StarWarsChicks; en del av oss har ramlat bort sen dess, men en kärngrupp finns kvar, även om bara Debbie har en blogg. De flesta i grupen var amerikaner, även om vi hade lite folk i skandinavien, Storbrittanien och Italien med. Det blev naturligtvis att vi pratade om en massa annat än science fiction, och när jag efter Världens Sämsta Teaterlärare i tvåan bestämde mig för att byta mål i livet snackade de flesta av internetvännerna om college. Det, tänkte jag, skulle man kanske prova. Jag ville desperat bort, och varken Lund eller Uppsala verkade tillräckligt långt bort, så jag tog kontakt med syon, som gav mig en massa broschyrer. Via en organisation som hjälpte mig med pappersarbete och visum hamnade jag till slut på Pacific Lutheran University i Tacoma år 2002, och där fastnade jag för en Lucas, för en massa vänner, för norra stillhavskusten och för Rainier tornande vid horisonten. Alltså kom jag tillbaka så snart juridiken tillät.

Fråga: Marianne undrar varför jag flyttade till Seattle.

Svar: för att alla jag känner flyttade hit, och för att det är mindre sunkigt än Tacoma. Och för att maken blev helt kär i Fremonts Solstice Parade.

Fråga: Fr. Cynthia: är det svårt att få jobb i Seattle som svensk med statsvetarexamen och lite arbetserfarenhet?

Svar: Generellt räknas det som svårt att få jobb i Seattle jämfört med andra delar av USA, men jag ser fortfarande det som att det är ett bättre läge än jag upplevt  i Sverige. Jag vet inte hur det ser ut med utländskt examen, men jag har svårt att tro att det skulle försvåra särkilt mycket - bara jämför med motsvarande amerikans examen (BA/MA) och var detaljerad i beskrivningarna av tidigare erfarenhet.
Seattle har en hel del non-profits som jag antar har använding for folk med examen i PolSci/Public Policy, kolla idealist.org… annars vet jag inte riktigt.

Fråga: vad jobbade du med i Sverige innan du flyttade? Och har du bott utomlands förut? -Petra H.

Svar: Jag har aldrig jobbat "på riktigt" i Sverige. Jag har sommarjobbat och deltidsjobbat som vårdbiträde och personlig assistent ett par år, men det är allt. Här är jag som jag kanske nämnt webbutveckare (front-end), fast det har inte heller ngt med min utbildning att göra. Jag bara ramlade in.

Fråga: Jag tänkte fråga hur gammal du är? - Anne

Svar: Tjugofyra.

 

Nästa! Samma regler som sist: Fråga mig vad som helst. 

Jag lovar att svara, kanske inte helt sanningsenligt om ni blir för snokiga, men svara kommer jag. Kommentera eller maila till sianna (snabel-a) onomatopoetry (punkt) com.

Det är äntligen varmt, och eftersom jag inte orkar lida och svettas som en gris under lunchen och på vägen hem bestämde jag mig för att ha på mig en sommarklänning till jobbet. Så många klänningar har jag nu inte, så jag frågar maken om han tycker mitt klädval är okej. Jo, svarar han, varför skulle det inte vara det? Tja, klarröd klänning med vid kjol och knytnacke kanske inte passar helt bland nördpojkarna på jobbet, ens med grå cardigan över inomhus, men det gör å andra sidan inga andra av mina kläder heller, så det får vara.

Väl på jobbet inser jag att klänningen kanske ligger lite over standardnivån. Västkusamerikaner är dock väldigt snälla och artiga människor, så jag får bara komplimanger: de gillar min klänning, min klänning är jättefin. Det är då Andrzej, som europé han är, som får ta ned mig på jorden. Han ger mig en blick, höjer på ena ögonbrynet, och frågar om jag ska på fest.

Idag på bussen satt det en man mittemot mig och läste Och världen skälvde. Helt oironiskt satt han där, uppslukad av boken och med fundersam min, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Hade han försökt gömma boken, eller kanske fnissat till någon gång ibland, hade det hela varit lättare att förstå, men nej. Han satt där, med sina konstymbyxor, skjorta, slips och ryggsäck, läsandes världens kanske uslaste "mästerverk", som han för övrigt borde klarat av i college.

Fånigt skägg hade man med, förresten. Det liknade mest en hitlermuchstach som halkat ner under underläppen.

