De första fr. alla, den andra från Ika.

…är åtminstone jag intresserad av. Och då antar jag, i min fåfänga, att ni är det med.

Nubbe i Seattle Weekly - "Sweden’s greatest gift to humankind".

 (och snart blir det nog mer, för H&M öppnar tre butiker i augusti.)

Nu har dett gått över en månad, sä det kanske är dags att publicera svaren och påbörja rond 2?

Fråga ett, eller inte riktig: jag lovade att berätta hur jag hamnade i USA.

Svar: Redan när jag började gymnasiet hade jag en samling internettkompisar via StarWarsChicks; en del av oss har ramlat bort sen dess, men en kärngrupp finns kvar, även om bara Debbie har en blogg. De flesta i grupen var amerikaner, även om vi hade lite folk i skandinavien, Storbrittanien och Italien med. Det blev naturligtvis att vi pratade om en massa annat än science fiction, och när jag efter Världens Sämsta Teaterlärare i tvåan bestämde mig för att byta mål i livet snackade de flesta av internetvännerna om college. Det, tänkte jag, skulle man kanske prova. Jag ville desperat bort, och varken Lund eller Uppsala verkade tillräckligt långt bort, så jag tog kontakt med syon, som gav mig en massa broschyrer. Via en organisation som hjälpte mig med pappersarbete och visum hamnade jag till slut på Pacific Lutheran University i Tacoma år 2002, och där fastnade jag för en Lucas, för en massa vänner, för norra stillhavskusten och för Rainier tornande vid horisonten. Alltså kom jag tillbaka så snart juridiken tillät.

Fråga: Marianne undrar varför jag flyttade till Seattle.

Svar: för att alla jag känner flyttade hit, och för att det är mindre sunkigt än Tacoma. Och för att maken blev helt kär i Fremonts Solstice Parade.

Fråga: Fr. Cynthia: är det svårt att få jobb i Seattle som svensk med statsvetarexamen och lite arbetserfarenhet?

Svar: Generellt räknas det som svårt att få jobb i Seattle jämfört med andra delar av USA, men jag ser fortfarande det som att det är ett bättre läge än jag upplevt  i Sverige. Jag vet inte hur det ser ut med utländskt examen, men jag har svårt att tro att det skulle försvåra särkilt mycket - bara jämför med motsvarande amerikans examen (BA/MA) och var detaljerad i beskrivningarna av tidigare erfarenhet.
Seattle har en hel del non-profits som jag antar har använding for folk med examen i PolSci/Public Policy, kolla idealist.org… annars vet jag inte riktigt.

Fråga: vad jobbade du med i Sverige innan du flyttade? Och har du bott utomlands förut? -Petra H.

Svar: Jag har aldrig jobbat "på riktigt" i Sverige. Jag har sommarjobbat och deltidsjobbat som vårdbiträde och personlig assistent ett par år, men det är allt. Här är jag som jag kanske nämnt webbutveckare (front-end), fast det har inte heller ngt med min utbildning att göra. Jag bara ramlade in.

Fråga: Jag tänkte fråga hur gammal du är? - Anne

Svar: Tjugofyra.

Nästa! Samma regler som sist: Fråga mig vad som helst. 

Jag lovar att svara, kanske inte helt sanningsenligt om ni blir för snokiga, men svara kommer jag. Kommentera eller maila till sianna (snabel-a) onomatopoetry (punkt) com.

Så var det dags då: Idag ska vi prata om kaffe. Jag har skrivit en del om det innan, men då handlade det mest om att få tag på sådant på sättet jag ville i Sverige. Nu befinner jag mig i vad som förmodligen är kaffets amerikanska huvudstad (kaffe och regn är vad de flesta associerar med Seattle) och har inte direkt det problemet. Mitt kaffeliv är trots det inte felfritt; ju mer jag dricker, desto mer petig blir jag.

Konstig faktum: även i kaffets mecca köper folk Starbucks. Jag kan inte förstå varför; det kostar lika mycket eller mer än på lokalägda ställen, och har generellt sämre kvalitet. Man behöver knappast var kaffekännare för att märka det; har man provat andra sorters espresso märker man att starbuckskaffe har en vagt metallisk och ganska platt smak, och att baristorna drösar på med alldeles för mycket syrop. Dessutom har man en suspekt företagsstrategi: att fylla upp marknaden med så många kaféer att de konkurrerar ut både lokala och egna ställen. Okej att man dricker Starbucks om man bor i ingenstans i Idaho, men vilket mellanstort samhälle som helst har ordentliga latte numera.

Vad vill jag ha, då?

1) God espresso. Trevlig, rund smak; inte för besk eller platt. Det beror både på bönorna, rostningen, och baristan. Kvaliteten på bönorna och rostningen är generellt ganska jämn hos samma rosteri, så har man hittat ett bra märke kan man hålla sig till det. Baristorna varierar så klart, jag följer principen att ge rejält med dricks till dem jag gillar och komma tillbaka till dem.

