Innan vi börjar ska jag kanske klargöra att jag inte missat FRA-debatten, har bara inget eget att tillägga. Samt har varit för upptagen med jobbet för att blogga.  Nå.

—

Jag tillhör den lilla skaran människor som fortfarande gillar Alanis. Faktiskt. Det vara bara för några månader sedan som jag kom mig för att lyssna på den akustistiska versionen av 1996-albumet Jagged Little Pill (den kom ut 2005) och var helt sålt. Det jag har svårast för med hennes musik är nämligen skramlet -på rätt (fel) humör ger det mig en stickande huvudvärk vare sig jag gillar texten och melodin eller ej.

Så. Flavors of Entanglement. Bra?

Nej.

Nio av elva låtar bäddas in i en kompakt skrammelmatta ("det låter himla irriterande härifrån," säger maken när jag sitter med hörlurar) som i de flesta fall känns helt omotiverat och get ett överproducerat intryck från första början. Då hjälper det inte att den småflummigt kvasi-new-age-indiska känslan från tidigare album (tänk Utopia fr. Under Rug Swept) överdrivits till ett tema; antingen reparerar sig Alanis från ett spruckit förhållande eller så leker hon världsmedborgare, och det blir vare sig privat eller allmängiltigt, bara klyschigt. In Praise of the Vulnerable Man är närmast outhärdlig, likaså Versions of Violence. Ska jag välja ett spår jag gillar får det bli Incomplete, en mer avskalad låt som faktiskt verkar leka lite med alla de mysiga fluffiga andliga ideal skivan kryddas med. "One day I will be faith-filled / I’ll be trusting and spacious, authentic and grounded and whole." 

Eller kanske inte. Suck.

Så var det dags då: Idag ska vi prata om kaffe. Jag har skrivit en del om det innan, men då handlade det mest om att få tag på sådant på sättet jag ville i Sverige. Nu befinner jag mig i vad som förmodligen är kaffets amerikanska huvudstad (kaffe och regn är vad de flesta associerar med Seattle) och har inte direkt det problemet. Mitt kaffeliv är trots det inte felfritt; ju mer jag dricker, desto mer petig blir jag.

Konstig faktum: även i kaffets mecca köper folk Starbucks. Jag kan inte förstå varför; det kostar lika mycket eller mer än på lokalägda ställen, och har generellt sämre kvalitet. Man behöver knappast var kaffekännare för att märka det; har man provat andra sorters espresso märker man att starbuckskaffe har en vagt metallisk och ganska platt smak, och att baristorna drösar på med alldeles för mycket syrop. Dessutom har man en suspekt företagsstrategi: att fylla upp marknaden med så många kaféer att de konkurrerar ut både lokala och egna ställen. Okej att man dricker Starbucks om man bor i ingenstans i Idaho, men vilket mellanstort samhälle som helst har ordentliga latte numera.

Vad vill jag ha, då?

1) God espresso. Trevlig, rund smak; inte för besk eller platt. Det beror både på bönorna, rostningen, och baristan. Kvaliteten på bönorna och rostningen är generellt ganska jämn hos samma rosteri, så har man hittat ett bra märke kan man hålla sig till det. Baristorna varierar så klart, jag följer principen att ge rejält med dricks till dem jag gillar och komma tillbaka till dem.

2) Ingredienserna jag gillar.  Jag vill ha sojamjölk (helst Silk) iställer för komjölk, och antingen vit choklad eller kola (white moccha/caramel latte.) Inte för mycket syrop, och inte för lite kaffe (hos Starbucks är ett espressoshot standard för en 12oz/över fyra dl, herreguud), två shots för en short, tre för en tall. Större kaffe än så förstår jag inte varför man skulle vilja dricka. Dessutom: blandar man caramel, sojamjölk och espresso rätt får man en underbar dryck som inte smakar som ingredienserna utan som en underbart sötbittermjuk balanserad version av deras allra bästa egenskaper.

Och var får man tag på dem? I Seattle finns Lighthouse Roasters (mina favoriter) och Umbria, båda säljer till andra kaffeer, Trabant som har åtminstone två ställen, Portlands Stumptown Coffee Roasters och Sleepy Monk (som jag inte provat) säljs på en massa ställen.

Fyra bra rosterier, en ändå dricker folk Starbucks. Jag fattar inte.

