Jag lär mig aldrig. Det blir alltid (bara tre exempel de senaste dagarna) att jag ger mig in i diskussioner jag vet bara kommer att göra mig arg. När de sker på skriven svenska blir det än värre, eftersom jag måste skriva med ascii (tangentbordet på jobbet är trasigt) och allt blir bara jobbigt. Jag vet inte vilket som är värst, riktigt dumma människor eller smarta typer med ett litet gäng skumma åsikter/kunskapsluckor. Eller särskrivning - jo, det är särskrivningar (HERREGUD HUR JÄVLA SVÅRT ÄR DET ATT TÄNKA EFTER INNAN NI SKRIVER BETAL KORT ELLER JÄTTE ROLIGT? Ni skadar min själ! Men det kanske bara är för att det är den enda sortens fel jag inte gör i skrivet språk numera.*)

::kisspaus::

Nu var det ju inte det jag skulle prata om. Idag ska vi prata om inställd Sverigesemester. Det var nämligen tänkt att vi skulle till Sverige i augusti, hälsa på mamma, visa maken en smålandssommar, gå på Winnerbäckkonsert (första prioritet, givetvis), och käka smågodis. Så inte; den svaga dollarkusen på sistone, i kombination med CSN och tandläkarräkning och det faktum att vi borde köpa biljetter nu, eller helst i förrgår, gör det ekonomiskt omöjligt. Med makens nya jobb (hurra igen! Han börjar den tjugoåttonde) kommer liknande grejer inte att vara ngt problem i framtiden, men som det ser ut nu skulle det inte funka ens med hjälp fr. mamma och med tömmande av just-in-case-kassan. Vi tar en långhelg i Portland eller kanske t.o.m San Fransisco (troligen inte), istället vet inte ens om maken har hunnit arbeta ihop till semester i sommar. Ömma modern kommer inte att blir glad, men det finns inget att göra åt det; snarast är det skönt att ha bestämt sig och slippa gå och ha panik för hur fan pengarna ska räcka till mat. Men ändå. Snyft. Stackars mig. Ingen konsert.

Sluta titta så där konstigt, det är synd om mig! 

Ja, alltså, inte studier till tandläkare utan studier av tandläkare; komparativa eftersom jag jämför svenska och amerikanska dyliga yrkesutövare. Jag var nämligen och undersökte käften i torsdags, (en upplevelse som hade varit mycket angenämare om jag inte vaknat med illamående och magont) och kommer att, av andlegningar som jag avslöjar lite senare, få återkomma mycket snart.

Först var det frågan om vart jag skulle. Jag hittade ett ställe via internet, ringde och kollade och bokade tid. Min försäkring täcker undersökningar, så jag betalar faktiskt minde än vad jag skulle ha gjort i Sverige - 25 dollar mot c:a 500kr. Väl på Ballard Family Dentistry (som alla bara hänvisade till som "Dr. Su’s office") var alla lika trevliga som folk alltid är här. Var mkt lättad över detta, då jag som liten var lätt nervös varje gång jag var tvungen att frottera mig med stränga tandsköterskor och tandhygienister.

Andra intrycket: det gör ondare. Helt irrationellt; smärtnivån har inget med nationalitet att göra, det beror på den kombinerade effekten av att vara gammal nog att ha tandsten och inte ha varit hos käftis på nästan två år. Mycket är samma: sköterskor och hygienister är alla kvinnor, de petar och tar kort och har sig, och sedan kommer den (manliga) tandläkaren, tittar på röntgenbilder och säger "Hmmm", kollar runt i munnen och förkunnar sin dom. I mitt fall: de tre kvarvarande visdomständerna måste* ut. Vilket ger mig en utmärkt chans att jämföra ännu mer.