2) Ingredienserna jag gillar.  Jag vill ha sojamjölk (helst Silk) iställer för komjölk, och antingen vit choklad eller kola (white moccha/caramel latte.) Inte för mycket syrop, och inte för lite kaffe (hos Starbucks är ett espressoshot standard för en 12oz/över fyra dl, herreguud), två shots för en short, tre för en tall. Större kaffe än så förstår jag inte varför man skulle vilja dricka. Dessutom: blandar man caramel, sojamjölk och espresso rätt får man en underbar dryck som inte smakar som ingredienserna utan som en underbart sötbittermjuk balanserad version av deras allra bästa egenskaper.

Och var får man tag på dem? I Seattle finns Lighthouse Roasters (mina favoriter) och Umbria, båda säljer till andra kaffeer, Trabant som har åtminstone två ställen, Portlands Stumptown Coffee Roasters och Sleepy Monk (som jag inte provat) säljs på en massa ställen.

Fyra bra rosterier, en ändå dricker folk Starbucks. Jag fattar inte.

Det var svinkallt i Tacoma när jag väntade på bussen. Varmare och uppehåll i downtown Seattle. Halvvägs hem, i Fremont, kommer en hagelstorm, och när vi är framme i Ballard ramlar det ner snöblandat regn i tussar. Två centimeter slask på marken men knappt över nollan i luften och på marken, men folk springer mot bussen och klagar som vore det jordens undergång.

 Jag känner mig ganska gladlynt. Helt normalt väder i södra Sverige fyra månader om året, ingen fara. Bara att promenera på.

Varje gång jag handlar mat blir jag milt schizofren. Jag får för mig att hemliga tevekameror dokumenterar mig och alla andra handlade för att sedan skapa ett program typ Du är vad du äter, där folk kan förfasa sig över vilka äckligheter andra människor betalar pengar för. Till viss del har det positiva effekter; jag undviker gärna godis och kakor, samma sak gäller mejeriprodukter, och jag övertalar helst maken att göra samma sak (han har begåvats med ett jobb där han bränner kalorier som fan, så han kan äta glass varje dag utan att det syns - fruktansvärt orättvist.) Det känns mindre obehagigt så - och jag kan unna mig att se ner på de av mina medshoppare som handlar påsvis av chips, flaskvis av coca cola, majonäs, vitt ris eller vadduvill.

Och så finns det dagar som igår. Vi delade upp handligen i två delar, eftersom vi hittat ett PCC bara en kvart bort, där jag kan handla till samma pris som på min vanliga Safeway fast lokalt, ekologiskt och oftast rättvisemärkt. Bäst av allt: de har i princip alla gryn (och då menar jag alla) i lösvikt. Alltså: grönsaker, gryn, och en del annat där. Sedan Safeway för det som är billigare där… vilket var mjölk, sour cream, glass, en storpack clementiner, ost och bröd (se makens energiförbränning ovan.) Jag tror alldrig jag har känt mig så olustig i en kö i hela mitt liv. Egentligen vill jag ställa mig upp och skrika att jag bara kompletterade min handling; jag hade redan köpt den riktiga maten. Lät dock bli.

Så om ni någonsin ser ett program med en dold shoppingkamera, och jag är med och handlar mest onyttiga fettgrejer  — not guilty, your honor.

Idag för exakt ett år sedan landade jag på SeaTac International Airport för fjärde gången i ordningen, och för den första helt permanenta. Jag fick mitt visum på posten fredagen innan (processen började i maj, och den vill jag inte ens prata om, ugh.) och reste kommande tisdag; jag minns att jag såg Batman Begins tre gånger på planet. Det blåste inte så förfärligt den dagen, som tur var, men sedan tog stormen vid, och när vi, Lucia till ära, tog oss ut för att köpa sådana nödvändigheter som hårtork och tofflor var hela Northgate (området, inte bara köpcentrat) mörklagt.

Men det var förra året. Idag jobbade jag, kom hem, åt potatismos, morötter och boca nuggets, och diskade. Dagen till ära har jag iochförsig ätit chokladcupcake (varför skiljer man inte på muffins och cupcake på svenska för?), men resten får vänta till fredag, som är den tjugofjärde årsdagen av undertecknads födelse. Det du.

Idag ska vi  prata om vädret. Jaha.

Dagens plans var julklappsinhandling. Eftersom det är december rivstartade jag med risgrynsgrötmix* inhandlat i lilla skandinaviska butiken (norsk, men endå.)  Sedan åkte vi buss till downtown, och så fort vi kom dit började det småsnöa. Det låter kanske inte så konstigt, men med tanke på det vanligtvis milda vädret här i kombination med att det både snöande och låg kvar i säkert två veckor förra året… Nä. Men det var bara lite slask. Ingen fara.

