Igår var det soligt. Sen regn. Sedan soligt, och sedan började det hagla. Efter det avbröts vår internetuppkoppling p.g.a snöfall, och just då kom åskan. 

Det kanske bara inte är jag som går på droger just nu?

Jag antar att det här är lite av en uppföljning av Emelies text om svenskar som pratar engelska.

Kära modebloggare,

Eftersom ni verkar ha lite problem med svenska språket, har jag här satt ihop en liten guide åt er:

Det heter inte heels. Det heter höga klackar.

Det heter inte wrap, det heter omlott-. (Je ne suis pas un taco.)

Det heter inte outfit, man kan säga t.ex. utstyrsel eller varför inte kläder. Funkar i de flesta sammanhang.

Det heter inte tote, vete fan vad det heter, men jag kan lova att det finns ett svenskt namn.

Det heter inte tee, jag bryr mig inte om att t-shirt är lika importerat; det är etablerat och det finns ingen lingvististisk lucka som ytterligare en import fyller.

Det heter inte over-knee socks, och ni låter otroligt fåniga när ni använder en massa engelska uttryck på svenska.

Maken och jag har i vid vilken tidpunkt som helst åtminstone tre mindre krig på gång*. Det är köksbordskriget (jag vill ha ett nytt, mindre), plocka-undran-kriget, placering-av-tygkassar-kriget… you name it. Och så byxkriget. Byxkriget ser ut ungefär så här:

Maken är amerikan. Jag är svensk.

eller:

Maken tycker att byxor är för små, och fruktansvärt obekväma, om de råkar nudda hans hud. Han är dessutom ganska spinkig (om fr. A i Malmö läser det här och ställer sig undrande: han har, utan att försöka, gått ner säkert femton kilo sen han var i Sverige sist.) Jag tycker att han är fin och att det borde synas, och är nu tajta byxor modernt ska man för fan passa på. Han tycker att tajta byxor är för emopojkar med svartfärgat hår, konformistiska tatueringar och My Chemical Romance i ipoden. Jag tycker att han borde bry sig mer om hur han ser ut.  Han tycker att det är för pretantiöst. Jag tycker att han uppenbart redan bryr sig genom att vara anti. Han ser sur ut. Vi bråkar egentligen inte om det, men vi går omkring och irriterar oss (till saken hör att han verkligen behöver nya kläder av alla sorter - se ovan ang. viktnedgång.)

Två gånger har jag vunnit. Sist han var i Sverige botaniserade vi på H&M i Lund och skaffande bl.a. två par jeans. Då gnällde han också om obekvämt och litet och bla bla - två månader senare var det de enda jeans som passade. Idag var vi på Urban Outfitters och kollade på jeansrea, och det slutade med att han fick (jag är snäll) ett par - som passar, om än inte i stuprörsformatet.

Problemet är naturligtvis delvis i den amerikanska maskulitetsestetiken. I alla västerländska nutida mainstreamklädkulturer är vidd och storlek kodat maskulint och tajthet feminint, men ingenstans så mycket som i den amerikanska. Man skulle kunna tro att varannan man man träffar har hiphopambitioner, åtminstone om det inte varit för skärpet som håller byxorna uppe. Och shorsten! Ingen, och jag menar ingen, strejt amerikansk man skulle ta på sig caprishorts. Det signalerar bög klarare än en regnbågsflagga. Att hitta snygga herrbyxor suger helt enkelt. I Loose fit får man plats med sina ben tre gånger, i Casual fit bara två. Same shit, different name. Och hur bra han än är på andra saker är maken uppvuxen i enlighet med den kulturen. Därav krig.

Men jag vinner. Jag vinner alltid. Ety jag är envisast. 

Jag läser Alvas Pappas Blogg. Maken kommer in:

Han: What’s the baby doing?
Jag: I don’t know what the baby is doing, but her dad’s busy having winter vomit disease. It’s a national passtime. When people don’t have it they’re talking about it.
Han: One big vomit contest?
Jag: Pretty much.