I februari 2006 plockade jag, efter arton månaders kö, ut en visdomstand på odontologen i Jönköping. Jag fick:

- Tjata för att bli halvsövd, men fick aldrig riktig narkos
- Recept på ett paket Ipren 600mg
- Betala några tusen (var hög på lugnande de fick ge mig; mamma betalade)

 I februari 2008 ska jag plocka ut tre till, efter ingen kö. Jag får:

- Bli halvsövd på rutin
- Fyra dagars doser Vicodin** (YAY!)
- Två veckors antibiotika för att undvika inflammation
- Steroider mot svullnaden
- Något mot illamåendet man kan få av Vicodin
- Betala c:a 1000 dollar efter att försäkringen betalat sitt***

Det gamla landet får ursäkta, men jag uppskattar när min smärtkänslighet tas på allvar. Varför inte göra det så bekvämt som möjligt? Round tandläkare: Sverige - USA : Noll - ett

Varje gång jag handlar mat blir jag milt schizofren. Jag får för mig att hemliga tevekameror dokumenterar mig och alla andra handlade för att sedan skapa ett program typ Du är vad du äter, där folk kan förfasa sig över vilka äckligheter andra människor betalar pengar för. Till viss del har det positiva effekter; jag undviker gärna godis och kakor, samma sak gäller mejeriprodukter, och jag övertalar helst maken att göra samma sak (han har begåvats med ett jobb där han bränner kalorier som fan, så han kan äta glass varje dag utan att det syns - fruktansvärt orättvist.) Det känns mindre obehagigt så - och jag kan unna mig att se ner på de av mina medshoppare som handlar påsvis av chips, flaskvis av coca cola, majonäs, vitt ris eller vadduvill.

Och så finns det dagar som igår. Vi delade upp handligen i två delar, eftersom vi hittat ett PCC bara en kvart bort, där jag kan handla till samma pris som på min vanliga Safeway fast lokalt, ekologiskt och oftast rättvisemärkt. Bäst av allt: de har i princip alla gryn (och då menar jag alla) i lösvikt. Alltså: grönsaker, gryn, och en del annat där. Sedan Safeway för det som är billigare där… vilket var mjölk, sour cream, glass, en storpack clementiner, ost och bröd (se makens energiförbränning ovan.) Jag tror alldrig jag har känt mig så olustig i en kö i hela mitt liv. Egentligen vill jag ställa mig upp och skrika att jag bara kompletterade min handling; jag hade redan köpt den riktiga maten. Lät dock bli.

Så om ni någonsin ser ett program med en dold shoppingkamera, och jag är med och handlar mest onyttiga fettgrejer  — not guilty, your honor.

Hjälp!

Det verkar som jag glömt mina favoritjulskivor hemma hos min ömma moder. Naxos 3-skivebox med en som hette typ "julens vackraste", en med lucia- och adventssånger och en som jag inte kommer ihåg, det är de två första jag saknar. Jag klarar mig inte på Trans-siberian Orchestra och Triakel, liksom. Jag behöver Dotter Sion och Himlen hänger stjärnsvart, annars blir det inte jul. Nedladdningsprogammen gav inget napp (nej, jag vill INTE ha Carola, hällre cyanid då), är det ngn som kan tänka sig att dela? Jag har ju redan betalat en gång. Kommentera så mailar jag.

Att låsa upp dörrar. Med nyckel.

Jag vet inte varför, men just att låsa och låsa upp dörrar går mig på nerverna. Det verkar dock ha ngt att göra med att hala upp nyckel, eftersom att låsa/upp inifrån (vare sig det är med "knapp" eller fast nyckel) inte är i närheten av lika irriterande som att låsa/upp itfrå. Ofta resulterar det i brist på låsning; vi har två dörrar, en till vår lägenhet från en pytteliten tvättstuga/hall och en utifrån till hallen, jag låser vår dörr med knapp och struntar i ytterytterdörren. Grannarna och maken är dock mer noggranna, och en eller två ggr i veckan kommer jag hem till en låst dörr. Bajs, säger jag och knackar på fönstret. Samma sak när jag var yngre; i föräldrahemmet var det sista jag ropade efter hejdå "lås efter mig, va?"

Orkar inte låsa upp. Orkar inte leta i väskan efter nyckel. Orkar inte plocka upp den. Orkar inte gräva efter nyckelhålet i halvmörker, och pilla med en nyckel som aldrig funkar åt det första hållet iallafall. 

Tankelås is what I need. 

(ja, jag stjäler Mickes idé)

1) Oroat mig för mitt uppehållstillstånd. Jag var sen med de absolut SISTA papperna och skulle verkligen uppskatta alla positiva tankar jag kan få.