Oh, the humanity.

Hur man lagar världens bästa fredag:

Ta åtta timmar tråkigt jobb, dra ifrån tre kvart och hinn med ett tåg. Gå vilse mellan King Street Station och Pioneer Square (bara jag kan det!), bli salongsberusad och ät underbara grönsaksrullar tillsammans med vänner, drick dagens andra kaffe och nyktra till på bussen hem. Blanda i upptäckten att maken redan startat tvätten och diskat innan han stack på konsert.
Tillsätt tre timmars städning av lägenheten helt på egen hand (så mycket enklare än att samsas!), några maltesers, och somna med vetskapen att morgondagen innebär Ikeabesök.

MAI MEDELKLASSTILLVARO, LET ME SHOW YOU IT!

Efter mycket krull kan jag äntligen lyssna på Strimmor.

Ingen bra idé. Vad sa jag om Winnerbäcklåtar och tårar?

 

Och jag sitter på jobbet. Fan. 

Egentligen ett fusk-EFIT, eftersom jag missade måndagen. Mina vardagar är dock likadana (iaf måndag-onsdag), så tisdagen ägnades åt plåtande:

05:42: Ge kriskrokodilen mat

06:48: Buss

07:14: Kaffe (downtown)

08:40: Frukost

09:17: Jobba

10:35 Jobba mera 

 

11:03: Jobba jobba.

12:45: Lasagne

13:07: Jobba igen

14:28: Gud vad jag jobbar

15:20 När jag inte är under skrivbordet och tar kort, dvs.

16:40: Hann med tåget!

17:47: Halvägs framme

18:02: Vänta på lokalbussen hem

19:07: Dusch

20:21: Makens glass

21:52: The end of the Janeway bear

22:28: Spinoza

Ett mem som för en gångs skull kräver lite eftertanke och självkritik. Det är visserligen inte i listform, men man kan inte få allt.

"Nu vill jag veta vad du lyckats med, vad du misslyckats med och vad du låtsas" skriver Åsiktstorped-Micke. Och då gör jag väl det då.

Misslyckande? Jag har misslyckats med att ta en magisterexamen i filosofi. Hela grejen är lång och komplicerad, baserad på att jag var så jävla trött på Filosofen i Lund att jag beslutade att inte skriva klart min uppsats, och avslutet på en sjukt jobbig (rent psykologiskt) termin. Jag läste till kandidatexamen i USA, och var inte beredd på Lunds eller filosofens attityd, på bristen på kvinnor, eller på det faktum att ingen delade mina filosofiska intressen. Jag ville skriva uppsats om Deweys pragmatiska etik, men kunde inte försvara den inför ett gäng professorer som alla var analytiker, för att inte tala om medstuderande som tyckte mina intresseområde var skitflummiga. Inte förren efteråt, när jag träffade min kompis Martin på etnologen, fick jag veta att filosofen har och har haft problem med både kvinnor som sådana, genusfilosofi och kontinentalfilosofi i allmännhet. Amerikansk pragmatism (som har sin utgångspunkt i Hegels förnekande av Kants noumenon) hamnade helt klart i samma låda. En förklaring, ingen ursäkt (jag kunde ha haft lite mer jävlaranamma, men jag orkade inte). Och ingen magister i filosofi.

Lyckats? Jag byggt ett liv här. Jag har permanent uppehållstillstånd, heltidsjobb, make, katt, gymkort, snygga mattor och en massa andra medelklassaker. Viktigare är kanske att jag har vänner jag gillar (fru A, herr R och herr D saknar jag, men kom igen, jag lyckade skaffa tre vänner jag kunde ringa lite närsomhelst i Sverige på tjugo år, och här hade jag tio pers hemma senaste gången vi hade kompisar över.)

Jag låtsas… Nu vet jag inte om man menar mer typ livslögner, men jag brukar låtsas att jag är… vad ska vi kalla henne? En karaktär i en historia som bara finns i mitt huvud? Det började som en ide till en bit fanfiction när jag var sexton, sedan dess har hon vandrat ut och in ur olika fandom och riktiga händelser. Hon är numera alldeles för mycket av en Mary Sue för att någonsin kunna skrivas ner, men det är okej; hon är wish fulfilment och något att sysselsätta hjärnan med på bussen.