Vi var och såg Suzanne Vega spela på stället med Seattles bästa namn, Neumo’s Crystal Ball Reading Room, i gårkväll. En smått surrealistisk upplevelse (som det tyvärr inte finns bilder från, då vår kamera pajade förra veckan och stötskador inte täcka av garantin) ; eftersom ms. Vega inte direkt figurerar i pressen, och jag därmed inte har ngn definitiv bild av hennes nutida utseende. Men där stod hon iallafall, en liten kvinna med väldigt mycket röst och en hatt hon tog av och på beroende på om låtarna hon spelade handlade om New York eller inte (den var mest på.) Vad som förvånade mig mest var att låtarna låter likadant, exakt likadant, sångmässigt som på skivorna (med lite olika arr, såklart; hon har, förutom sin egen gitarr, bara en kille på gitarr, en på bas, och en trummis på scen, det begränsar ngt.) å ena sidan gillar jag att inte behöva om omdefiniera och undra vad hon tänker sjunga nu, å andra sidan, var är det spontana? Och hur gör hon, Gypsy är tjugo år gammal, Marlene on the Wall är tjugotvå, hur kan de låta likadant? Vet inte, men så är det iallafall.
Ingen sjöng med, vilket gjorde maken lättad och mig något besviken, jag gillar att sjunga med på konserter, det är en av de få chanser jag får att sjunga numera och inger, tycker jag, en viss samhörighetskänsla.

Det är mycket mellansnack, det gillar jag med, Vega bjöd på backstoryn till en hel massa låtar (fast inte The Queen and the Soldier; "It’s about… I don’t know what it’s about. I had a cat once, and it swallowed a thread, actually. That was about the same time I wrote thing song. Not all songs have a clear-cut story.")

I stort gillade jag konserten; men det var en sitt-konsert på ett stå-ställe, och sådant resulterar bara i onda fötter och ryggar. Och inga pannkakor fick jag efteråt.

Jamen ska jag försöka då?

För det första måste jag tillstå att jag inte vågade hoppas på för mycket - jag gillade inte de två nya låtarna på samlingsskivan, och var inte precis superimponerad av de två smakprov som släppts från Daugava; "Om du lämnade mig nu" och "En tätort på en slätt". Men resten var ju bra!

Jag tror inte jag föredrar riktningen låtarna går i nu, men det är ändå Lasse, och det kan inte gå helt fel. Alltsammans är förstås hemskt sorgligt - det är en slutet-på förhållandet-skiva - på ett sätt som bryter mot tidigare mer blandade humör, och jag gråter som ett deprimerat spädbarn, men det finns definitivt saker som känns typiskt Winnerbäckska. Formuleringar som "jag orkar inga flera ord" och referenser till darriga händer och Söndermarken, men lika mycket en känsla, påminner om vem som skrev.

Och så vart det östeuropa i texterna och irland i melodierna; inte mig emot. Speciellt öppningspåret låter väldigt poguesigt, så till den grad att maken satt och trallade med. Tyvärr känns det lite som om låtarna flyter in i varandra, bara "Om du lämnade mig nu" sticker ut genom sin duettform, och eftersom jag inte gillar den något speciellt (mest g.p.a att jag inte står ut med Miss Lis röst) nöjer jag mig inte med det. Å andra sidan känns melodierna stabilare än någonsin.

Favoriter? "Min helande tröst", som trots sitt idiotiska namn är en drömsk Krakow-skildring, och "Jag fattar ingenting". En rad i den sistnämda får mig att tänka på Liftarens guide till galaxen: "Jag tror jag drömde om ett liv bara utan korridorer, utan korridorer skulle jag bli lycklig", och raddan av saker som han inte vill i "Gå på vatten", kommaterade med "nu vet jag det" känns komiskt konstaterande. Fniss, i all gråten. Det behövdes.

<en kommentar i efterhand> En dag senare kan jag meddela att jag kommit fram till följande: "Och det blåser genom hallen"  är definitivt det spår som känns typiskast Winnerbäck. </slut på kommentar>

Kära vänner…

Min helande tröst, Lars Winnerbäck, Gaudava 2007 

 I sann modebloggaranda kommer här en samling kläder lite fult ihopphotoshoppade. Eftersom fina kläder är hopplöst tråkigt har jag istället samlar ihop det fulaste jag kunde hitta under en halvtimmes slösurfande:

1. Grattis, toppen! Om du kan få en modell att se ut som om hon är gravid i åttonde månaden, imagine what you can do med en vanlig människa. (Urban Outfitters)

2. Jovisst, det värsta från åttiotalet, såklart det ska krängas igen. Var det nån som hittade en läda med de här luvtröjorna med grafiska tryck (i svart, vitt och rosa!) eftersom inte ens folk på åttiotalet ville ha dem? (Urban Outfitters?)