Jag tror att jag är en av de ytterst få som i vuxen ålder, och utan egna barn, är mycket förjust i Luciatåg. Tyvärr befinner jag mig ju halvägs runt jorden, så det finns inte alltid så mycket att tillgå; i morse hade jag inte ens SVTs firande, eftersom de hade serverproblem.
Visst finns det kyrkor och skandinaviska organisationer som har luciafirande här med, problemet är att de knappast har en ortodox attityd; fel datum (JAMEN JÄVLAR), fel sånger (nej, barn sjunger den versionen), dåligt inövad svenska (argh) osv. På min alma mater, PLU, fixades firandet av tre gamla tanter i skandinavienkomittén, och efter ett års deltagande gav jag  upp och bestämde mig för att hjälpa till istället. Jag skulle fixa det som fixas kunde, tänkte jag, och engagerade KJ, som har tagit sånglektioner i säkert femton år. I tre veckor tjatade vi om att gå långsammare, gunga mindre, öva mer, le mer, uttala mer, tills tanterna bad KJ inte komma tillbaka eftersom hon tog upp dyrbar till med onödigheter som att sjunga upp. Då stack jag med, och har inte tittat tillbaka. PLU får ha sina dåliga sångare och glitter i fred.

I mitt tycke ska ett riktigt bra luciatåg uppfylla följande villkor:

:: Lucian ska ha långt hår. Jag struntar i hur hon ser ut annars.
:: Ingångssången ska börja "Sankta Lucia…". Endast personer under elva får sjunga "Natten går tunga fjät".
:: Om barnluciatåg ingår ska de sjunga åtminstone en sång själva.
:: Sångkunnighet, tack. Ingen falsksång. Gäller självklart ej barn.
:: De ska vara många. Tre rader MINST.
:: Levande ljus (igen, barnen undantaget.)
:: Stjärngossar, tack. Nu tappar vi attityderna och drar på strutarna, hör ni det?
:: Betlehems stjärna (alla tre verserna!) och Himlen hänger stjärnsvart SKA sjungas)

Det ska erkännas att jag har en ovanligt stark relation till just lucia p.g.a. dess datum i relation till min födelsedag, men helt oresonligt tycker jag inte jag är. Nästa år ska jag engagera ett eget luciatåg, den trettonde, om jag så ska dö på kuppen. Nån måtta får det fan vara.

Idag för exakt ett år sedan landade jag på SeaTac International Airport för fjärde gången i ordningen, och för den första helt permanenta. Jag fick mitt visum på posten fredagen innan (processen började i maj, och den vill jag inte ens prata om, ugh.) och reste kommande tisdag; jag minns att jag såg Batman Begins tre gånger på planet. Det blåste inte så förfärligt den dagen, som tur var, men sedan tog stormen vid, och när vi, Lucia till ära, tog oss ut för att köpa sådana nödvändigheter som hårtork och tofflor var hela Northgate (området, inte bara köpcentrat) mörklagt.

Men det var förra året. Idag jobbade jag, kom hem, åt potatismos, morötter och boca nuggets, och diskade. Dagen till ära har jag iochförsig ätit chokladcupcake (varför skiljer man inte på muffins och cupcake på svenska för?), men resten får vänta till fredag, som är den tjugofjärde årsdagen av undertecknads födelse. Det du.

Saker platser heter i Montana:

Ten Mile Creek (vatten)
Elliston (stad)
Last Chance Gulch (gata)
Silver Creek (vatten)
Deer Lodge (stad)
Three Forks (stad)
Wolf Point (stad)
White Sulphur Springs (stad och vatten)

Platser i (västra) Washington heter t.ex:

Seattle
Tukwila
Enumclaw
Snohomish
Tacoma
Spanaway
Mukilteo
Puyallup (Pyoo-all-oop)
Vashon*

Det är lite som om de som reste västerut kom till Kaskadbergen, sen satte de sig kollektivt ner och sa "Nej, nu fan ger vi upp. Nu blir det inga nya namn, nu behåller vi dem som redan finns. Med förbehållen rätt till vissa korrigeringar, naturligtvis."

Eller som en vän till mig påpekade: "America - where we kill the natives and name cities after them." 

Jag tog bussen ned till downtown idag (ja, igen. Jag har med andra ord varit i downtown varje dag den här veckan.) och klippte av en sisådär tjugofem centimeter hår. Nu har jag en trevlig uppklippt sak i haklängd, knasig lugg igen (men vad i helvete? "Du har en virvel där," sade hon "så det blir inte rakt även om jag klipper det rakt." Jamen klipp snett då, så att det ser rakt ut. Det har funkat för mig alla dessa år.)

