Dollarn går uuuupp. Jag väntar med att skicka pengar till mig själv för att betala CSN till nästa vecka, hoppas den går upp mer, då kanske det blir Sverigesemester i vår.

 

In more sad news det har gått två hela år nu. I måndags. SNYFT. Emotårar och tonårsdikter borde det bli. Mjuka kuddar och drama i flickrum, men jag inte haft ett flickrum sen jag var nitton, och rummet som var är nu gästrum åt småbarnsfamiljen som köpte huset av min mamma, så jag får svära tyst för mig själv och fortsätta att bygga en helt onödig webbsida som förklarar en självförklarande röstningblankett, ety musik är värdsliga saker och vuxna människor ska jobba osv.

Innan vi börjar ska jag kanske klargöra att jag inte missat FRA-debatten, har bara inget eget att tillägga. Samt har varit för upptagen med jobbet för att blogga.  Nå.

—

Jag tillhör den lilla skaran människor som fortfarande gillar Alanis. Faktiskt. Det vara bara för några månader sedan som jag kom mig för att lyssna på den akustistiska versionen av 1996-albumet Jagged Little Pill (den kom ut 2005) och var helt sålt. Det jag har svårast för med hennes musik är nämligen skramlet -på rätt (fel) humör ger det mig en stickande huvudvärk vare sig jag gillar texten och melodin eller ej.

Så. Flavors of Entanglement. Bra?

Nej.

Nio av elva låtar bäddas in i en kompakt skrammelmatta ("det låter himla irriterande härifrån," säger maken när jag sitter med hörlurar) som i de flesta fall känns helt omotiverat och get ett överproducerat intryck från första början. Då hjälper det inte att den småflummigt kvasi-new-age-indiska känslan från tidigare album (tänk Utopia fr. Under Rug Swept) överdrivits till ett tema; antingen reparerar sig Alanis från ett spruckit förhållande eller så leker hon världsmedborgare, och det blir vare sig privat eller allmängiltigt, bara klyschigt. In Praise of the Vulnerable Man är närmast outhärdlig, likaså Versions of Violence. Ska jag välja ett spår jag gillar får det bli Incomplete, en mer avskalad låt som faktiskt verkar leka lite med alla de mysiga fluffiga andliga ideal skivan kryddas med. "One day I will be faith-filled / I’ll be trusting and spacious, authentic and grounded and whole." 

Eller kanske inte. Suck.

Efter mycket krull kan jag äntligen lyssna på Strimmor.

Ingen bra idé. Vad sa jag om Winnerbäcklåtar och tårar?

 

Och jag sitter på jobbet. Fan. 

Jag lär mig aldrig. Det blir alltid (bara tre exempel de senaste dagarna) att jag ger mig in i diskussioner jag vet bara kommer att göra mig arg. När de sker på skriven svenska blir det än värre, eftersom jag måste skriva med ascii (tangentbordet på jobbet är trasigt) och allt blir bara jobbigt. Jag vet inte vilket som är värst, riktigt dumma människor eller smarta typer med ett litet gäng skumma åsikter/kunskapsluckor. Eller särskrivning - jo, det är särskrivningar (HERREGUD HUR JÄVLA SVÅRT ÄR DET ATT TÄNKA EFTER INNAN NI SKRIVER BETAL KORT ELLER JÄTTE ROLIGT? Ni skadar min själ! Men det kanske bara är för att det är den enda sortens fel jag inte gör i skrivet språk numera.*)

::kisspaus::