3. Långa tröjor kan vara snyggt. Men inte stora långa tröjor, och inte med oversizade "budskap" som du inte ens förstår på. Plus, blå. (Urban Outfitters)

4.  Leopardleggins. Jag upprepar. Leopard. Leggings. (OU igen?)

5. Är det shorts? Är det en väst? Är det snickarshorts? Nej, det är en ohelig och - fick jag bestämma, olaglig - allians mellan shorts och väst. Mina näthinnor blöder! Och väger du mer än femtio kilo ska du inte ens tänka på korta shorts. (Forever21)

Men åh. Jag älskar den här staden. I onsdags var ju maken och jag och handlade, och idag hjälpte vi Rödhårig och hennes pojkvän att flytta från sin etta i downtown till ett hus i (och, visade det sig, på) Beacon Hill. Och jävlar vad fint det är! Mariners spelade hemma (och vann! Käka gräs, Texas!) så det var nästan folktomt på gatorna när vi körde dit. Stora delar av västkusten har inte fattat det där med att bygga uppåt än, men i stadskärnorna fungerar det. Tegel dessutom, inte plaststen eller konstiga Washington-granflis. Var tredje butik är en coffee shop. Seattle känns på riktigt på ett helt annat sätt än Tacoma – och så har man Elliot Bay, och bergen ute på halvön i sikte så fort det inte är panikdimma.

Hemma. Inte så dumt.

The Arks nya skiva släpptes på CD idag onsdag (digitalt i måndags.) Varken DNs eller Svenskans recensenter gillade den, men Fredrik Strage på DN (nej, jag tänker inte länka, jag pingar twingly och tänker inte listas brevid recensionen, tackar som frågar) har en intressant poäng: även om ingen verkar avsky The Ark, är det svårt att hitta någon som avgudar dem. Bortser man från de italienska tjejerna som hänger på thearkworld.coms forum, har alla jag träffat på haft ungefär samma attityd som jag: kul, rolig musik, jag köper skivan och lyssnar på den, Ola är söt (inte ens min strejta make skulle kunna se dem live och inte bli liite kär i Ola), vad var det vi pratade om nu igen? Absolut bra och rolig musik, men ingenting man tar på fullt allvar. Jag diskade en jävla massa disk igår, men eftersom jag lyssnade på Prayer for the Weekend hela tiden blev det kul.

Jamen skivan då? Jorå. Personligen tycker jag den känns lite… skramlig? Jag saknar något av volymen i låtarna från State of the Ark, lite mer andrastämmor skulle inte skada. The Worrying Kind når defininivt inte upp till kvaliteten på resten av låtarna. Min favorit är annars Death to the Martyrs, om någon som man tyckte var cool, men som aldrig förändrats och som man plötsligt inser är en jobbig poser: "Now forgive me, I considered it both radical and wise / but for god’s sake, I was fourteen at the time". Prayer är mindre politik och mer personligheter, men jag har inte lyssnat in den ordentligt nog för att kunna säga vad jag egentligen tycker om det. Inte slår den mig i magen med brilljans, men den är kul och charmig, och det räcker gott för mig.

(USA-turné nu, kthnx!)

Idag fikade¹ jag världens dyraste fika. Eller, okej, det är möjligt att om jag åkt till Paris och beställt kaffe med guldflan i på ett kafé halvvägs upp i eiffeltornet² hade det kostat liiiiite mer. Kanske.

Men. Men betalar man så mycket för kaffe och cheesecake vill man ha gott kaffe. Är det okej att vända när man ser att en specifik barista jobbar? Jag tror jag gör det nästa gång.

När vi var och handlade idag fick jag en plötslig Insyn I Hur Saker och Ting Fungerar. Eller iallafall en hygglig idé om en tendens jag har märkt.