Men det påminde mig om en sak: vill man ha en "style", alltså en riktig frisyr och inte bara toppat/kortklippt kostar det mer (eller,  nej, det kostar mindre om man i princip säger "jag vill vara ful.") Inte konstigt att folk, speciellt män, har så fula frisyrer; oviljan att göra något med håret sitter djupt rotad i den amerikanska maskuliniteten. Maken, t.ex., som målade naglarna regelbundet, har 99% tjejkompisar, var geisha på Halloween enligt egen begäran och helt seriöst etc, vägrar ha "äckliga grejer" (= alla former av hårprodukter) i håret. Världens roligaste Demetri Martin har ett skämt som går "I think hair gel was invented to make it easier to spot assholes from a distance."

Det säger något om hur lite estetik värderas. Suck. Och nej, helt nöjd är jag inte med håret. Men det går att fixa med en massa styling och lite sax.

Kom på i torsdags att jag behöver sommarskor. De här skorna (de jag egentligen ville ha var rosettfria, men slut.) Men Payless i Southcenter hade inga svarta, så det fick bli downtown. Idag, hade jag tänkt.

Gick up med maken (vilket inte var lätt - grannarna levde som sjutton igårkväll. "har de inget jobb", tänkte jag.) Satt vid datorn någon timme en liten stund. Var frukostad, dushad, sminkad, fixad och påklädd vid innan elva. Gick till bussen.

Ingen buss kom.

Efter typ en kvart kom jag på att idag är Memorial Day (memorial av vad? Ingen aning.) Söndagsbussar. Affärerna i downtown med söndagsöppettider.

Suck.  Vad gör jag nu då?

Det är lite ironiskt. Eller, förresten, det är jätteironiskt.

Jag har undvikit melodifestivalen och eurovision så länge jag haft ett fritt val. Visst, vi kollade när jag var liten, vad är mer småbarnsfamiljsfredagsmys? Med lite nynnande övertalning kan jag till och med minnas ngt senare bidrag, inlärda med grannarna innan tonåren tog vid. Då, förr i tiden, då melodifestivalen fortfarande var skittöntigt. Sen hände något, jag vet inte vad. Alla andra började kolla. Ironiskt, visst, men de kollade. En bara sak med att flytta utomlands var att slippa bli tvingad att kolla på pinsamma föredettingar eller wannabes i konstiga kläder - men finalen slapp jag aldrig, eftersom den inträffade efter terminsslut, när jag kommit hem. Jag har musikintresserade vänner, så jag slapp inte undan.

Förren nu. Och som jag njöt! Jag undvek varje nämnande av eländet på tidningarnas hemsidor. Men så går the Ark och vinner, puckona. Jag vet inte hur jag skulle kunna slingra mig ur att kontrollera, i direktsändning, hur det går för dem. Så här sitter jag. På andra sidan jorden. Med eurovision.tv bokmärkat, popcorn planerade och KJ hitbjuden, och jag ska sitta och lida mig igenom alltihop och hålla tummarna för arkarna mitt på blanka eftermiddagen.

Typiskt. 

Jag vet inte om det varit i svenska nyheter, men Kansas hade en del ganska destruktivt väder på senaste tiden.

( = omfattande förstörelse)

De hade inte resurser att klara av räddningsarbetet. Varför? Deras National Guard, och det mesta av deras utrustning, är i Irak.

Lär de sig inte? 

Är jag sen eller är jag sen?

Hon får heta Metallica! Yay!

(tidigare inlägg: Namnidioti på högsta nivå, Look at them weirdos, Mer om namn och konformitet )

Ja jävlar vilken morgon.

Jag, well, vi var nere i  Tukwila i morse för att ta biometri (för tredje gången) i morse. Naturligtvis missade vi avfarten, naturligvis fick jag panik (vi var precis vid flygplatsen, jag får panik av flygplatser, av att vara sen, av hotet att de skulle "consider my application abandoned", vilket skulle vara fallet om jag missade min tid) och fick t.o.m. maken att börja gråta då jag är jävligt elak emellan hyperventileringarna. Iallafall var jag en kvart sen, vilket inte spelade någon som helst roll eftersom jag fick vänta i en och en halv timme, emedan tvn ljudlöst berättade något om skottlossning i Virginia som jag inte fattade. Fick sedan stå ut med att en fet svettig man iklädd plasthandskar tog alla mina fingeravtryck plus handflatan typ tre gånger innan det funkade, foto och näthinnescan. Blä.