2) Jobbat. Och varit på jobbresa ute i Hood Canal, där jag såg tre hangarfartyg, en kärnvapenbestyckad ubåt, ett sjölejon, ringarna efter en späckhuggare, en hel hög storkar, tidvatten och en massa öl. Och jobbat.

3) Handlat. Kläder och kläder och en assnygg järngryta, bl.a. Och kläder. Sa jag att jag har en klänning med fickor? Nu sa jag det. Och en järngryta. Höstgrytor, here I come!

4) Firat att tevesäsongen börjat.. för de två program i veckan jag kollar på. Bones är sig likt och gott som socker, Numb3rs kör en del ny grejer som kändes tveksamma till en början, men som nu funkar kolossalt bra. Fancrush =  Colby. (Hej, jag är återigen fjorton. Fler frågor?)

5) Äntligen kommit igång med träningen. Dock inte med stretching, känns det som. Hej träningsvärk.

Jaha.

Jag börjar jobba imorgon. Bara sådär. Bussa ner till Tacoma, hur kul är det? (Bok, bok, jag måste ha en bok.) 

Livet.

Paniiiiiiik.

Jag tror att rädslan för torsdagar gått lite för långt nu - jag var rädd för att kolla posten. Men jag hade fått mina papper från Skatteverket - som jag beställde i måndags. Så konsekvent - expressbrev tar åtta dagar, vanlig post fyra. Suck.

Idag blir det fotoexpedition. Tema Ballard i solsken. Ska bara hitta solglasögonen.

Tema: missunsamhet. Watch me gråta blod. 

Ugh. Jag betalade just 25 dollar för att ett brev till Skattemyndigheten i Jönköping skulle komma fram två till tre dagar tidigare. Saken är nämligen den att dumma dumma jag har skjutit upp att anmäla vigsel till svenska staten. Sen januari. Nu vill amerikanerna ha ytterligare ett personbevis från mig, och skulle det stå fel civilstånd…

Fråga: varför tar det, enligt damen på folkbokföringens telefon, (jo, jag satt uppe halva natten och ringde skatteverket) fjorton dagar att registrera en vigsel som skett utomlands? Från typ Japan förstår jag, men ska det ta två veckor att fatta ett vigselbevis på engelska? Paniiik!

Skit etc. Nu ska jag städa, ty det är fredag.

Nu känns det bättre. Jag tog mig till the Chai House, där söta maken lovade att fixa middag och diska när han kommer hem, samt skjutsa mig till Tacoma på onsdag, vilket sparar mig tjugo dollar i pengar och tre dagars bussreseångest. Och så kan vi äta lunch på Mahal och hälsa på vår alma mater, PLU.

Jag hade bussreseångest x2, viktångest¹, ingetattgöraångest, beslutsångest, jobbintervjuångest, diskångest², brödångest och uppehållstillståndsångest, och även om inget av dem är riktiga former av ångest så blev det ganska mycket med lager-på-lager-effekten. Men Ballard Avenue hjälper: turkosprickig fönstershoppingterapi. Och komplimangterapi. Jag kan inte gå in i en affär utan att någon gillar mina glasögonbågar eller min kappa. Hon som jobbar på Camelion sa att jag alltid ser så söt och välkädd ut, och jag blev tillräckligt glad för att varken svara "I’m European" eller "Does that mean we’ll get our couch on this side of Christmas?" Jag vet inte om jag håller med, men fan vad trevligt det är att höra ibland.

Nu ska jag äta fettfri yoghurt med banan, ignorera att jag åt en kaka till kaffet, skriva en att-göra-lista och bara vara en medelklasskärring i största allmänhet.

En annan sak jag är ibland (det är svårt att avgöra om det är ett personlighetsdrag eller bara svenskhet) är otroligt pretto. Det låter kanske konstigt när det kommer från någon som erkännerligen tycker om The Ark och döpt din blogg efter en rad i en Winnerbäck-låt, så vi kan ju vara överens om att det inte är i musiken det ligger. Inte i film heller, jag gillar inte bra filmer alls. Jag gillar kassa filmer, men vi får återkomma till det.