När jag precis började tjoa omkring på internet regelbundet, runt -99, fanns det inget intressantare eller mer samtalsvänligt än Starbucks, och speciellt Frappuccino. Visserligen befann jag mig då i den ålder visa människor benämner "då man borde vara inlåst" (vanligt folk säger "tonåren"), och var därför extremt mottaglig för fads och grupptryck, men jag tror tendensen fanns överallt. Dem av oss som hade kontakter på andra sidan Atlanten (nu pratar jag om USA, jag bodde i Sverige på heltid tills jag var arton) smittades så klart av denna iver, men hittade inget utlopp för den då smaksatta islatte inte precis var vardagsmat i småstäder mot slutet av nittonhundratalet. Jag har ett klart minne av att vara i Stockholm på shoppingresa och djupt imponerad av Coffee Cup mittemot SF-Bok i gamla stan. Ett lika klart minne innehåller en Londonresa något år senare, febrilt letande efter en Starbucks och den första, förälskade klunken frap. Men det är värt att notera att ingen fattade vad jag pratade om: kallt sött kaffe med smak? Modenycken fanns, men den var inte allmänt tillgänglig. Inte än.

När jag kom tillbaka från USA första gången visste ingen var Ben & Jerry’s var. Ej heller andra året. När jag flög tillbaka tredje året läste jag en artikel i Scanorama, SAS otroligt tråkiga flygtidning, att de skulle introduceras i större städer, och när hösten kom -05 och jag bodde hos kompisar i Malmö tog jag mig över halva stan för att hitta en 7eleven som hade svindyr Phish Phood. Jag var lite besviken över att de inte hade min favoritsmak, men vaddå. Jag hade hemlängtan. Nuförtiden är B&J glassen i allas smak, enligt Mister Åsiktstorped introducerade de precis tre nya smaker i Sverige. Med större internetanvändande och populärkulturellt utbyte sprids trender snabbare. Jag har t.ex. sett flera referenser till Oreos (dubbla chokladkex med vaniljcreme emellan) i både svenska och tyska bloggar på sistone. Är det nästa trend? Vad kommer sen? Mac and cheese? Jag ser fram emot att läsa om det.

Men vad söta ni äääär! Det har visat sig att de flesta som kommer hit (eller, nej, det gör de inte. De flesta som hittar den här sidan ska det vara) gör det for att de letar efter info om Kahls te- och kaffehandel i Jönköping.

Det här är allt jag vet om dem: de har inte sojamjölk. Plus att de som startade den skulle kunna vara långvaga släkt till mig. Min gammelmormor hette Kahl som flicka.

Det vore lite smartare om ni letade på deras hemsida.  

Jag tänkte vara sådär lite skönt solidarisk och länka till Salong K i spalten här brevid. Läste den nån gång när idén var ny, och det verkade ju inte så pjåkigt. Någon av upphovskvinnorna sa i en intervju att själva tanken bakom sajten var att slänga in lite riktig feminism bland sånt som ”vanliga kvinnor” vill läsa. Det låter ju trevligt. Problemet är att den nuvarande versionen påminner mer om Aftonbladet Kvinna (alla vet ju att kvinnor inte kan läsa riktiga tidningar) eller Vilken Kvällstidnings Söndagsbilaga Du Vill. Kolumner (med feministist agenda i nästan 50% av fallen, Oh My!), skvaller, ”debatt” (vilket innebär att folk skäller lite på varandra) och sexspalter. Behovet av sexspalter tycks aldrig upphöra.

Jag frågar mig: vill Salong K ha dumma läsare, eller är de bara de största misantroperna hittils? Jag inte  riktigt vilket som är bottennappet bland rubrikerna på förstasidan, men "Salma Hayek räddad av sin hund" och "Stefan Sauk: Jag är attack-humanist" ligger i final just nu. Det finns säkert värdefulla diskussioner under all dynga (”vanliga” kvinnor är säker mer intesserade av läppglanstest och vårens hetaste fotöljer än vad jag är) men frågan är om sajten når sitt mål när skräpet ligger i vägen. Normalt funtade personer torde vända vid synen av Hollywoodskådisars husdjursäventyr, och folk som vill läsa aforementioned dynga kan nog hitta den på andra platser. Goal so not accomplished.

(design på väg)

Café Mezzo, Galleria Gränden, Linköping:

Har i teorin ett mycket bra utbud (alla standardkaffen, inklusive smaksatt latte) med en massa sorters mjölk: lätt, mellan, standard, låglaktos, soja och rismjölk. Tyvärr funkade det inte riktigt: sojamjölken var slut, och de hade missat att skaka rismjölken jag valde istället. Dessutom lider de av den svenska ovanan att underdosera syropen, så jag fick ett glas vattenblandad espresso -eh? Inte värt 31 kr.