Eftersom vi ändå var nere i Southcenter passade vi på att skaffa grejer till min mosaik, och hittade en spegel! Nästan lika stor som den på IKEA, like prålig och halva priset. När spegeleländet till slut var inbaxad i bilen fick jag sitta framåtlutad utan säkerhetsbälte hela vägen, och Bowieskivan pajade, så det fick bli radio, där vi fick reda på att 31(edit, 33) pers blivit ihjälskjutna på Virginia Tech. Som om det inte räckte med tjejen här på UW som mördades förra veckan. Gun restriction laws, anyone? Men nej då.

Vill bara rapportera att gamla goa Sverige nu har gjort sig själv till internationellt åtlöje. Flickan som inte får heta Metallica finns idag som notis på framsidan av Seattle Post-Intelligencer.

Jag har fått ett antal intressanta frågor om vad för totalitärt land jag kommer ifrån egentligen.

(Har förresten ett uppföljarinlägg om hela eländet. Coming soon.)

Namn intresserar mig. Och åååååh vad jag stör mig på svenska namnregler. Jag fattar fortfarande inte vilka som sätter mest käppar i folks hjul, din lokala länsstyrelse eller skatteverket. I det här fallet låter inte skatteverket en liten flicka heta Metallica trots att länsstyrelsen godkänt det, trots att det sedan tidigare finns en svensk kvinna med det namnet, och trots att ungen redan kan säga sitt namn.

Vidare får man inte ha dubbelefternamn med bindestreck (jag har försökt), då får man ta ett nytt efternamn och låta gamla namnet bli mellannamn (eventuella undantag för invandrare som redan har dubbelefternamn). I helvete heller! Nu har jag ett lagligt efternamn och ett som folk kallar mig, och hur trevlig och enkelt är det?

Och som om inte det vore nog, så finns det regler för vad man får heta som man och kvinna. Vad är det för fascistfasoner? Jag kan ha en viss (en viss, mycket liten) förståelse för om man inte vill tillåta att flickebarn döps till "pojknamn", etc.; folk som har en rigid syn på kön och könsroller skulle förmodligen frysa ut den lilla stackaren med en gång. Men vuxna människor med självbestämmanderätt? Namnlagsändring.nu . Man får heller inte heta ett "förnamn" i "efternamn" (ty folk bestämmer var som är -och vad som kan vara - vad.)

Nej, slopa alla idiotiska lagar som bestämmer vad folk får och inte får heta (med undantag för varumärkesskydd och skyddade efternamn, såklart.) Någon jävla måtta får det vara.

Jag är inte typen som har en oversized sminkväska, som är sminkconnaisseur¹ och shoppar loss på makeupavdelingen när lönen kommer. Jag har inte ett ”favoritgloss”; jag har ETT läppglans (och kom igen, ordet fungerade i tjugo år, då funkar det nu med.) Vad jag har, däremot, är blek hy. Väldigt blek. Min ömma moder kollade mitt blod typ två gånger om året när jag var liten, då hon tyckte jag såg anemisk ut (min ömma moder är utbildad sjuksköterksa och oroade sig ständig över något vad det gällde sin enda lilla dotter, men iallafall.)

Det är inte lätt att hitta något smink alls om man ser ut som jag (och jag kan lova att man inte är fin med för mörkt smink) så när jag för några år sedan hittade Lumene och deras ljusaste nyans på foundation, ”matte vanilla”, blev jag väldigt glad (de har dessutom blivit best in en massa kliniska test om allergiframkallande och grejer). Men så var jag naturligtvis tvungen att flytta tillbaka till USA, där Lumene, i sin skandinaviskhet, inte finns.

Och nu var sminkhelvetet på väg att ta slut. Vad göra? Man skulle kunna gå till typ Nordstrom’s eller Macy’s och be om hjälp, men nennemensan, i USA är det så fint inordnat att varje makeupmärke har sin egen disk, så det finns ingen snällt neutral sminkmänniska att be om råd. Villrådig.

Det visade sig att det finns en affär, en apotekskedja i andra änden av landet, som säljer Lumene. Och dom tar postorder. Hurra! Det är bara att betala supermycket frakt för en liten jävla flaska och vänta en vecka, så kommer det på posten. I en stor jävla paket.

Hur kommer det sig, tror ni, att paketet är så stort? För det första är flaskan så väl inskumplastad att den skulle överleva en smärre apokalyps, och så har de varit snälla (?) och skickat med lite gratisgrejer.