Jag står inte ut med tanken på att vara turist. Själva iden är så fruktansvärd, att placera mig – mig! -  i samma grupp som tjocka tyskar och kameragalna japaner. Jag ryyyser. Vilket naturligtvis innebär att jag missar en massa grejer eftersom jag konsekvent håller blicken rakt framåt för inte verka intresserad eller imponerad. Självfallet gick jag vilse i Stockholm sist jag var där för att besöka Amerikanska ambassaden, och naturligtvis kan jag inte kolla på en karta när folk ser mig, alternativt fråga om vägen. För att inte tala om att hala upp en kamera! I Jönköping hade jag aldrig samma problem, eftersom jag hittar så väl som mitt (ytterst begränsade) lokalsinne tillåter – att turista i sin hemstad är mer okej.

Men inte här. Inte än. Jag hittar inte bra nog att inte bli tagen för turist (en kompis som bott här i över ett år blev turisttrakasserad av en galen tant på ett kafé. Det kan iochförsig ha att göra med att hon satt på Seattle’s Best, dit ingen vettig seattleite går, eftersom de har jävligt äckligt skitkaffe) och jag skulle gärna ta fina kort, men min cred! Min cred!

Men. Igår var makens mor och artonåriga syster här, då nämda syster är och tittar på olika college. De ville se Space Needle. Space Needle är, för er som inte orkar klicka, ett typ tvåhundra meter högt ufoliknande torn som alla turister av någon anleding åker upp i. Nå, svärmor ville upp, och när hon hörde att varken jag eller maken varit uppe, trots fyra år i området, skulle vi prompt upp, vi med. Hon betalade som tur var, och sen sprang de omkring och tog kort medan jag och maken frös, så vi gick in och försökte få tag på vettigt kaffe. I hissen upp frågade den lätt speedade guiden om det var första gången jag var där, men hon fick bara ett lätt ansträngt leende till svar.

Men alltså. Okej utsikt. Dyrt kaffe. Kallt. Stort, runt torn. Japanska turister. Varför?

Jaja. Nu kan jag åtminstone säga att jag varit där om någon frågar.

Jag har telefobi. Och nej, det betyder inte att jag är rädd för saker som är långt borta, det är ett i mitt tycke smart sätt att förklara att jag är rädd för att ringa folk. Paniskt. Det är så mycket som kan gå fel – jag kan slå fel nummer, inte höra vad de svarar, råka säga mitt namn fel, sluddra på något annat sätt, bli tillsagt att vänta och sedan bli glömd, vadsomhelt. Det går inte att ringa. Jag får kräkkänningar och börjar gråta. Någon gång har det funkat, när paniken över att inte veta överröstar ringpaniken, men annars är det tvärstopp.

Konstigt nog är det bara privat som jag har den här fobin – de gånger jag ringt (eller svarat i telefon) i jobbet har det bara varit lite nervöst. Jag har t.o.m. arbetat som telefonförsäljare i några veckor utan att panikavlida, även om jag var lättad när det var över (kan i och för sig ha något att göra med idiotisk arbetsplats och bli pratskriken på¹. )
Då är det på något sätt Arbetsplatsen som ringer, och det värsta som kan hända är att någon tycker Arbetsplatsen är lite dålig i telefon². Jag står inte ut med att folk tycker att jag är dum.

Nå. För ett antal veckor sedan skickade jag en jobbansökan till ett ställe jag verkligen, verkligen vill jobba på. Flera gamla kollegor och en chef från min arbetsplats under studenttiden jobbar där, så jag har en väldigt reell chans. Säger alla. Nu var det dags att ringa och följa upp.

Ni anar vartåt det lutar?  I fredags lät telefonplanerna helt realistiska, och sen förträngde jag dem hela helgen. Framåt tio-tiden (jag skulle ringa vid elva, hade jag planerar) började jag kallsvettas. Vid tio över elva ringer jag maken: jag kan inte, det går inte. Maken säger att jag borde ringa iallafall. Hmpf. Mailar exkollegan: Det går inte, jag kan inte, kan jag inte maila? Han svarar: Faktiskt är X inte inne idag, så du är nog tvungen att maila iallafall.

Jaha. Snopet. All panik i onödan.