Omprövning, Bernards City, Jönköping.

BC har numera både lättmjölk och laktosfritt som val (dock ej soja), och också ett antal nya kaffedrinkar på listan. “Kaffe karamell” är en caramel latte med grädde, marchmallows och kolasås, och det godaste kaffe jag druckit i Sverige.En tiopoängare!

Konsert, 4e augusti 2006, Huskvarna Folkets Park

Vulgär betyder från början vanlig, folklig, tillhörande pöbeln, låg. Någonting vanligt folk höll på med, och därmed dåligt. Man kan inte förneka att Lars Winnerbäck är åtminstone någon form av folklig, inte när han drar tusentals människor per konsert under en tjugoen konserter lång sommarturné, inte när alla de senaste låtarna hamnat på både trackslistan och svensktoppen, och när hans live-DVD legat på försäljningslistan i flera år. Men Winnerbäck är inte den vanliga sortens folklig; han spexar inte på Skansen eller i kändistidningar, han ger inte intervjuer om sitt privatliv (överhuvudtaget pratar han inte mycket med journalister), och han är aldrig, aldrig vulgär. Jönköpings Posten kallade Winnerbäcks konsert igår “väldigt svensk”, och det var den kanske. Mycket av Winnerbäcks framgång (som inte består av radiohits, vad ni än trodde) står att finna i en samling mycket trogna fans, och de hade inte varit trogna om de inte fått något tillbaka. Han skriver så att det känns. Inte tomma ord om hjärta och smärta eller att dansa hela natten, även om det inte är obefintliga teman, utan ärligt, kännt. Winnerbäck är en briljant textförfattare som beskriver saker precis som de är utan storslagna gester och utan att spela på folks mer idiotiska sidor. Tomhet trots eller utan ett förhållande, småstadens instängdhet eller storstadens hets, förälskelsens kittlande, shit, det tog slut igen, hur orkar man? Folklig behöver inte betyda vulgär om man inte utgår från att folk är dumma i huvudet.

Nå. En konsert måste vara i alla fall lite publikfriande, men det har Winnerbäck inte heller några problem med. Efter tio år har han en hel massa låtar att välja emellan, och publiken kan varenda en. Framförandet var tight, både av Lasse och av Hovet, låtvalen kanske lite väl tralliga, med värdet låg någon annanstans: herr Winnerbäck består till 100 % av scenkarisma. Han spelar, sjunger, ler, och publiken jublar och älskar honom, det blev två extranummer (turnéstandarden hittills, jo jag vet) plus ett till. Jag kan inte uttrycka det på något annat sätt än att det finns en kännbar värme mellan artisten och hans publik. Det hade kunnat regna, det hade inte spelat någon roll. Jag hade stått still i två timmar när konserten började, det stod ett gäng störiga halvberusade nittonåriga killar bakom mig, men det var okej när Lasse kom in på scen. Det fixade sig. Jag tror det kallas eufori.

När är nästa konsert?

(men jag måste i ärlighetens namn undra varför låtlistan inte lagts lite mer praktiskt, så att han sluppit byta gitarr mellan varje låt.)

De senaste månaderna (och med det menar jag sommaren) har jag tillbringat i mitt föräldrahem i ett litet samhälle strax utanför den stora metropolen Jönköping. Förutom att planera en väns bröllopsfest (grattis, Aili och Rickard. Igen.) och inneha ett måttligt roligt sommarjobb, har jag roat mig med att kartlägga stans caféer, och då speciellt kvalitén på den smaksatta latten. Jag har bott tre år i Tacoma, söder om Seattle, en del av USA där kaffe inte är kaffe om det kan beställas med mindre en fem ord. Min vanligaste beställning av kaffe där löd “I’d like a medium caramel soy latte.” Latte med kolasmak och sojamjölk, med andra ord, och mitt test av kaffet i Sverige har bestått i till vilken grad detta går att få, och hur det sen smakar. Förutom Jönköping har jag även fikat runt lite i Malmö (dock endast två ställen) och Lund, och tror mig därmed, helt ovetenskaplig, ha något att säga om Sveriges kaffeutbud.

