Nu flyttar vi.

http://www.tatortstimotej.com

hepp!

RSS: http://www.tatortstimotej.com/feed

Kardemummaskorpor.

Jamen typiskt.

In more sad news det har gått två hela år nu. I måndags. SNYFT. Emotårar och tonårsdikter borde det bli. Mjuka kuddar och drama i flickrum, men jag inte haft ett flickrum sen jag var nitton, och rummet som var är nu gästrum åt småbarnsfamiljen som köpte huset av min mamma, så jag får svära tyst för mig själv och fortsätta att bygga en helt onödig webbsida som förklarar en självförklarande röstningblankett, ety musik är värdsliga saker och vuxna människor ska jobba osv.

Citat us DN, den senare artikeln:

Fy fan, jävla mänsklighet, jag hatar er. Allihopa.

Nubbe i Seattle Weekly - "Sweden’s greatest gift to humankind".

 (och snart blir det nog mer, för H&M öppnar tre butiker i augusti.)

Fråga ett, eller inte riktig: jag lovade att berätta hur jag hamnade i USA.

Svar: Redan när jag började gymnasiet hade jag en samling internettkompisar via StarWarsChicks; en del av oss har ramlat bort sen dess, men en kärngrupp finns kvar, även om bara Debbie har en blogg. De flesta i grupen var amerikaner, även om vi hade lite folk i skandinavien, Storbrittanien och Italien med. Det blev naturligtvis att vi pratade om en massa annat än science fiction, och när jag efter Världens Sämsta Teaterlärare i tvåan bestämde mig för att byta mål i livet snackade de flesta av internetvännerna om college. Det, tänkte jag, skulle man kanske prova. Jag ville desperat bort, och varken Lund eller Uppsala verkade tillräckligt långt bort, så jag tog kontakt med syon, som gav mig en massa broschyrer. Via en organisation som hjälpte mig med pappersarbete och visum hamnade jag till slut på Pacific Lutheran University i Tacoma år 2002, och där fastnade jag för en Lucas, för en massa vänner, för norra stillhavskusten och för Rainier tornande vid horisonten. Alltså kom jag tillbaka så snart juridiken tillät.

Fråga: Marianne undrar varför jag flyttade till Seattle.

Svar: för att alla jag känner flyttade hit, och för att det är mindre sunkigt än Tacoma. Och för att maken blev helt kär i Fremonts Solstice Parade.

Fråga: Fr. Cynthia: är det svårt att få jobb i Seattle som svensk med statsvetarexamen och lite arbetserfarenhet?

Svar: Generellt räknas det som svårt att få jobb i Seattle jämfört med andra delar av USA, men jag ser fortfarande det som att det är ett bättre läge än jag upplevt  i Sverige. Jag vet inte hur det ser ut med utländskt examen, men jag har svårt att tro att det skulle försvåra särkilt mycket - bara jämför med motsvarande amerikans examen (BA/MA) och var detaljerad i beskrivningarna av tidigare erfarenhet.
Seattle har en hel del non-profits som jag antar har använding for folk med examen i PolSci/Public Policy, kolla idealist.org… annars vet jag inte riktigt.

Fråga: vad jobbade du med i Sverige innan du flyttade? Och har du bott utomlands förut? -Petra H.

Svar: Jag har aldrig jobbat "på riktigt" i Sverige. Jag har sommarjobbat och deltidsjobbat som vårdbiträde och personlig assistent ett par år, men det är allt. Här är jag som jag kanske nämnt webbutveckare (front-end), fast det har inte heller ngt med min utbildning att göra. Jag bara ramlade in.

Fråga: Jag tänkte fråga hur gammal du är? - Anne

Svar: Tjugofyra.

Nästa! Samma regler som sist: Fråga mig vad som helst. 

Jag lovar att svara, kanske inte helt sanningsenligt om ni blir för snokiga, men svara kommer jag. Kommentera eller maila till sianna (snabel-a) onomatopoetry (punkt) com.

Väl på jobbet inser jag att klänningen kanske ligger lite over standardnivån. Västkusamerikaner är dock väldigt snälla och artiga människor, så jag får bara komplimanger: de gillar min klänning, min klänning är jättefin. Det är då Andrzej, som europé han är, som får ta ned mig på jorden. Han ger mig en blick, höjer på ena ögonbrynet, och frågar om jag ska på fest.

Fånigt skägg hade man med, förresten. Det liknade mest en hitlermuchstach som halkat ner under underläppen.

Oh, the humanity.

Faktiskt. Det är säkert inte lätt att "vara" "man" heller, det vet jag ingen egen erfarenhet av, men att göra kvinnlighet är fan ingen semester. Man lär sig så klart så länge man lever, men det hjälper att att jag missat de första tonårsläroåren genom att totalvägra ögonskugga, ha på mig trasiga jeans och läsa de Beauvoir (på svenska, den gången) iställlet för att bläddra i VR, fullfnissa tretton stycken i ett liter badrum, och knulla musiker. Jag kan inte normalisera jobbiga grejer, de förblir jobbiga, men eftersom de blir mer och mer jävla obligatoriska ju äldre jag blir är precis lika jobbigt att låta bli.

Det är jobbigt att gå upp en halvtimme innan maken, fast våra bussar går samtidigt, för att ha okej hår. Det är jobbigt att raka/vaxa/eppilera benen/bikinilnjen/under armarna. Det är jävligt jobbigt att duscha hela tiden (mer ett krav i USA, tror jag*), jobbigt att fila fötterna, att hitta en bh som passar, att måla naglarna och fixa till smiket trettiotusen (läs två) gånger under dagen, och det är asjobbigt att gå i klackar. Just klackar skiter jag i, tillika kroppshåret (oftast) men när jag sitter på cykeln på gymmet och Wired eller MacWorld inte finns att få tag i blir jag alldeles chockad över hur normaliserat det skitjobbiga verkar vara för så många. Så många tidningar som upprepar samma saker om samma ögonskuggor och fotfilar och fucking jävla artontimmarsmascara. Det upphör aldrig att förväna mig att folk inte blir trötta och ifrågasätter det nödvändiga i allt detta pillande.

Folk som inte idkar feminism (= dumma jävlar) brukar säga a) att kvinnlighet är natuuuuurligt och b) att hänvisa till patriarkat innebär att man omyndigförklarar biokvinnor. De verkar inte ha tänkt på hur fucking jävla jobbigt det är att kleta på foundation varje dag, eller att den enda anledningen till jag inte är diktator över hela planeten ännu är att jag är upptaken med att hitta den perfekta, kluddfria, mascaran.

Sen kan man bli med barn också; jag undrar ibland hur mycket av åttans sexualkunskapsskrämseltaktik funkade på andra elever. Själv var jag nyligen paranoid och fick igenom ett antal gravtest när mensjäveln var fyra dagar sen, trots att jag aldrig har haft oskyddat KIFsex i hela mitt liv. Tänk om. Bättre att vara säker, bättra att oroa sig utan anledning, astt ha ont i magen halva tiden, det är så komplicerat med abort här, så dyrt och gynekologer gör så ont.

Det är jobbigt att "vara" "kvinna". Mer om skorna en annan gång, nu ska jag till Montana.

—

* Jag skulle nog bli socialt utstött om folk t.ex. på mitt jobb fick reda på att jag bara duschar varannan dag. Att inte duscha varje morgon? Omhmigod, B.O.!