…

Jag förstår inte logiken. Okej om man köper någon som helst bebisrelaterat, eller har fyllt i att man har bebis i någon profil någonstans (vilket jag inte har) men att bara skicka till slumpmässiga (kvinnliga?) kunder är liksom bara… fel. "Du beställde tre flaskor flourskölj, här kommer lite rosa hårfärg", eller "å, så du gillar tamponger? Då måste du vilja prova vår kontaktlinsvätska." WTF, mate?

Jamen jävlar i min låda.

Albertson’s i en annan stadsdel.

Fortfarande ingen jäst. Men det är inte så konstigt, jag antar att ingen bakar i det här landet.

Suck. 

Jaha. Kläder. Ska man ju ha på sig, annars fryser man (jag vill dessutom passa på och klaga på de låga temperaturerna idag. Igår var jag ute och påtade i trädgården¹ i elva grader och solsken, men idag var det kallt. Bara inte krokusarna och påskliljorna dör.) Jag har aldrig varit modeslav till 100%; under gymnasiet och de första åren på PLU var jag dessutom någon slags halvgothare². Jag klär mig fortfarande mest i svart (snyggast så), men känner mig lite för gammal för sammet och spetsar. Nå, jag bodde i Sverige förra året, och kunde inte stå emot den allmänna konformiteten, och dessutom var ju modet snyggt.

Ni anar inte hur glad jag blev när tidningarna basunerade ut farfarströjans återkomst. Jag var visserligen bara en liten plutt sist de var moderna, men sedan dess har jag längtat. Samma sak med oversizade tröjor; en jul i slutet på åttiotalet önskade jag en påhittat stickad tröja av min mamma: lång, v-ringad, med breda lila och svarta ränder. Jag fick en kort collegetröja i vinrött. I höstas fanns min drömtröja på H&M, men jag var för dum för att köpa den.

Just därför blev jag ganska putt när jag kom tillbaka hit. USA ligger nämligen cirka ett år efter i modeutveckligen jämfört med Europa³. Inga långa tröjor. Inga stuprörsjeans (nu börjar folk prata om dem; ungefär ett år, va?) Men så kom jag på det: jag får ett helt extra år medan allt jag gillar försvinner från butikerna i Sverige, bara för att ersättas av något fult⁴ som alla mer eller mindre tvingas ha på sig (har man något val?) Jag, å andra sidan, får ha mina präriekjolar, farfarströjor⁵ och långa toppar ett helt år till. Hurra.

Nu blir det hatkaka.

Hat hat hat hat. En vecka efter mitt äventyr på Safeway vågar jag mig dit igen, eftersom Lucas tyckte att det var löjligt att bojkotta på grund av mango chutney. Okej. Idag hade de inte jäst. Hade inte haft på flera år.

VAD I HELVETE? Menar de att jag ska baka med äcklig jävla torrjäst? Fan heller. Så var det bara att lägga tillbaka alla varorna och trava sju kvarter till QFC.

Gissa.

De hade inte heller jäst. Av en bättre anledning; den hade blivit gammal och slängts ut. Vad är det för fel på folk i det här landet? Eller i den här stan, när vi bodde i gettoiga Tacoma hade vi aldrig några problem att hitta chutney. Eller disktrasor. Eller jäst. Jag saknar Albertson’s. Jävla idioter.

 
Sa jag att kardemumman skulle kostat typ hundra spänn? För en sketen liten burk kardemumma. Jääääävla idiooooooooooter. Här blir det inga semlor. Nu fan blir det choklad och glaskross till lunch.

Jag tänkte laga lite currygryta; inget konstigt med det. Gick till affären. Först kunde jag inte hitta mango chutneyn. Inget konstigt med det heller, jag har inte vant mig om vid hur affärerna är ordnade här än. Ringer min söta man, han har inte heller någon aning. Letar. Hittar inte. Frågar en inkompetent jävla kärring dam som arbetar i affären. Hon har aldrig hört talas om mango chutney.

Kom igen nu. Vi pratar inte precis om något obskyrt. På Ica i hålan där min mamma bodde kunde man få tag på två olika märken.

Kvinnan kommer tillbaka. Hon har kollar i datorn. De har inte mango chutney. De har ingen chutney alls.

Jag svär och talar om att jag aldrig kommer handla där igen, får promera en halvtimme till, och kan inte köpa äpplen.

FörbannadejävlaidiotkukhuvudinkompetentajävlaSKITAFFÄR! AAAARRGGHHHH!!

::kisspaus::