Jag dattar: Åsa, Elise, Ika, Anne och Peppe.

–

Dagens konstigaste: Min kompis Kevin hamnade i en tysk reklambroschyr. 

Igår var det soligt. Sen regn. Sedan soligt, och sedan började det hagla. Efter det avbröts vår internetuppkoppling p.g.a snöfall, och just då kom åskan. 

Det kanske bara inte är jag som går på droger just nu?

Som sagt, de snålar inte med medicinerna här.

 

Fr. höger:  1) mot illamående 2) mot värk (fungerar skitbra), kan orsaka illmående, därav 1. 3) Lugnade, före operationen. 4) Antibiotika, mot infektion. 4) Mot svullnad.

 

Uppdatering: Jag lever. Nu vet ni det.

En sak som var mycket bättre en förra gången är att jag faktiskt har en helt fungerade minneslucka. Jag minns mottagningen, att käftis sa ngt, att jag fick tabletter och näringsdryck efterråt, och sen vaknade jag på soffan klockan fyra i eftermiddags.

Nu är jag dock ngt stenad på vicodin (engelsk info) ; själva drogeffekten är inte lika start som folk har sagt, jag är bara väldigt, väldigt trött. Och fumlig, i både kroppen och hjärnan. Dock tusen ggr bättre än värktabletterna jag fick i Sverige, jag känner i princip inte tre stora sydda hål i munnen. Någon annan gång ska jag med koppling till detta prata om relationer till smärta (ömma modern tyckte det var "ganska onödigt" att ta ett morfinderivat bara för att de skurit upp munnen på mig; vi brukade ofta gräla om smärta; för en gängs skull var det jag som var relativisten.)
 

Hittills fungerar alltså bra, ni får snart se bilder på mina tretusen medicinska preperat. 

 

(Jo, en sak till: när jag vakande på sofffan hade jag en typisk tupplurs-rännil på haken , dock ej saliv; blod. Det var kul.)

Hade äntligen klurat ut nya försäkringen och ringde tandläkarmottagningen för att göra en ny kostnadsberäkning. Vi har tid på torsdag, sa de.

Jaha, sa jag. Den tar jag.

Så på torsdag ska de skära i mig, sen ska jag vara drogad några dagar. Vi får se när jag skriver härnäst. 

Åsa kommer väl sky mig som pesten efter det här (fondväggen är iallafall inte med på bilderna, whew), men jag bestämde mig för att haka på Show and Tell, en utmaning som åker runt bland utlandssvenskarna i bloggosfären. Lite. Fast jag följer inte reglerna, jag stjäl Annes före och efter-tema istället. Ok: Mycket heminredning - medelklasstanter är vi allihopa - men tro mig, man kan behöva lite svenskestetik när man regelbundet utsätts för blommiga dushdraperier med volanger och heltäckningsmattor i badrummet. Beuh.

Okej.

 

 

Badrummet  -före är precis när maken flyttade in. Efter är för ngn månad sen. Vi har målat det gula vitt, satt in skåp, växter, speglar, draperi… Numera hänger dock toapappret på en krok uppe vid taket, då en viss griskrokodil käkar det till frukost annars (husdjur mentioned! åsahatpoäng #2; check.)

 

 

Sovrum - före är när förra hyresgästen bodde här. Efter är i februari- vi har målat det gula porrrött, flyttat in en jättegammal säng ärvd fr. makens farföräldrar, en gammal kista, satt upp tavlor och klockor och bilder (och en karta över Londons tunnebanesystem som skymtar fram i ena hörnet), samt en jättespegel och två stora bokhyllor som inte syns på bilden. Sedan dess har vi även satt upp persienner.

Ni får inga bilder på vardagsrummet/köket, eftersom jag inte har ngn bra bild på köket, och ingen aktuell av vardagsrummet med vinkel motsvarande de gamla bilderna. Ni får en kaktusbild istället.

 

Fina kaktusar. 