Först tar vi generella tendenser. Det känns som vi fortfarande har lite problem med valfrihet i det här landet – jag minns en jämförelse mellan en amerikans och en svensks glasskiosk i en illustration ur en lärobok i engelska på högstadiet: amerikanen sålde trehundra olika sorters glass, åtta olika toppings och tio sorters strössel. Svensken hade vanilj och choklad. Nu är detta kanske lite av en orättvis generalisering, det har blivit lite bättre på glassfronten, och även kaffeutbudet har gått uppåt (för tio år sidan kunde man inte få tag på en latte utanför Stockholm) men det är fortfarande skralt med valfriheten. De flesta ställen har bryggkaffe, cappuccino, espresso och osmaksatt latte, men där tar det stopp. Eller så finns det en meny med några kaffedrinkar, oftast en mocca, en mintlatte och en americano. Och så var det mjölken. Jag har fortfarande inte hittat ett ställe i Jönköping där jag kan få sojamjölk i mitt kaffe. På f.d. Kafé Troll på A6 center (jag vet inte vad det heter nu, men det är INTE Gasellen jag menar) tog det fem minuters dividerande med den halvdåliga baristan (nä, de flesta kaféanställda jag sett kan inte kallas det) för att komma fram till att de bara hade standardmjölk, och på Bernhards City hade de bara speciellt kaffemjölk. Trevligt, men borde man inte ha något att säga till om som kund? På Kahls té- och kaffehandel (som för övrigt hade ett mycket bra urval av smaker och kaffesorter) var den mycket trevliga och dugliga baristan ärlig nog att erkänna att det inte var mycket idé att erbjuda sojamjölk när bara en kund sisådär varannan månad vill ha det. Men lätt- eller minimjöl då? Jag påminns om den gigantiska menyn på Coffee Messiah i Seattle: 3%, 1% eller fettfri mjölk, låglaktosmjölk, soja, havre eller rismjölk. Eller half and half (hälften grädde, hälften mjölk) om man inte var rädd om figuren. För att göra kunden rådvill? Inte alls, bara för att se till att alla får sitt kaffe som de vill ha det. Och det är inte det jag begär av lilla Jönköping, men man kanske skulle kunna ha möjligheten att få lättmjölk? På Espresso House i Lund och Malmö får man sojamjölk, men det kostar tre kronor extra. Varför då? Dessutom är servicen på EH vid stationen i Lund under all kritik – jag fick vänta i tjugo minuter, trots att det inte var speciellt fullt. EH vid Sydsvenskan (precis bredvid Lundagård, mittemot Filosofen) har å andra sidan optimal service och den godaste latten jag smakat i Sverige. Synd att det kostar extra, bara.

Är då allting bättre med amerikanskt kaffe? Nej, inte temperaturen. Jag har inte bränt mig på mitt kaffe mer än en gång i Sverige, i USA har jag sällan fått en kopp som går att dricka de närmaste tio minuterna. Way to go, Sweden.

Jönköping:
f.d Kafé Troll, A6: Dåligt urval, endast standardmjölk, kan inte komponera egna variationer. Min latte hade för lite syrop, min mammas white chocolate mocca var på tok för söt.

IKEA kafé, A6: Dåligt urval, två av fem syrops slut. Dåligt med syrop i latten – tråkig smak. Bättre kan ni!

Mackmakeriet: Inte kollat den här sommaren, men sist jag prövade var det mycket gott. Ingen info om mjölk. Chaien mkt. god, dock.

Bernhards City: bara kaffemjölk (fet) och dåligt med syrop i latten. Annars bra urval.

Kaffebönan: Bra, dock ingen sojamjölk.

Lund: Espresso House alltid bra smak, dock kostade soja extra. Undvik EH nere vid stationen. EH vid Lundagård bäst i test.

Malmö: Espresso House helt OK, Wayne’s Coffee hade inte soja, handlade inte där. Båda på Södra Förstadsgatan.

I Stockholm minns jag att det låg ett trevlig ställe på Västerlånggatan, mittemot SF-bokhandeln, och att de hade både bra kaffe och goda bagels, men om de finns kvar vet jag inte.

Jönköping, Gasellen, A6:
Hade laktosfri mjölk (mellan) men inte just då, utan de fick hämta… fem minuter extra. Baristan visste inte riktigt vad hon gjorde, den vita chockladen var i småbitar och inte flytande (och smälte inte ordentligt) och den enda ordentliga inte-mocca-men-inte-vanligt kaffen hade apelsin is sig och smakade skit. BLÄ!
Och så fick vi inte en lägenhet vi sökte i Seattle, fan. Men jag ska på Winnerbäck-konsert imorgon.