Vi handlade, slasket blev regnaktigt, vi vi tog oss till shoppingcentrat vid Westlake, var där i kanske en halvtimme… och när vi kom ut slaskade det ner refatsstora flingor som låg kvar. Medan vi försökte ta oss till vår planerade lunch fortsatte snöandet, och vi kom fram till att om vi ville komma hem överhuvudtaget borde vi nog ta bussen med en gång. Bussfan var naturligtvis försenad, och där stod jag, med yllekappa, gympaskor och genomvått hår i en kvart. Blir jag inte sjuk nu vet jag inte.

Bild fr. Seattle Post-Intelligencer.

Fast sedan fick jag världens godaste kaffe, och nu dricker jag glögg, så jag vet inte. Vädret har fortsatt sitt schizo, jag tror att himlen slänger ut att den inte vill ha kvar: slask, snö, slask, duggregn, spöregn, hagel. Snart blir det apelsinjuice, och börjar det regna kaniner höjer jag på sin höjd på ögonbrynen.

… om man nu skulle tro att grungen varit död i sisådär en tretton år, skulle man ju kunna berätta om utskällningen maken fick när han påpekade att det rent historiemässigt var lyckosamt för Nirvanas musik att Cobain dog när han dog.

Helgonförklarad, that one.

Saker platser heter i Montana:

Ten Mile Creek (vatten)
Elliston (stad)
Last Chance Gulch (gata)
Silver Creek (vatten)
Deer Lodge (stad)
Three Forks (stad)
Wolf Point (stad)
White Sulphur Springs (stad och vatten)

Platser i (västra) Washington heter t.ex:

Seattle
Tukwila
Enumclaw
Snohomish
Tacoma
Spanaway
Mukilteo
Puyallup (Pyoo-all-oop)
Vashon*

Det är lite som om de som reste västerut kom till Kaskadbergen, sen satte de sig kollektivt ner och sa "Nej, nu fan ger vi upp. Nu blir det inga nya namn, nu behåller vi dem som redan finns. Med förbehållen rätt till vissa korrigeringar, naturligtvis."

Eller som en vän till mig påpekade: "America - where we kill the natives and name cities after them." 

Jaha.

Igår handlade jag. Inte hela dagen, kanske, men länge. Downtown är vackert på sommaren (+ sol =  man kan se bergen hela tiden) och jag hade pengar och ett stort behov av nya kläder (till jobbet, och i allmänhet.) Fem timmar senare var jag väldigt död i huvudet, det kan jag lova. Bland mina inköp fanns följande:

Även luvtröja, cardigan, två till toppar och ett par byxor.

Ointressant? Mais oui. Men nu har jag nåt att ha på mig på jobbet.

YAY!

Jag tror att rädslan för torsdagar gått lite för långt nu - jag var rädd för att kolla posten. Men jag hade fått mina papper från Skatteverket - som jag beställde i måndags. Så konsekvent - expressbrev tar åtta dagar, vanlig post fyra. Suck.

Idag blir det fotoexpedition. Tema Ballard i solsken. Ska bara hitta solglasögonen.

Tema: missunsamhet. Watch me gråta blod. 

Ja jävlar vilken morgon.

Jag, well, vi var nere i  Tukwila i morse för att ta biometri (för tredje gången) i morse. Naturligtvis missade vi avfarten, naturligvis fick jag panik (vi var precis vid flygplatsen, jag får panik av flygplatser, av att vara sen, av hotet att de skulle "consider my application abandoned", vilket skulle vara fallet om jag missade min tid) och fick t.o.m. maken att börja gråta då jag är jävligt elak emellan hyperventileringarna. Iallafall var jag en kvart sen, vilket inte spelade någon som helst roll eftersom jag fick vänta i en och en halv timme, emedan tvn ljudlöst berättade något om skottlossning i Virginia som jag inte fattade. Fick sedan stå ut med att en fet svettig man iklädd plasthandskar tog alla mina fingeravtryck plus handflatan typ tre gånger innan det funkade, foto och näthinnescan. Blä.

Eftersom vi ändå var nere i Southcenter passade vi på att skaffa grejer till min mosaik, och hittade en spegel! Nästan lika stor som den på IKEA, like prålig och halva priset. När spegeleländet till slut var inbaxad i bilen fick jag sitta framåtlutad utan säkerhetsbälte hela vägen, och Bowieskivan pajade, så det fick bli radio, där vi fick reda på att 31(edit, 33) pers blivit ihjälskjutna på Virginia Tech. Som om det inte räckte med tjejen här på UW som mördades förra veckan. Gun restriction laws, anyone? Men nej då.