Jag lär mig aldrig. Det blir alltid (bara tre exempel de senaste dagarna) att jag ger mig in i diskussioner jag vet bara kommer att göra mig arg. När de sker på skriven svenska blir det än värre, eftersom jag måste skriva med ascii (tangentbordet på jobbet är trasigt) och allt blir bara jobbigt. Jag vet inte vilket som är värst, riktigt dumma människor eller smarta typer med ett litet gäng skumma åsikter/kunskapsluckor. Eller särskrivning - jo, det är särskrivningar (HERREGUD HUR JÄVLA SVÅRT ÄR DET ATT TÄNKA EFTER INNAN NI SKRIVER BETAL KORT ELLER JÄTTE ROLIGT? Ni skadar min själ! Men det kanske bara är för att det är den enda sortens fel jag inte gör i skrivet språk numera.*)

::kisspaus::

Nu var det ju inte det jag skulle prata om. Idag ska vi prata om inställd Sverigesemester. Det var nämligen tänkt att vi skulle till Sverige i augusti, hälsa på mamma, visa maken en smålandssommar, gå på Winnerbäckkonsert (första prioritet, givetvis), och käka smågodis. Så inte; den svaga dollarkusen på sistone, i kombination med CSN och tandläkarräkning och det faktum att vi borde köpa biljetter nu, eller helst i förrgår, gör det ekonomiskt omöjligt. Med makens nya jobb (hurra igen! Han börjar den tjugoåttonde) kommer liknande grejer inte att vara ngt problem i framtiden, men som det ser ut nu skulle det inte funka ens med hjälp fr. mamma och med tömmande av just-in-case-kassan. Vi tar en långhelg i Portland eller kanske t.o.m San Fransisco (troligen inte), istället vet inte ens om maken har hunnit arbeta ihop till semester i sommar. Ömma modern kommer inte att blir glad, men det finns inget att göra åt det; snarast är det skönt att ha bestämt sig och slippa gå och ha panik för hur fan pengarna ska räcka till mat. Men ändå. Snyft. Stackars mig. Ingen konsert.

Sluta titta så där konstigt, det är synd om mig! 

1) Maken fick jobbet, Jippie!

2) Tätortstimotej håller på att flytta. Det är inget som kommer att påverka er alls om ni kommer hit via bokmärke eller egna länkar, och ni som läser via RSS-flöde kommer att bli påminda när det är dags. Det kommer dock att ta lite tid, eftersom blogsome from hell envisas med att inte låta mig exportera mina inlägg, så jag migrerar allt manuellt = blä. Mer senare m.a.o.

Maken har en intervju för ett riktigt jobb på torsdag, så skulle ni vilja hålla tummarna då vore det snällt.

Jag är jävligt less på att betala hela hyran. 

Jag SKA inte läsa fitness (EH. TRÄNINGS-) bloggar, jag ska inte. Lika lite som jag ska läsa dyliga tidningar. Jag mår bara dåligt.

Det här känner jag att de säger till mig:

"Det tror fan att du inte är smal, din lata jävla kossa. Fyra ggr i veckan på gymmet, och ingen crosstraining? Jag lovar att du kan äta godis utan att tvängsmässigt träna ett tretimmarspass. Och du spinnar inte heller. JAG VET ATT DU HAR NÄSTAN EN HALVTIMME VARJE DAG då du inte är på jobbet, på bussen, äter eller sover. VARFÖR ÄR DU INTE PÅ GYMMET? VARFÖR TRÄNAR DU BARA NÅGON TIMME PÅ HELGERNA? HADE DU INTE VARIT EN SÅDAN LAT KOSSA HADE DU GÅTT UP KLOCKAN FEM OCH TRÄNAT TILL ELVA, BARA LATA MÄNNISKOR ÄR TRÖTTA. DU SAKNAR UPPEBARLIGEN ALL MOTIVATION OCH KOMMER ALLTID VARA EN FET JÄVLA SUMOSUBBA, JÄVLA IDIOTFITTA."

 

Precis det. Nu vill jag bara gråta. Och fettsugas. 

I helgan ska jag:

:: Träffa tränaren för nytt lyftprogram
:: Klippa håret (å, Heather. Du är saknad.)
:: Fårga KJs hår rosa. (ooops. Fel helg)
:: Skriva blogg om kaffe
:: Skriva blogg om tjejskor
:: Påbörja blogg om att vänja sig
:: Sätta upp persienner
:: Käka frukost på Original Pancake House (inställt)
:: Tipsa bloggen om underbara Stuff White People Like
:: Inte köpa fina saker
:: Köpa mat 

.. hur har ni tänkt er att jag ska hinna sova va?