Nu var det ju inte det jag skulle prata om. Idag ska vi prata om inställd Sverigesemester. Det var nämligen tänkt att vi skulle till Sverige i augusti, hälsa på mamma, visa maken en smålandssommar, gå på Winnerbäckkonsert (första prioritet, givetvis), och käka smågodis. Så inte; den svaga dollarkusen på sistone, i kombination med CSN och tandläkarräkning och det faktum att vi borde köpa biljetter nu, eller helst i förrgår, gör det ekonomiskt omöjligt. Med makens nya jobb (hurra igen! Han börjar den tjugoåttonde) kommer liknande grejer inte att vara ngt problem i framtiden, men som det ser ut nu skulle det inte funka ens med hjälp fr. mamma och med tömmande av just-in-case-kassan. Vi tar en långhelg i Portland eller kanske t.o.m San Fransisco (troligen inte), istället vet inte ens om maken har hunnit arbeta ihop till semester i sommar. Ömma modern kommer inte att blir glad, men det finns inget att göra åt det; snarast är det skönt att ha bestämt sig och slippa gå och ha panik för hur fan pengarna ska räcka till mat. Men ändå. Snyft. Stackars mig. Ingen konsert.

Sluta titta så där konstigt, det är synd om mig! 

Mem:

Årets vardagsglädje: Inredning.

Årets tacksamhet: Att jag fick jobb, och uppehållstillstånd.

Årets största förväntan och “hur kommer det kännas”: Jobbet? Men allvarligt, det tog halva året bara vänja sig vid livet.

Årets största besvikelse: Att maken inte lyckats skaffa bättre jobb; förseningarna i visumprocessen.

Årets största glädje: Arbetstillståndet och jobbet, igen. Och att vara här.

Årets största triumf: Se ovan.

Årets största “jag önskar det hade hänt mer under detta år”: Maken och jobbet igen. Att processen gått snabbare och att jag hade haft råd med mer kaffe.

Årets skönaste helg: Herregud, jag vet inte. Ngn. gång i augusti, när vi var lediga båda två och bara slappade.

 

Men fan vad tråkigt då. Mina egna:

Årets godaste kaffe: Sarahs, i November, Chai House.

Årets äckligaste kaffe: Starbucks en hel del vardagsmornar.

Årets mest överskattade fest: bröllopsfest med släkt i Helena, Montana.

Årets  mest lyssnade på nya skiva: delas liknande mellan Winnerbäcks Gaudava och Suzanne Vegas Beauty and Crime

Årets  teve: Nu Who, men allvarlig, någon måste göra ngt åt Russel T. Davis mer misogyna (hjärndöda?) drag innan han pajar så mycket att det inte går att laga mer. Och Good Eats.

Årets  mat: burritos! Och linsgryta under potatistäcke. Och thai.

Årets  tidning: The Stranger. Dan Savage blir mer och mer bäst för varje dag.

Årets  tidskrift:  Bitch Magazine

Årets museum:  SAM. Det enda jag besökte :(

Årets  bok: The Eyre Affair

Årets tvspel: Katamari Damacy. Alltid alltid alltid.

Hjälp!

Det verkar som jag glömt mina favoritjulskivor hemma hos min ömma moder. Naxos 3-skivebox med en som hette typ "julens vackraste", en med lucia- och adventssånger och en som jag inte kommer ihåg, det är de två första jag saknar. Jag klarar mig inte på Trans-siberian Orchestra och Triakel, liksom. Jag behöver Dotter Sion och Himlen hänger stjärnsvart, annars blir det inte jul. Nedladdningsprogammen gav inget napp (nej, jag vill INTE ha Carola, hällre cyanid då), är det ngn som kan tänka sig att dela? Jag har ju redan betalat en gång. Kommentera så mailar jag.