Men åh. Jag älskar den här staden. I onsdags var ju maken och jag och handlade, och idag hjälpte vi Rödhårig och hennes pojkvän att flytta från sin etta i downtown till ett hus i (och, visade det sig, på) Beacon Hill. Och jävlar vad fint det är! Mariners spelade hemma (och vann! Käka gräs, Texas!) så det var nästan folktomt på gatorna när vi körde dit. Stora delar av västkusten har inte fattat det där med att bygga uppåt än, men i stadskärnorna fungerar det. Tegel dessutom, inte plaststen eller konstiga Washington-granflis. Var tredje butik är en coffee shop. Seattle känns på riktigt på ett helt annat sätt än Tacoma – och så har man Elliot Bay, och bergen ute på halvön i sikte så fort det inte är panikdimma.

Hemma. Inte så dumt.

Nu är jag trött i fötterna, och ögonen, och hjärnan. Var det så när jag tillbringade en dag på stan i Sverige också? Jag var iochförsig aldrig tvungen att shoppa med en make som inte vill ha någonting, som blir uttråkad och som tycker att allt är för dyrt.

Köpte vi nåt då? Jodå. Ett par flip-flops, mat, och världens snyggaste zink-ampersand att hänga på väggen. Och balsam. Inga t-shirts till maken blev det, och ingen sommarklänning till mig (den finaste jag hittade ville jag verkligen ha, men inga $128 går till klänning här inte.) Men fina bilder tog vi – vill ni se?

Sen kom vi hem, och jag fick telefon från framtida chefen B med meddelande om att han ville vara framtida chef. Jag fick mail från S redan förra veckan, men jag vågade fortfarande inte hoppas riktigt hoppas att de inte tröttnar i väntan på att mina papper blir klara. Nu verkar de ganska villiga att vänta ett tag, så jag hoppas.

Min skrivbordslampa pajade, så jag ska gå någon annanstans och läsa.

Jag hittade en björk. Nu är det vår på riktigt. Jag kommer att njuta.

Och nysa. Men vaddå.

Jag önskar att jag på något sätt kunde fånga det Seattleska regner. Foton funkar liksom inte hela vägen. Det är som hällregnet under ett svenskt sommaråskväder, lika mycket fast med mycket mindre, finare, blötare droppar. Det verkar inte vara så farligt de första fyra sekunderna, men sedan är man genomblöt.

Men det är liksom fint ändå. Hemma.

Så. Jag tycker om Pike Place Market. Så mycket vackra miljöer, så många goda dofter. Bröd, kakor, frukt, te, rökelse, kryddor… Inget bra ställe att gå till när man är hungrig, och även om jag inte var hungrig när jag kom dit så blev jag det efter ett tag.

Köpte min sambal oelek i en skum liten asiatisk butik utan prislappar, av en pytteliten kassörska som ursäktade sig säkert sju gånger över att de bara kunde ge endollarsedlar i växel. Det är ju dem jag vill ha, ju. Busspengar. Sen vandrade jag omkring i några timmar, misslyckades med att hitta snygga ramar, och fick ett antal moraliskt tveksamma sms från maken.

Ekonomiska noteringar:

Bussresa: $1.25
Sambal oelek (skäl till bussresa): $1.99
Blåbärsscone: $1:50
Thai-iste: $ 2.07
Real Change: $ 1
Bussresa hem: $1.50

Det finns någon slags logik bakom det där. Jag lovar.

Dessutom: varför blir jag alltid jättekissnödig just när jag väntar på bussen och har tjugo minuter trängsel-med-främlingar-och-tretusen-onödiga-stopp innan jag kan gå på toa? Suck.

Men jag tog inga kort. Inte på Pike’s. För mycket turistvarning. Sorry.

Nu tycker jag allt att våren får skynda på lite. I måndags och tisdags förra veckan var det som mest arton grader, men nu mesas det under tio. Skärpning! Vi vill ha lövsprickning, kthnxbai.

Fast det är å andra sidan ganska grönt iallfall – Washington kallas inte "The Evergreen State" för ingenting. Gräset har vuxit sen i januari, både barrträd och tjockbladiga lövgrejer har varit gröna hela vintern, och rabatterna har blommor och blad. Men jag vill ju ha löv, ju! Små fina björklöv (fat chance, det finns inga björkar här förutom jag) och sånt. Skir grönska. Men det blir inget så länge temperaturen håller sig nere.

Jag fick min kappa med posten idag – bara en och en halv månad försenad. Snart är den för varm, men till dess kommer jag vandra omkring i någon slags förvirring. Sist jag hade en kappa var typ i tvåan på gymnasiet; sedan dess har jag vandrat omkring i min tjugo år gamla lädertrench. Känns väldigt konstigt och vuxet med riktiga kläder.