Vi var och såg Suzanne Vega spela på stället med Seattles bästa namn, Neumo’s Crystal Ball Reading Room, i gårkväll. En smått surrealistisk upplevelse (som det tyvärr inte finns bilder från, då vår kamera pajade förra veckan och stötskador inte täcka av garantin) ; eftersom ms. Vega inte direkt figurerar i pressen, och jag därmed inte har ngn definitiv bild av hennes nutida utseende. Men där stod hon iallafall, en liten kvinna med väldigt mycket röst och en hatt hon tog av och på beroende på om låtarna hon spelade handlade om New York eller inte (den var mest på.) Vad som förvånade mig mest var att låtarna låter likadant, exakt likadant, sångmässigt som på skivorna (med lite olika arr, såklart; hon har, förutom sin egen gitarr, bara en kille på gitarr, en på bas, och en trummis på scen, det begränsar ngt.) å ena sidan gillar jag att inte behöva om omdefiniera och undra vad hon tänker sjunga nu, å andra sidan, var är det spontana? Och hur gör hon, Gypsy är tjugo år gammal, Marlene on the Wall är tjugotvå, hur kan de låta likadant? Vet inte, men så är det iallafall.
Ingen sjöng med, vilket gjorde maken lättad och mig något besviken, jag gillar att sjunga med på konserter, det är en av de få chanser jag får att sjunga numera och inger, tycker jag, en viss samhörighetskänsla.

Det är mycket mellansnack, det gillar jag med, Vega bjöd på backstoryn till en hel massa låtar (fast inte The Queen and the Soldier; "It’s about… I don’t know what it’s about. I had a cat once, and it swallowed a thread, actually. That was about the same time I wrote thing song. Not all songs have a clear-cut story.")

I stort gillade jag konserten; men det var en sitt-konsert på ett stå-ställe, och sådant resulterar bara i onda fötter och ryggar. Och inga pannkakor fick jag efteråt.

Sitter och lyssnar på Triakel. Maken (vi träffades förresten p.g.a Garmarna, har jag sagt det? It’s an Emma Härdelin kind of thing.) undrar vad låten jag lyssnar på handlar om.

Hur ska jag kunna veta det?

Försöker förklara att jämtska och hälsingemål inte är samma sak som svenska. För en väskustamerikan, världens mest dialektbefriade. Det går sådär.

Hon sjöng något om en båt. Tror jag 

Till webbteamet bakom winnerback.net:

Jag trodde väl ni skulle rycka upp er! Grattis, mycket finare nu. Lite mycket vita ytor kanske, men det är en mkt mer subjektiv smaksak. Nu fixar ni bara den konstiga svengelskan, så är allt kalas.

/mej

Jag ska aldrig mera lyssna på mina kollegors shared* iTunes igen.

Aldrig aldrig.

Det tog en kvart att gå igenom de senaste nitton dagarna på last.fm och ta bort allt Savage Garden. Lite värdighet har jag trots allt. 

---

Jamen ska jag försöka då?

För det första måste jag tillstå att jag inte vågade hoppas på för mycket - jag gillade inte de två nya låtarna på samlingsskivan, och var inte precis superimponerad av de två smakprov som släppts från Daugava; "Om du lämnade mig nu" och "En tätort på en slätt". Men resten var ju bra!

Jag tror inte jag föredrar riktningen låtarna går i nu, men det är ändå Lasse, och det kan inte gå helt fel. Alltsammans är förstås hemskt sorgligt - det är en slutet-på förhållandet-skiva - på ett sätt som bryter mot tidigare mer blandade humör, och jag gråter som ett deprimerat spädbarn, men det finns definitivt saker som känns typiskt Winnerbäckska. Formuleringar som "jag orkar inga flera ord" och referenser till darriga händer och Söndermarken, men lika mycket en känsla, påminner om vem som skrev.

Och så vart det östeuropa i texterna och irland i melodierna; inte mig emot. Speciellt öppningspåret låter väldigt poguesigt, så till den grad att maken satt och trallade med. Tyvärr känns det lite som om låtarna flyter in i varandra, bara "Om du lämnade mig nu" sticker ut genom sin duettform, och eftersom jag inte gillar den något speciellt (mest g.p.a att jag inte står ut med Miss Lis röst) nöjer jag mig inte med det. Å andra sidan känns melodierna stabilare än någonsin.

Favoriter? "Min helande tröst", som trots sitt idiotiska namn är en drömsk Krakow-skildring, och "Jag fattar ingenting". En rad i den sistnämda får mig att tänka på Liftarens guide till galaxen: "Jag tror jag drömde om ett liv bara utan korridorer, utan korridorer skulle jag bli lycklig", och raddan av saker som han inte vill i "Gå på vatten", kommaterade med "nu vet jag det" känns komiskt konstaterande. Fniss, i all gråten. Det behövdes.

---

<en kommentar i efterhand> En dag senare kan jag meddela att jag kommit fram till följande: "Och det blåser genom hallen"  är definitivt det spår som känns typiskast Winnerbäck. </slut på kommentar>

---

På hinnan inatt
Ett torg gömt i mörker och dimma,
röken från tunga fabriker
och kyrkklockors slag i en vaggande timma

Vi reste till Kraków
Till en stad som ville klara sig själv
och som rest sig ur sin sorg
till nyrika gator och ansatta torg

I parken runt stan
går tankarna lugna och fria
vinden förlorar sin färg
och skyltarna tänds bakom S:ta Maria

Jag släpper din hand
för ett helt vanligt återfall
För att få nåt förstört
det var fel som jag sa, det är sant som du hört

Kära vänner i ljus och i mörker
I växlande väster och öst
är ni alltid mitt hopp och min helande tröst
min helande tröst

Här vänder sig skyn
till den som kan tro genom tegel
Jag droppar en krona från bron
och önskar mot flodens vibrerande spegel

Ni reste mig upp
och jag lämnar en börda därhän
i en främmande stad
Nånting har sin början, men jag vet inte vad

Kära vänner…

Bland katolska kyrkor i Kraków
och judiska, fallna kvarter
I högerns paradmarscher uppåt
och i socialismens väg ner
I slocknande vintrar och vårar
I kommande sommar och höst

Kära vänner…

Min helande tröst, Lars Winnerbäck, Gaudava 2007 

Jag hade tänkt mig att jag skulle recensera Daugava nu (tacksamhet för internetbutiker!), glatt och entusiastisk.

Men jag glömmer allltid saker.

Tillexempel glömmer jag, varje månad, att jag ska ha mens. Jag undrar varför jag har så tjock mage och konstigt humor, och sen får jag ont i ryggen och kopplingen funkar inte iallafall, inte förren magontet kommer. Aha, säger jag. Och glömmer.

Tillexempel glömmer jag att nya Winnerbäcklåtar alltid får mig att gråta innan jag vant mig, sorgliga eller glada spelar ingen roll (minns två timmar av tårar efter raden om nyponbuskar i Söndermarken.)

Resultat:  Mensvärk och Daugavatårar blir inte många sömntimmar. Döda jag. Recension senare, m.a.o.

… om man nu skulle tro att grungen varit död i sisådär en tretton år, skulle man ju kunna berätta om utskällningen maken fick när han påpekade att det rent historiemässigt var lyckosamt för Nirvanas musik att Cobain dog när han dog.

Helgonförklarad, that one.

Bara två veckor kvar. Och nu finns det en låtlista och allt.

Och "Om du lämnade mig nu" har (för att använde en speciellt rolig svengelsk direktöversättning) vuxit på mig. Och allt.

Fjorton dagar. Jag överlever. Kanske.

I tre veckor hade jag oroat mig. Skaffat dubbelkopior av alla papper vi någonsin skickat in, stannat uppe halva natten och varit dödstrött dagen efter bara förr att ringa Skatteverket. Vi hade intervjutid med USCIS idag. Ont i magen. Det var sånt kaos förra gången, ingen visste nåt och vi skulle ha skickat in andra grejer och brevet vi fick, som sa att om vi kom för sent eller med fel papper skulle de abryta hela min ansökan, gjorde inget bättre. Så vi kom dit vid runt halv nio och jag mådde illa av nervositet, tiden gick, det blev lite sent. Vid halv tio fick vi komma in, sen tog det typ tre sekunder för en ytterst kompetent kvinna att förklara att allt var OK, de behövde inget mer info men om jag kunde redogöra för min inkomst nu när jag jobbar med skulle det gå fortare, fyll i de här papperna och skicka in, tack hej.

Det var allt. Jag ska inte ropa hej o.s.v., men det verkar som allt borde funka nu.

In other news kan jag inte vänta på Winnerbäcks nya skiva, Daugava (och hur sjutton ska man uttala det? Daugava? Daugava? Daugava? Hoppas ni har kul när radiopratarna försöker klura ut den) som kommer ut den tjugosjätte september. Trots att jag känner mig ljummen inför nya singeln, som man kan lyssna på via myspace. Men. Iallafall. Fangirling!

Ett år sedan nu. Ett helt år.

Jag borde fortfarande temporärt utanför Jönköping hos mina föräldrar, om pappa var hemma eller på sjukhuset minns jag inte, bara att jag jobbade till fyra den dagen (en fredag, gubevars), men fick sluta tidigare och tog bussen ner till stan från Dalvik till stan och drack kaffe och åt macka innan jag tog en annan överfull buss ut till Huskvarna och stod i kö ett tag. Jag minns att en bil började brinna precis vid utgången, att Christian Kjellvander inte var min grej alls, och att jag efter ungefär tre sekunder hatade mer än 60% av resten av publiken, men åh. Lasse. Sjung mera.

Och jo, jag är fortfarande otroligt emo över att inte kunna se höstturnén.

Men! Men idag ska vi ner i downtown och gå på SAM och äta italiensk glass och fan vad jag gillar att ha pengar.

Åh, Suzanne. Vad jag tycker om dig

(firar min nya gamla mp3-spelare med att lyssna på Beauty and Crime på bussen)

(ur New York is a Woman)

 Eller

(Ur Edith Wharton’s Figurines)

Kärlek.

Det är lite ironiskt. Eller, förresten, det är jätteironiskt.

Jag har undvikit melodifestivalen och eurovision så länge jag haft ett fritt val. Visst, vi kollade när jag var liten, vad är mer småbarnsfamiljsfredagsmys? Med lite nynnande övertalning kan jag till och med minnas ngt senare bidrag, inlärda med grannarna innan tonåren tog vid. Då, förr i tiden, då melodifestivalen fortfarande var skittöntigt. Sen hände något, jag vet inte vad. Alla andra började kolla. Ironiskt, visst, men de kollade. En bara sak med att flytta utomlands var att slippa bli tvingad att kolla på pinsamma föredettingar eller wannabes i konstiga kläder - men finalen slapp jag aldrig, eftersom den inträffade efter terminsslut, när jag kommit hem. Jag har musikintresserade vänner, så jag slapp inte undan.

Förren nu. Och som jag njöt! Jag undvek varje nämnande av eländet på tidningarnas hemsidor. Men så går the Ark och vinner, puckona. Jag vet inte hur jag skulle kunna slingra mig ur att kontrollera, i direktsändning, hur det går för dem. Så här sitter jag. På andra sidan jorden. Med eurovision.tv bokmärkat, popcorn planerade och KJ hitbjuden, och jag ska sitta och lida mig igenom alltihop och hålla tummarna för arkarna mitt på blanka eftermiddagen.

Typiskt. 

Jag tror att rädslan för torsdagar gått lite för långt nu - jag var rädd för att kolla posten. Men jag hade fått mina papper från Skatteverket - som jag beställde i måndags. Så konsekvent - expressbrev tar åtta dagar, vanlig post fyra. Suck.

Idag blir det fotoexpedition. Tema Ballard i solsken. Ska bara hitta solglasögonen.

Tema: missunsamhet. Watch me gråta blod. 

I min iTunes idag:

2 timmar Garmarna
1,5 timmar Triakel.

It’s an Emma Härdelin kind of day

(och skoskav)